Det var någon som sa’ oss, att vi skulle skrifva Par Bricole. Behöfs visst inte. Vi skritva fortfarande — utan krus — på svenska, snobba ej alls med fransyska, som ak lätt blir galet, och det får alltså stå Par Brikoll.
Det är ett gammalt sällskap. För det sjöng Bellman aina visor redan 1767 och stiftade der 1774 tre riddaregrader. Officielt är ordens födelseår 1779. Många berömda namn ha kuponat läsas i ordens: matrikeln. Den rekryteras mest bland handelskåren och embetsmannavärlden och allt hvad vi föröfrigt veta om den är, att professor Rossander, som nyss fått afsked, är stormästare och att på Barbaradagen 4 December högtidligen ätes gås.
Hit till Visby skulle komma 150, sadet det. Men det blef inte fler än 80, hvilket tycktes vara bra nog, alldenstund »Gotland» var nära follpackad, då den kl. 7;45 i går morgse åugade in i hamnen.
Morgonofriska, voro brikollisterna samt liga på däck.
Så snart landgången lagts ut, rusade en af dem i land. Det var resemarskalken och kassören.
Han blef genast arg.
Ity att ej någon af de betrodde Visbykomiterade hunait upp ur sängens qvafva iden och ner till båten.
— Hvad är meniogen — skrek han — hvart ska vi ta vägen, fins det ingen menniska som kan hjelpa oss tillrätta.
Vi erbjödo vår tjenst.
Roesemarskalken blef förtjust och välsignade oss & alla de öfrigas vägnar.
Så kom sångarnes ledare till oss. Och vi förnyade gammal bekantskap.
Sedan föste vi dem allesammans att bada i saltan våg.
Och de läto sig fösas gerna. Samt sade att de kände sig betydligt pigga efter doppningarna.
Na kommo »arrangörerna», DÅ syntes blott ett-par tjog brikollhufvuden ofvan vattnet i hamnbassängen.
— Kl. 9 frukost i paviljongen. Glupande aptit. Och såväl arrangemanger som Gudsgåfvorna prisades öfvermåttan. Aldrig hade de fått en sådan frukost, sade de med munnarne fulla af smörgås. De skulle gerna resa ner till Visby hvarje söndag för att få njuta af hr Berthelsens dejeuner á 1 kr.
Efter frukosten blef det en liten repetition i paviljongen på ett par af de mera svårsjungna sakerna på konsertprogrammet för middagen.
Folk samlades utanför att lyssna till den lilla extra matinén.
Så drogo skarorna ut för att bese vår stads märkvärdigheter. Det gick ur ruin och i ruin. Somliga blefvo ömfotade, kanske de allra flesta.
En del hann äfven med att ta sig en liten tur, innan frackarne måste på till konserten.
Domkyrkan var nästan fyld at folk — i det närmaste 900 personer, en vacker publik för Visbyförhållanden. Och sångarne voro ett femtiotal.
De ordnade sig, taktpinnen lyftes energiskt af den unge anföraren och så satte basarne i första satsen till »Hör oss Svea».
Detta bravurstycke gick med kläm.
Basarne voro kraftiga, djupa, riktigt mullrande — kontra-b.
Näst i ordningen kom Lindblads »Orfeus sjöng vid lutans toner.» Brikollkören är känd som ypperliga bellmanstolkare, och de häfdade sitt rykte.
»Orfeus» är svårsjungen, men den gick väl ihop och nyanseringen var förträfflig.
Med pyfikenbet väntade man nästa nummer. »Quand tu dors» af Kjerulf. Det fins i den ett förtjusande tenorsolo.
En ung, mörklagd man steg framom de öfriga med ett nothäfte i hand. Det var tydligen han som skulle sjunga’t.
Han gjorde det ock. Vi »applåderade invärtes». Han sjöng hänförande vackert, med skolad, beherskad röst.
— Hvem var han?
Å — han hette Mikael Bratbost.
Har du hört historien om den unge norrmannen vid stockholmska gardesafdelningen, som kungen bjelpte att få utbilda sina röstresurser genom fleråriga både in- och utländska studier, och som sedan blef operasångare?
