hölls i går i Slite skolhus. Omkr. 40 lärare och lärarinnor voro tillstädes.
Sedan de närvarande sjungit en psalmvers hölls bön af tredinogens ordförande skoll. E. Dahlström, Follingbo, som derefter helsade mötesdeltagarne välkomna.
— Till ordförande intill nästa hrs stiftsmöte omvaldes skoli. E. Dahlström, till vice ordförande nyvaldes skoll. Elfner, Slite; sekreterare för dagen blef skoll. Hall, Fleringe.
Derefter vidtog diskussion af frågan nr 1: »Hvilken betydelse har kristendomsundervisningen för folkskolans uppfostrande verksamhet?» Frågan inleddes af ordförandep, som utgick från den synpunkten, att så länge man tilldömer folkskolan äfven en uppfostrande betydelse och icke blott en undervisande, så är det absolut nödvändigt att kristendomsundervisalngea ingår i dess program, och icke, som somliga vilja, helt och hållet skiljes från un dervisningen eller enligt andras önskan uppskjutes till nattvardsundervisningen.
Ioledaren lade dock vigt upph, att undervisningen blefve lefvande och ej gjordes till en blott minnessak.
Folkskoleinspektören Uddin yttrade sig derefter. Man behöfde ej gå längre än till Paris skolor för att se hur det skall komma att bli, om man tar bort kristendomsundervisningen ur skolorna. Nämde hura man drömt om guld och gröna skogar blott man fioge bort Gad, men burn man misstagit sig. Skolor på kyrklig grund uppstodo och folket skickade hellre sina barn dit. Nu ha myndigheterna så småningom börjat slå in på en väg, som icke är fullt så kristendomsfientlig. — Skolans värf är att fostra barnets späda ande till strid mot köttet, och i den striden fins blott ett dugligt vapen — bibeln. Deri ligger ock dea rätta kraften till striden.
V. pastor fHusander, Veskinde, instämde med föreg. talare. Det vore i högsta måtto beklagligt om i vårt kära fosterland fattades samma beslut som I Frankrike.
Skoll. Mörrby i Boge ville att barnen skulle undervisas i hvardagskristendom, d. v. s, en praktisk lättfattlig utläggning af kristendomens sanningar. — Skolförest. Ljungberg från Visby ansåg att skälet, hvarför kristendomeundervisningen hos de små visade så klena resultat berodde derpå, att man ej toge med i räkningen de förutsättoingar, man fioner hos barnen, som jua icke äro anlagda för abstraktioner — Skoll. Hall instämde. — Kyrkoherde Gradelius, Othem, trodde att vissa lagbestämmelser hindrade inskränkningen af katekesläsningen. Presterskapet borde icke åtaga sig vid nattvardsundervisningen någoa del af den katekesläsning som klåge skolapv, ty detta vore en början till skiljande af kristendomsundervisningen från skolan. — Skolförest. Ljungberg, kyrkoh. Uddin och Gradelius samt pastor Husander drabbade derefter samman om lämpligaste stycket i katekesen att möjligen uppskjuta till nattvardsskolen.
Mötet avtog följande af hr Dahlström formulerade resolution: Kristendomsun dervisningen, rätt bedrifven, är för folkskolans uppfostrande verksamhet oumbärlig och oersättlig samt utgör grunden och det verksammaste medlet derför.
Middagsrast. Sånger.
Den härnäst behandlade frågan blef: »Kr det önskligt att för främjande af de gotländska lekarne få till stånd en särskild nationaldag?» Frågan inleddes af skoll. Erlandsson, Bunge.
Den närvarande tidsandan, yttrade talaren, är tydligen sådav, att den sträfvar att nivellera samfundslifvet icke blott för olika stånd utan ock för de mest skilda orter. Med iltågsfart föras nya ideer från den ena kontinenten till den andra, och sederna följa efter. Följden blir tydligen dev, att alla, om de än icke kunna, åtminstone vilja arbeta lika många timmar om dagen, kläda sig efter samma mode, roa sig på samma sätt o. s. v., de må bo på Malacka eller Grönland, i Paris eller på Fidsji-öarne, så att dea, som hundra år härefter reste jorden rundt, öfverallt skulle få besanna Salomos ord: »Iogenting nytt under solen».
