stod under debatten vid kyrkomötet rörande bekännelsefrågan på det kuogliga förslagets sida, såsom vi meddelat. Enligt St, Db:s referat var hans anförande i saken af följande innehåll:
Han började att citera de bevingade orden: videant consules ne quid detrimenti capiat respublica ( = konsulerna må se till att staten icke drabbas af någon skada), hvilken talaren ville tillämpa den föreliggande stridsfrågan. Här gällde ej blott formella ändringar, utan äfven sakliga intressen stodo på spel. »Svaga» kristne funnos af flsre slag, och det vore visserligen af vigt, att äfven tänka på, att icke dessa varma och enfaldiga vänner af den svenska kyrkan sårades och oroades genom ett bifall till k. m:ta förslag, men det funnes äfven sådana svage, hvilka skulle känna sig förtryckta af de band man nu ville pålägga dem, och talaren trodde, att de af hr Billing omnämde svage lättare skulle öfvertygas och bringas till lugu, än de senare, hvilka genom för hårda tvångsband lätteligen drifvas att öfvergifva kyrkan, till skada för henne. Äundtligen funnes det sådana svage, hvilka i sitt troslit alls icke ginge efter orden och bokstafven, men likväl hyllade en bekännelse i sann kristlig anda. Detta vore ock en synpunkt att beakta.
Hmellertid måste här ett reelt afgörande företagas gent emot den personliga hänsynen, Alla ville väl sakligt bevara, hvad kyrkan ägde, men de, som önskade ett oförändradt bibehållande af den nuvarande bekännelseformnuleringen, såväl som de, hvilka ville genomdrifva ett närliggande förelag, åsyftade medvetet eller omedvetet en vida större förändring än de, som höllo på bifall till k. m:ts förslag.
Genom dettas antagande skulle nämligen ifrågavarande paragraf 1 viana i kraft om också ej i rättsligt afseende. Det sades att bisymbola endast vore en utveckling och förklariog af Augsburgiska bekännelsen och Upsala mötes beslut; men då äro de väl i alla händelser något annat, något mera bestämdt gent emot något mindre bestämdt. Och hvad blefve följden af motionens antagande? Jo, dermed skulle läggas ett nytt ok på församlingarna och presterna, åtminstone på många af dem, hvaremot talarens protestantiska medvetande protesterade, Talaren kunde ej vara med om en trälaktigt bindands form, och han varnade för ett hierarkiskt förtryck och småpåfveväldets införande på en omväg, hvilket vore i hög grad afskyvärdt och betänkligt. I detta konservativa intresse yrkade talaren bifall till k. m:ts förslag.
Liksom Luther frigjorde oss från apokryfen, icke emedan den vore ond eller oriktig, men emedan den vore behäftad med brister och svagheter, så vore det icke heller af bristande kärlek till symbola, som man här ville ha dem aflägsnade, utan emedan de voro mindre tillgängliga för folket, och derigenom snarare vore egnade att försvaga än bevara den lutherska kyrkans tro. Här förelåge en samvetsfråga, på hvilken måste svaras ja eller nej.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 4 Oktober 1893
N:r 154
