En beaktansvärd fråga förekommer till diskussion vid norra tredingens skolmöte om fredag i Slite. Den lyder:
Är det önskligt, att för främjande af gotländska folklekar få till stånd en särskild nationaldag?
Den frågan borde för länge sedan ha haft sin plats på ett gotländekt skolmötesprogram, men bättre sent än aldrig, kan man verkligen säga i detta fall.
Närmast torde väl spörsmålet vara framkalladt af den lilla upptuktelse som I frå: gå om arbetandet från skollärarnes och presternas sida för de gotländska lekarnes bibehållande gafs i det tal som hölls å allmänna läroverkets sal på D. B. V-dagen 9 Juli. Vi skulle gerna vilja tro detta, och i sådant fall ha de ord, som der sades, ej uttalats förgäfves.
Ty det är en stor och vigtig fråga, denna om de gotländska lekarnes öfvande bland ungdomen och lämpligt skulle ju onekligen vara, att den en dag om året finge samlas för att högtidligen visa sin färdighet i de urgamla idrotterna, som icke äro den minst beaktansvärda häfstången för att höja fosterlandskänslan, icke kanske så mycket den, som mest älskar att taga sig uttryck i granna fraser, utan den verkliga, djupa, lefvande.
Men det är ej nog med nationaldagen. Öfningarna böra bedrifvas allt fort under den gynsamma årstiden under lärarnes egen ledning, Detta är det allra vigtigaste.
Må man nn icke, då man satt sin hand till plogen, se sig tillbaka, icke dränka saken i ändlös diskussion, utan gå från ord till handling.
Torka är ej bra för sockerbetan — har man sagt, och deraf dragit den slutsats, att i år skulle försöksodlingarna af denna växt på Gotland alldeles slå miste, Så synes emellertid icke vara fallet. Vi ha i dagarne haft besök af ett par landtmän, hvilka för oms framvisat särdeles präktiga exemplar af sockerbetor, och sjelfva ha vi vid resor på landsbygden helt syligen kunpat iakttaga, att betfälten se frodiga ut, der de i öfrigt äro väl skötta.
Det är i skånska tidningar man utkolporterat att allt hvad betor heter slagit fel på Gotland i år på grund af torkan. Vidare har man sagt: somrarne i allmänhet äro torra här; alltså duger det ej att odla betor på Gotland.
Sanning med mycket stor modifikation, den största som kan tänkas.
Men — alla sätt äro brs, när man f. nu. dernere i Skåne är i färd med att anlägga det ena sockerbruket efter det andra.
Ean festvecka stundar. I morgon ruinfest, stämningsfull, stilig sådan, om onsdag bal i paviljongen, i slutet af veckan glunkas om en liten idrottsfest i smått invid Visby och om söndag såsom värdig af slutning P. B:s konsert I domkyrkan. Mera kan man gerna inte begära af det lilla Visby — för närvarande.
Ett litet exempel på huru rykten komma till.
Häromsistens råkade en viss ångare ut för den otrefligheten att lätt grundstöta i våra farvattan. Nere kring hamnen bland schåare och sjömän omtalades saken så, att »kapten H. gått och hängt upp sig».
Detta kom för polisens öron och å dragande kall och embetets vägnar kommo uniformerade herrar ner med allvarlig min för att taga reda på hvar sjelfmordet ägt rum och, derest det ej skett förut, skära nor den olycklige sjelfspillingen.
De blefvo något förbluffade, då de fingo reda på, hur det egentligen hängde ihop med den der »upphängningen.»
Botair.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 7 Augusti 1893
N:r 121