Annorlunda var det i folkens barnaålder.
Menniskorna lefde och dogo på samma torfva, de blifvit födda, genom haf och ödemarker skilda från den öfriga obekanta verlden. Sederna voro ej importerade, utan framsprungna ur folket sjelft, ett uttryck för dess behof och tillgångar, öfverensstämmande med dess lynne, bildningsgrad, religion och den inneboeade fysiska och moraliska kraften. Följden ble”, att då någon längre fram djärfdes utom sin bygds gränser, fann han öfver allt nya seder och således »någonting nytt under silen».
Vi önska oss ej denna tid tillbaka; men burn värmes vårt sinne ej vid tanken på de hugstora hjältar, den fostrat, det bragdrika lif, den skapat, den trofasta, öppna, fria ande, som lefde i nordbons barm!
Hvar är nu den kraft, som fordomdags på vår lilla ö rest mer äv hundra tempal, hvilka vårt slägte endast på ett snöpligt sätt mäktar underhålla? Huru ringa är ej det mått af sjelfförsakelse, som vi äga, emot det, som den ringaste eftertanke genast säger oss, att våra fäder äg? Hvar är den folklynnets spänstighet, den lefnadsfriska hurtighet, som framkallat de folklekar, hvilka äro vårt öfolks stolthet och som vi med knapp nöd mäkta bevara från att förglömmas?
Af det myckna, som de förgångna seklerna lämnat vår tid i arf, är väl icke något här på Gotland mera kändt, älskadt och rent nationelt än våra folklekar. Jag ämnar icke hålla något föredrag om dem, ty de äro af oss alla allt för väl kända och — som jag hoppas — flitigt öfvade, för att deras stärkande, lifvande, ja förädlande karaktär skulle behöfva bevisas eller ens påpakas. Deremot skulle jag vilja nämna något om lärarens förhållande till dessa för vår ö nationella idrotter med afseende på barnen och ungdomen, om tiden för dessa lekar och sist om den uppstälda frågans nationaldag.
Då skolans läroplan företer en omväxling af arbetstimmar och fristunder och då fristundens användande till stärkande och lifvande lekar, (hvilket i förbigående sagdt är det enda, som ölverepsstämmer med barnanaturen) är ett nödvändigt vilkor för barnens andliga och fysiska helsa och lifaktighet, så är det tydligt, att läraren äfven under fristunderna bör utöfva ett så ledande och uppmuntrande personligt inflytande, som det är möjligt för hans egen individualitet, utan att på något för barnen märkbart sätt begränsa deras frihet.
Det är sorgligt att se barn under rasterna stå uppstälda utmed väggarne, halfhviska, fnissa, skuffa och sätta krokben för hvarandra. Icke är det stort bättre, när pojkar gå med i ringen och sjunga: »Skära, skära hafre!» o. s. v. Det må passa flickor — kanske.
Nej, helt annorlunda intryck får man af en skola, der en skara pojkar spelar pärk midt på skolplanen, en annan kastar varpa eller hoppar strikel längs en gärdesgård, medan flickorna leka långbo på landsvägen.
Visserligen är det ett skri och ett surr, så att man kan bli litet smådöf i förtid, men hvad gör det! Se på de intresserade p rkspelarne, de svettige bankdragarne! Och flickorna sedan! Ur hvarje öga lyser fram det mest spända intresse, den lifligaste barnaglädje och hurtigaste lefnadslust. Här äro alla råa, mörka tanvkar bannlysta. Djerft och fritt skriker hvar och en ut sitt hjertas mening; de behöfva ej hviska fram sina ord eller dölja sina gerningar. Och är läraren med, hvem vet då ej att de emå äro dubbelt mera intresserade och varma, och skriza vida högre, så vida ej läraren föredrager att näpsa och släppa» de högljuddaste? Och när föder ör ord: niogsmannen ringer, och barnen i samma sekund lemna sina lekar, för att i orduad trupp marschera in i skolan, hvem har ej lagt märke till att just dessa barn äro de mest stilla, lydiga och pigga?
