Dag: 19 november 2024

Några blad ur öns historia.
Af C. J. Bergman.
Om landstigniogen må nu efter danska källor meddelas: Amiral Juel, som d. 28 April kastat ankar vid Karls-öarna, skickade en båt in i Klintehamn för att få säker underrättelse om några fisnder funnos i den nära till stranden belägna skans, som kallades Tyskmerkerskansen. När den svenske generalguvernören, grefve Gabriel Oxenstierna och slottskommendanten Mikaël Schonltz, som ditkommit och som hade 2 kompanier rytteri och några hundra bönder hos sig, fiogo se den danska båten, läto de strax mot den affyra de tvenne i nyssnämnda skans uppställda emå kanonerna. Men så snart Danskarne fått höra dessa kanonskott, affyrade de genast alla sina kanoner, och injagade dermed stor skräck hos den på stranden samlade allmogen, som nu ansåg det omöjligt, att kunna göra motstånd mot en sådan krigsstyrka och derför drog sig tillbaka, så att stranden syntes när stan tom på folk. Då beslöt Juel, att göra landstigning. Han lät bemanna några slupar, och dessa fingo 4 af de minsta örlogsfartygen till skydd, nämligen »Hummeren», »Havmannen», »Spraglede Falk» och det nyligen eröfrade svenska skeppet »Caritas». Tidigt d. 29 April närmade sig danskarne till stranden, och med stor munterhet sprungo soldaterne ur båtarna. Grefve Oxenstierna försökte väl att med sitt folk göra motstånd, men den starka kanonaden från flottan och det anfall, som öfverste Martin Bertelsen) gjorde, nödgade svenskarne att med stor förlust draga sig tillbaka. Grefve Oxenstierna med sin omgifning begaf sig då till Visby, resten sökte skogen och andra skyddeställen. Strax derefter blef Tyskmerkerskansen intagen af öfverstelöjtnant Arnold, och de, som usatte aig till motvärn, blefvo alagne eller gjorde till fångar. För att försäkra inbyggarne, att intet ondt skulle dem vederfaras, gick en kapten med 50 man upp i landet, ledsagad af en lärd gotlänning, vid namn Thomas Valgensteen,*) som var bosatt i Köpenhamn och nu hitkommit med flottan. Denne man berättade för invånarne om danske konungens stora mildhet, och försäkrade, att allt, hvad trupperna behöfde, skulle blifva kontant betaldt. I anledning häraf och då gotlänningarne sågo segerharrens »Menlidenhed», kommo de hoptals ned till danskarne, betygade sin glädje, att vara befriade från det svenska oket, och lofvade att vara Danmarks konung lydige och trogne. Till bevis härpå förde de en bon vagnar med sig till danskarnes tjenst, och sålunda fick Bertelsen både manskap och krigsförnödenbeter förda till Visby. D. 29:e på aftonen ankommo de till Visborga kungsladugård, och för att komma ur skotthåll från Visborgs slott, tågade de öster om staden och stannade i närheten af Norderport.
Ur den svenska handskriften i Palmsköldska samlingarna må nu några anteckningar lånas. »Söndagen d. 30 Aprilis mötte Borgmästare och Rådh fienden och öfvergåfvo stadsens nycklar, hvarmed han samma dagh inmarscherade i Stadhen och sigh på Torget posterade. Öfversten Marten Bertelsen lät uppfordra Slottet, men fick af Commendanten, Majoren Michaël Schultz till svar, »at kruth och lodh och intet annat för honom vore», Om aftonen emoth Sohlbergningen, kom heehla flottan och lade sigh under Slottet på samma redd, der dena danske och lybska flottan i Konungh Ericks tidh af en nordveststorm drefs i land, ….; men denne hade bältre lycka, och at hafvet, när had sitt ankar kastadt hade, blef helt stilla, och kom intet väder på, så länge flottan: der lågb, svart i 8 dagar, dertill med stadig sundlig vind, at vår flotta, som lågh i Elfsnabben, intet kunde komma till sjös, eljest hade den danske vid Wisby stådt sigh slätt. Den 1: Maij, måndags morgon klockan 2 gafs af skieppen danske lösen, och svarades af slottet. Då begyate dhe danske med allan macht att beskiuta slottet, och continuerade en Schowbynacht, Morsing ben:dt medh heebla lagen tillika, dock alt utan serdeles effect, ty merendehls flögo kublorna öfver Slottet och dhe öfrige skadade allevast Taaken. Öfversten Bertelsen avan cerade emedlertidh medh sitt folck till Stottet och uppfordrade det på nytt; dock fick afslagh af Commendanten; men vjdh pas kl. 10 påidagen begyate Commendanten uppå åthskilligas persvasioner, låth och gråth at böja sigh till accord och derpå tänckia, som ban och då till den opskickade Tambonren denna sin tancke gaf tilkänna, och der medh hölls op medh skiutande, och utskickades Majoren Transeus medb Hopmannen Johan Malmenius till at accordera. Accordet projecterades först på Slottet af Malmenio, men blef i många puncter ändrat, enär dhe utskickades medh dhe danske slöto utj BorgMästarens huus här i staden, hvilket skledde vidh pas kl. 2 efter middagen, och blef dem danskom genast om aftonen kl. 4 porten af Slottet, hvilket förr af ingen fiende vunnit var, åth landsijden inrymd, och evacuationen skiedde dagen efter» . . . .

