vid den första stora »mottagningen» efter hans ankomst till Newyork omnämnes något utförligare i svensk amerikanska tidningen »Nordstjernan», der det heter:Efter att hafva uttalat det intresse, hvarmed konung Oskar omfattade hans resa och ändamålet med densamma, samt huru han sändt sin helsning och välönskningar till sina forne undersåtar, och biskopen derjämte uttalat sin egen glädje öfver, att han blifvit i tillfälle att sätta i verket en länge närd önskan att få se detta land och sammanträffa med sina landsmän, öfvergick han till det egentliga ändamålet med resan, att med svenskarne här få fira minnet af lutherska lärans stadfästande i Sverige genom Upsala mötes beslut. Vårt svenska folk, säde han, lärde sig aldrig, att rätt förstå den katolska lära, som före reformationen förkunnades i Sverige.
Den var för folket något främmande, något som icke öfsereosstämde med dess karaktär och skaplynne. Det lyssnade derför med begärlighet till Luthers nya lära. Sedan konung Johans son Sigismund tillträdt regeringen, blef det på allvar fråga om, att åter införa katolicismen. Gustaf Vasas tredje son, hertig Karl, lutade mer åt den reformerta läran, men af den katolska läran var han ingen vän. Derföre lät han, innan konung Sigismund anländt till Sverige — från Polen — sammankalla rikets biskopar, presterskap och äfven menige man, för att öfverlägga om hvilken som skulle blifva den svenska kyrkans religion. Luthers lära var redan då så befästad att det icke tog lång tid, innan alla de i Upsala församlade prelater, prester och lekmän med en mun förklarade, att Luthers lära skulle blifva beståndande och att alla voro redobogue att, om så gälde, oftra sina lif för sin tro. Detta är Upsala mötes beslut, och 2 blef den mur, på hvilken Sigismund, under sitt korta vistande i Sverige, och hans katolske prelater icke förmådde att skjuta bresch. Hertig Karl faun sig uti det nödvändiga och försökte icke att påtruga sitt folk, sedan han blef konung, sina egna religiösa åsigter. Hans son och efterträdare, tros hjelten Gustaf 2 Adolf, offrade sitt lif för denna lära, hvilken sedan varit Sveriges och svenska folkets religion.
Efter denna öfversigt, den vi endast i korthet refererat, uttalade biskopen sin glädje öfver, att här finna denna lära befästad bland landsmännen, och han hoppedes, att det band, som förenade dem här med moderkyrkan i Sverige, aldrig skulle lossna, utan om möjligt blifva ännu fastare, och nedkallade Guds välsignelse öfver vårt svenska folk här i detta land, med hopp om, att det aldrig skulle glömma det kära modersmålet. Biskopens tal var alltigenom populärt och fullt af värme, och månget öga fuktades under åhörandet af de uppbyggande och vänliga ord, han uttalade.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 7 Juni 1893
N:r 87