Då den muntra leken är af så stor betydelse icke blott för att stärka kroppens och själens krafter, utan kanske framför allt för att förbindra barnen från att under fristunderna roa sig med rått och osedligt skämt, elaka upptåg och dylikt; och då inga lekar äro mera ägnade att befordra detta måls uppnående, att icke blott intressera, utan äfven bibehålla intresset, synes det mig, som läraren icke nog kan arbeta på att lära barnen Klska och öfva dessa idrotter.
Det ligger i de gotländska folklekarnes och folklynnets natur, och inom gränsen för hvars och ens erfarenhet, att den kärlek, hvarmed gossen omfattat dessa lekar, drifver ynglingen och mannen, ja den grånade gubben, att förkofra sig deruti.
Att dessa lekar äro både nyttiga och nöjsamma, vackra att åse och uppfriskande att deltaga uti, är ju ej omtvistadt, men annorlunda är förhållandet med tiden för dessa öfningar. Jag är öfvertygad, att hvarje lärare stått eller står med åtskilliga frågetecken inför detta spörsmål, och att mer än en är af den tanken, att det vore rådligast att gå förbi detta.
Den tid vår ungdom använder för att öfva gig i dessa lekar, är söndagseftermiddagarne, hvilka för öfrigt torde vara de enda stunder, ett stort antal disponerar för egen räkning.
Jag hoppas att det i en krets som denna Kr obestridt, att Herren vår Guds sabbat är till för annat ändamål, att den är oss gifven på det att vår ande må lösa sina vingar från det hvardagligas fjettrar och söka sin hvila i sitt ursprung — i God. Derför är ock min orubbliga åsigt, att huru stor ifrare jag än är för dessa lekar, aldrig under söndagarne taga någon del i dem.
Men det kraf jag ställer på mig sjelf, ställer jag ej på alla. Det är lönlöst att neka ungdomen roa sig på denna tid. Dertör böra de, som äga inflytande öfver de unga, tillse, att deras törst efter nöje släckes ur så ädel källa som möjligt. På åtskilliga orter har man arbetat på att få bört bollspelet och varpkastningen och — har lyckats. Men hvad har man fått i stället? Jo, man tillbringar sin söndagseftermiddag med att sofva och spela kort och drager först vid nattens inbrott ut på vägerne för att prata dumheter och begå handlingar, dem endast mörkret känner. Långt hellre ser jag ungdomen kasta rockarne af sig och spela en bårdhuggen eller tio, något, som åtminstone icke gifver anledning till någon sänkning i deras sedliga lif, för att sedan vid tiden för aftonvarden skiljas och gå till hvila.
Sist skulle jag ock orda något om folklekarne såsom grund för en gemensam högtidsdag för vår stormslagna, vågombrusade fädernebygd.
Genom hela vårt fosterland går för närvarande en sträfvan att erhålla en gemensam vationaldag, en historisk. Det är föga utsigt att den skall lyckas, ty vår svenska nation torde icke äga något historiskt datum, hvars betydelse är så mäktigt, att det förmår rycka med de djupa leden; och utan att nationaldagen är rotad i nationalkänslan, blir den endast ett misslyckadt försök.
Men i de enskilda provinserna torde möjligen fionas en grund, hvarpå en nationaldag skulle kunna byggas. Och letar man på vår lilla ö, hvad är mera urgammalt, än våra folklekar, hvad är mera rent gotländskt, hvad är mera öfverensstämnmande med våra gutars natur, hvad — med undantag af vilkoren för vår andliga och materiella existens — har mera än dessa vårt intresse så bland ung som bra rik och fattig, stadsbo och landtbo? Intet.
Dessa lekar äro framsprungna ur folket sjelft, hafva sin rot just i de djupa leden.