*) Hans namn skrifves äfvea i några urkunder »Bartel», i andra »Bartold».

**) Så skrifves hans namn i Visby konsistorii protokoll. Han presiderade på danske guvernörens vägnar åren 1676—79 i konsistorium och »disponerade der i clereciets saker om pastorater med mera»; såsom det heter i en gammal anteckning. Hans titel i korsistorii-protokoll är »Landsdomaren höglärde herr Th. V.».

Gotlands Allehanda
Lördagen den 25 November 1893
N:r 184

— Barken »Sainte-Andressen» från Dunkerque, på resa från Falkenberg till hemorten har i Lördags eller söndags lidit skeppsbrott i närheten af Boulogne. Af telegrammet rörande olyckshändelsen vill det synas, som om med fartyget äfven besättningen förolyckats.
— Sistlidne lördag 18 dennes kl. half 2 e.m. strandade utanför Norra Ruust en på Öland norska briggen »Karl Ritter», hemma i Tönsberg, förd af kapten S. K. Knudsen och stadd på resa från Hernösand till England med last af staf och något plank. Fartyget, som är rätt gammalt, hade under resan sprungit läck och som besättningen ej längre förmådde att med pumpning hålla det läns eller flott, sattes det på grund.
Besättningen är bergad. Dykeriångaren »Neptun» har varit vid strandningestället för att assistera, men sedan dykare undersökt fartygets skador, ansågos bergningsförsök icke vara lönande, hvarför »Neptun» återvände till Oskarshamn. Fartyg och last voro assurerade.
— Samma dag strandade danska skonerten »De sex Söstre», förd af kapten Jensen, från Windau till Rendsburg, trälastad, vid Hulteratad på Ölands östra kust.
Båda fartygen hafva blifvit vrak.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 25 November 1893
N:r 184

i Blanchs konstsalong i Stockholm ekrifver Don Diego i senast hitkomna nummer af Figaro:
Vill ni se haf och strand i naturens eget ursprungliga majestät, så behöfver ni ej gå längre än ner till Blanchs konstsalong.
Här ligga några väldiga klippblock ödsligt uppvräkta vid hafebrynet — i halfgrå förmiddagsbelysning.
Här brinner det glödhvita hafsvattnet mellan skären — en solnedgångsstund.
Här står på en holme en enslig qvarn med mystiskt framskymtande fartygsskrof — medan månskenet pressar sig fram ur de hopade nattmolnen.
Här glida öfver vattnet, under skrikande måsars flygt, fartyg med slapt hängande segel — en dimmig sommarmorgon i hafsbandet;
— — Öfverallt en omedvetenbetens osökta stämning, en naiv, obändig färgstyrka. Men tror sig midt uppe i den afmålade naturen sjelf. Intet sjeltsvåldigt gredelinmanér, liksom ingen akademisk tråkighet talar härur. Idel medfödd, ursprunglig och oförstörd konstnärsbegåfning.
Sjelfva teckningen i taflorna är mindre tillfredsställende. När hr Romin målar menniskor, gör han dem till stela marionetter, och Visby slottsruiner verka som stämpingslösa dekorationer.
Men gäller det natursanning i färgsammansättningen, gäller det stämningsfull poesi i de stora vyernas perspsktiv, uppnår han en verkan, som genom sin friskhet och intensitet kommer en att glömma alla anmärkningar — äfven den om motivens påfallande likformighet.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 25 November 1893
N:r 184