Det var just han.
Nå, intet under då, att han sjöng bra.
Mendelsohns »I skog, på fält» sjöngs i en friskare rytm än hvad vi härnere äro vana att höra den, men det tog sig mycket bra ut.
Och så kom den präktiga »Se hist ved Östersaltets vove» med ett präktig barytonsolo af Albert Arweschou, norsk-amerikanaren, och till slut Lindblads mäktiga »Stridsbön», denna ovanskliga perla bland allt hvad qvartettsånger heter och som aldrig förfelar att göra intryck, helst när den sjöngs som brikollkören gjorde det.
Men, hvarför hade man inte orkat med att lära sig båda verserna?
Paus. Men den utfyldes på ett både öfverraskande och förträffligt sätt dermed, att hrr Bratbost och Arweschou från orgelläktaren, ackompanjerade af direktör Söhrling, sjöngo Faures vackra duett »Krucifix».
Och så kom andra konsertafdelningen, kvilken inleddes af en synnerligen vacker komposition af Vilhelm Svedbom, skrifven med anledning af Schéelestodens aftäckande till ord af Snoilsky. Det var ett både melodiöst och i harmonierna välbygdt och klavgfollt stycke.
Kjerulfs »Nökken» har ett par gåvger sjungits här nere, och derför väntade man nu med synbart intresse att få höra den af främmande sångare, Hr Bratbost skötte golopartiet. Vi veta ej om man bör gifva företrädet åt detta eller åt hans »Quand tu dors». Båda voro förträffliga. Framför allt förstod hr B. att åt »Nökken» gifva jast denna dämpadt vemodiga stämning, detta bundna allvar som gör den så innerligt vacker. Och hvilket intryck skulle det ej ha lemnat efter sig, om han sjungit hela den fagra ton- och ord-dikten. Man känner sig alltid likasom litet besviken då man får höra endast en vers i repris. En komposition som »Nökken» fordrar att man icke sluter ut ett ord. Det blir då någonting halft. Men qvartettsångare tycka i allmänhet att det är så besvärligt att lära sig mer än en vers. Sedan kan den tas om ett par gånger. Detta är orätt och bör bortarbetas.
Prins Gustafs »Vårskog» togs i betydligt raskare tempo än hvad t. ex. upsalasåogarne bruka, men vi för vår del tyckte bättre om den friska rytmen. hos brikollisterna.
En bataljhäst på hvarje konsertprogram har nu blifvit Lange-Miillers underbart fagra serenad »Kornmodsglandsen» och de olika skogarflockarne pläga ju sätta en ära i att sjunga den så väl som möjligt. Brikollisterna sjöngo den i endast dubbelqvartet. Men — vi ha hört den sjungas bättre här nere. Det föreföll som om man ej varit säker på stämmorna. Särskilåt första basen var matt, icke minst i solotakterna i verssluten. Derför blef dess effekt också mindre än hvad vi väntat.
Men så fick man ersättning i nästa sång.
På programmet stod Ole Bulls »Sæterjentens söndag», hvilken dock nu blef utbytt mot Kjerulfs »Serenad ved strandbredden» med barytonsolo.
Det är en komposition, mättad af poesi. Vi ha hört de svenske barytonernas furste, Salomon Smith, sjunga solopartiet. Men så som det i går sjöngs af Albert Arweschou ha vi aldrig hört det. Det var mäktigt, gripande, men på samma gång enkelt och innerligt. Hela sångarens själ låg i tonerna.
Jag skall berätta några ord om honom, och du skall kanske fatta hvarför han kunde sjunga som han gjorde.
— Hvem lärde dig skaldskapet? — frågar Jarlen barden i ett af Ibsens dramer.
Och han svarar:
— Jag fick sorgens gåfva — och så blef jag skald.