Vanligen är det bildningens män, som hafva att väcka intresse hos folket; här råder ett motsatt förhållande. Arbeta vi på en nationaldag för vår fosterö, baserad på denna grund torde ett lyckligt resultat ej vara omöjligt, ty betingelserna finnas förut. Da som varit närvarande vid de stora täflipgarne, som föranstaltats i Visby af Idrottsföreningen, och iakttagit både landt- och stadsbefolkningens ställning till dessa täflingar, kan i dem ej se annat än ett uppträdande af nationen i sin helhet, och således en upprinnelse till vår nationaldag. Idrottsföreningens och D. B. V:s bemödanden böra ej blott tacksamt erkännas, utan ock på allt sätt uuderstödjas och då dessa föreningar väl ej i lävgden kunna hålla, hvad början lofvat, borde det ligga alla, som älska våra folklekar, om hjertat att bearbeta folkandan så, att folket sjelft insåge behofret af och taga initiativet till förverkligandet af idén om nationaldagen, hvartill lärarekåren ej så litet torde kunna bidraga.
Det är en helig plikt att vårda och förmera det arf våra fäder lemnat åt oss; det är ett omutligt kraf på lärarekåren att den arbetar för bibehållandet af det gamla goda vi äga, och att den söker förbindra nys, förderfbringande seder att tränga ned till folket; det är vidare tydligt att firandet af en nationaldag, med de gotländska folklekarne såsom grund , skulle mäktigt främja dessa, på samma gång det är högst troligt att intresset för dessa häfdvunna idrotter är hos gotländingen starkt nog att förmå honom att offra en af sommarens arbetsdagar, så att söndagen ej behöfde användas.
Diskussionen om denna fråga blef ganska kort; man tycktes vara öfverens om, att ivgen särskild nationaldag behöfdes för att hålla våra gamla lekar vid lif. Skoll. Mörrby ansåg att om någon dag skulle blifva en gotländsk pationaldag, så borde det vara 9 Juli, i minne af hvad föreningen D. B. W. gjort för återupptagande på ön af de forn&ldriga idrotterna. Trodde det vara nödvändigt att låta ungdomen använda söndagseftermiddagarne till att öfva sig i lekarne, ty man kande ej begära att de skulle om hvardagarne lemna sitt arbete: för nöjets skull. — Skoll. Dahström kunde möjligtvis vara med om en nationaldag, men aldrig på söndag. — Skoll. Elfner, Slite, fann, ehuru ej gotländing född, att dessa nöjen voro renat af heliga gamla arf från våra,förfäder. Förr lade man an så mycket på kroppens utveckling, att resultatet blef en liten själ i en duktig kropp, nu är det tvärtom — en duktig själ i snart ingen kropp alls. — Skoll. Mörrby omtalade som erfarenhet från sitt 28-kriga lärarelif att nationallekarnes verkan på barnen var nteslutande god. Skolorna kunde göra små utmarscher för att då och då fördrifva en eftermiddag med lekar och nöjen under lärarnes inseende — tal. vore säker på att resultatet skulle visa sig godt. — Skoll. Lyth, Hangvar, kunde icke gilla idén om en nationaldag. =Lekaroe vore sig sjelfva nog och skulle ej hädanefter dö ut. En nationaldag förutsätter mer eller mindre offentliga uppvisningar och sådana, trodde talaren, ledde blott till att göra den friska leken till en onyttig sport; då vore det farväl med det nationella i våra lekar.
Sedan diskussionen förklarats slutad, beslöts på inledarens, hr Erlandssons, förslag, att den skulle utgöra svar på frågan.
Skoll. Elfner, Slite, höll derpå ett med lifligaste intresse åhördt föredrag om »Folkskolan och den sociala frågan».
Vi torde en annan gång återkomma till detta föredrag.
Nästa frågs, om »Rusdrycksundervisningen i folkskolan», inleddes af skoll, Lingström i Bro. Han gat en redogörelse för frågans utveckling och klargjorde i hvilket sammanhang man hade tänkt sig att under lärotiden undervisning kunde meddelas om rusdryckernas natur och verkningar. Framhöll att läraren framför allt akulle lefva som han lärde och mel sitt exempel gå före lärjungarne.
Mötet ansåg frågan vara genom inledniogen tillfredsställande besvarad och be slöt på grund af den långt framskridna tiden att till någon annan gång uppskjuta diskussionen derom.
Ännu en fråga, »ungdomsbibliotek» återstod, mena tiden tillät ej dess behandliog, utan åtskildes mötesdeltagarne något efter kl. 5 e. m.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 12 Augusti 1893
N:r 124
