Så blev det en kort paus, varunder ett femtiotal ”allmänhet” förenade sig med föreningsmedlemmarna för att övervara en av scioptikonbilder beledsagad föreläsning av professor Johnny Roosval om ”En Gotlandskyrkas metamorfoser från vikingatiden till våra dagar — studier’i Sanda kyrkas konsthistoria”.
Och det var säkerligen ingen enda söm ångrade att han — eller hon — för eh fascinerande timme bar sig oartigt åt mot en sällsport tjusig julikväll för att i den vitkalkade, av flydda tiders visserligen lätt elektrifierade andedräkt omsusade föreläsningssalen, efter intellektuell råd och lägenhet följa den lika elegante som spirituelle talarens konsthistoriska utredning kring Sanda kyrka. Professor Roosval är som bekant en av våra förnämligaste föreläsare, Ofelbart charmerar han sitt auditorium och tackapplåden har han redan från början som i en liten ask. Detta är tidigare känt och omvittnat, varför vi här endast ha att på nytt konstatera ett hedersamt faktum.
Åtskilligt svårare är det att referera hans föreläsning, som f. ö. intimt anslöt sig till en serie ypperligare ljusbilder. Det handlade som sagt om Sanda kyrka, ehuru det, enligt professor Roosval själv, lika gärna kunde ha rört sig om vilken som helst av öns nära hundra kyrkor.
Sanda var dock typiskt, därtill konsthistoriskt genomarbetad och följaktligen särskilt lämplig att ta fram på tapeten. Alla kyrkor, särskilt de gotländska, hade haft att genomgå ett flertal olika kulturperioder, Sanda sammanlagt elva, antydde professorn, som därefter gick in på en närmare granskning av helgedomen ifråga. Efter att bl. a. ha omnämnt templets delvisa ombyggnad 1860 och det då tillkomna krucifixet från Berlin liksom den snusartade oljefärg som täckte all huggen sten och kyrkbänkarna samt tillkommen under den ”snusförnuftiga perioden”, och vidare betecknat orgelläktarens placering i väster som en av de största arkitektoniska försyndelser som kunde existera, medgav tal. att 1860-talets omvandling av templet röjde en god vilja men att den samtidigt vittnade om ett snusförunft, som genom sin dådkraftighet. åstadkom förfärande skador.
I forsättningen skildrade tal. det senare uppsatta triumfkrucifixet från 1200-talet, genom vilket en viktig del av kyrkobyggnadens ursprungliga arkitektur återvunnits.
Vidare berättade han: suggestivt och levande om bl. a. 1600-talets dekor samt frammanar i förbigående Laurentius — biskop Lars av Linköping — när denne till församlingsbornas eviga ihugkommelse för stora kostnader under dagarna tre inviger kyrkan, kyrkogård och inventarier. Femtio man hade han då i sitt ridande följe, slösaren biskop Lars. Nuvarande bisp har bara sin svarta bil, när han är ute på förrättningar i stiftet.
Prof. Roosval talar vidare om portalen, om den skulpturala dekorens lek mellan harmoni och disharmoni, om tornets tunga kub, om byggmästaren mäster Bothvid av Eskelhem, om kapitäler, kolonner, dopfuntar, han drar upp paralleller, gör jämförelser och konklusioner. Auditoriet är ett enda lyssnande öra. Men professorn har ”bara” velat ge ett exempel på de resultat vartill. man kan komma vid undersökning av en enda landskyrka. Och när han till sist på franska citerat att allt förgår, endast konsten har evigheten och att det skulpterade konstverket överlever världsrikena, då brakar applådåskan lös så att själve brandskattande Valdemar Atterdag på den hellqvistska jätteduken på föreläsningssalens ena långvägg för en stund synes distraherad, där han i stor maktfullkomlighet följer det guld- och silverklirrande skådespelet vid det medeltida visbytorgets trenne legendariska ölkar.
Så tackar landshövdingen föreläsaren, varpå auditoriet exploderar i en ny applåd innan det från medeltiden stillsamt vandrar ut i nuets solfall och bilbrus.
Pencil.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 22 Juli 1938
N:r 166