Det skulle Albert Arweschou ock kunna säga. Med henne, som han gifvit sitt hjertas tro, som han höll af med hela sin själ; reste han- öfver hafvet till det stora Amerika för att bryta sig en bana. Han lyckades, men då ryckte döden bort hans unga maka. Och med hennes stoft reste han för några dagar sedan tillbaka öfver oceanen för att låta henne hvila i hemlandets jord. Nu ler hans mun visserligen, men saknaden bor djupt derinne i hjertat.
Förstår du nu, hvarför han kunde så sjunga:
Bölger, mens let emot stranden I trille
Akk, om i ville
Synge og spille
Tonerne til hennes hjerte I bar!
Det var ett lifs historia som låg i hans sång.
Den utfördes för öfrigt mönstergilt Ackompanjemanget till solot är något af det svåraste i qvartettväg. Men här märktes icke den ringaste slitning, allt gick mjukt och distinkt.
Kom så till sist som afslutning »Björneborgarnes marsch». Den sjöngs med tillbörlig kläm och kraft — men vi svenskar skola en gång för alla uppge försöket att härvidlag täfla med finnarne. Den, som en gång hört »M. M». sjunga denna jublande stridshbymn, glömmer det aldrig. Minnet deraf skall alltid tynga ned hvarje försök att göra det efter dem.
Totalintrycket af konserten var oblandadt godt. Man hade för sig friska, klangfulla röster, väl samsjungna under en intelligent och för sin sak intresserad, genommusikalisk ledare.
Efter konserten en timmes rast, och så middag gemensamt. Den var dukad i den på norra sidan af paviljongen befintliga bersån. Angenäm, bjertlig stämning och förbrödring under hela tiden.
Som mellanrätter serverades den ena friska sången efter den andra: Under sång tågade man sedan upp på norra verandan, der kaffe intogs.
Nu var paviljongen i öfrigt alldeles öfverfyld med folk, på planen der nedanför stodo flere hundra personer.
Och man sjöng. Arweschon klämde till med »Du gamla, dn friska», kören sjörg ett par glada bellmanianare, bland andra »Drick ur ditt glas», der man riktigt måste hålla andan af hänvnad och förtjusning öfver orgelbasarne.
Så blef det tal.
För anföraren, direktör Åkerberg, som svarade med att utbringa en skål för de till middagen inbjudna hedersgästerna från Visby. Härför tackade borgmästare Een.
Ånyo hurrarop och sång.
Rusning in i paviljongen.
Hr Bratbost steg fram på musikläktaren och sjöng, ackompanjerad af direktör Åkerberg, ett förtjusande litet stycke.
Stormande applåder. Han måste bissera.
Så kom Arweschou.
Portervisan. En sådan originell uppfattning, så genomhumoristiskt, så fyldt af »lune»! Man både grät och log. Äfven den måste tagas dacapo. Till sist sjöngo herr Bratbost. och Arweschon tillsammans anoder lika intensivt bifall »Här är gudagodt att vara.» Vi ville narra brikollisterna att stanna qvar en timme till.
Men kl. 8 skulle Gotland gå det blef uppbrott.
Ännu en gång ordnade sig sångarskaran på paviljongstrappan och sjöng »Björneborgsmarschen», hvarefter man arm i arm under sång tågade till hamnen.
Väldiga folkhopar följde.
Embarkering. På stranden stod samlad en dubbelqvartett N. N:are, som helsade afsked med »Jag vet ett land», Brikollisterna hurrade och svarade med »Hör oss Svea», som återigen från atranden framkallade »Framåt på ljusets bana».
När ångaren gled ut ur hamnen sjöngo de bortfarande »Sätt maskinen i gång, herr kapten!»
Han gjorde det också.
Snart doppade »Gotland» ganska försvarligt näsan i saltan våg. Ty det hade blåst upp på dagen.
Men det gjorde nog ingenting. Ty brikollisterna sade oss, att de tyckt det vara skräp att båten ej så mycket som rört sig en gång på nedresan.
Det är så trefligt när man får sina önskningar uppfylda.
Brikollbesöket skall förvisso qvarstå som ett af sommarens angenämaste minnen.
Botair.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 14 Augusti 1893
N:r 125
