Dag: 14 februari 2025

till äkenskap afkunnades i går i Visby domkyrka för första gången mellan rådmannen härstädes vice häradshöfding K. G. Tiberg och fröken Maria Veström, dotter till aflidne läroverksadjunkten Veström och hans maka, född Sturtzenbecher.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 18 Juni 1894
N:r 93

och de sanitära förhållandena i våra städer har dr E. Nilsson i Ystad skrifvit en sakrik uppsats i Helsovinnen. Med beräkning af medeldödstalen för 1876—90, hänför dr. N. Visby bland 16 andra svenska städer såsom visande ett synnerligt högt nevfeberdödstal. Dödsprocenten i denna sjukdom i Visby var 0,76 under det den för samtliga städer var 0,34, Dock, säger förf., har Visby framtett en mycket betydande förändring till det bättre.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 18 Juni 1894
N:r 93

det första här i Visby, hölls i går middag i goodtemplarsalen vid Mellangatan, och var besökt af öfver 100 personer. Meningen hade varit, att ett större antal fredsvänner skulle på morgonen ha anländt från Östergötland med ångaren Tjust, men de senaste dagernas väderlek hade afskräckt dem från resan.
Emellertid hade den annonserade talaren, hr Karl Sundblad från Sorunda, anländt på morgonen och höll sitt bebådade fredsföredrag.
Talaren utgick ifrån att menniskorna fått löfte om fred på jorden, och sådan skulle äfven inträda genom menniskornas så småningom vaknande trängtan efter att blifva befriade från krigets och rustningarnas mara. Han betonade, hurusom kriget vore någonting rått, någonting som tillhörde ett lägre kulturstadium., Att två vilda stammar stode väpnade mot hvarandra, det kunde man förstå, liksom ock attett civiliseradt folk måste värja sig mot ett vildt folk, men ofattligt vore, att nationer, som vilja anses stå på höjden af vår tids bildning, till tänderna rusta sig mot hvarandra. Vore detta värdigt tänkande varelser? Det talades i våra dagar, och rätteligen, med rysning om anarkisterna och deras framfart, dessa vilddjur, som lagade i ordning bomber för att sedan vid första lägliga tillfälle slunga dem ut bland folkhoparoe. Men hur betedde sig statsregeringarna? Gjorde de ej på samma sätt? Hade de ej verkstäder, der dagligen tillverkades hopar af de gräsligaste förstörelseredskap, afsedda till medmenniskors förderf. Belöuades ej den, som kunde uppfinna det gräsligaste mordvapnet? Hvad skulle man säga om dylikt? Vore det icke rent af anarkistiskt?
Och det fans ett sätt att undvika kriget, nämligen genom skiljedom. Skiljedom hade under detta århundrade användts många gånger. Talaren påminde om »Alabamafrågan» mellan England och Förenta staterna, hvilken bilades genom skiljedom, Det krig mellan Eagland och Ryssland, som hotade att utbryta år 1885, och som i neutralitetsrustningar kostade Sverige 366 tusén kr., afstyrdes genom skiljedom. Likaså den helt nya s. k. Behringsbafsfrågan.
Nu invände man, att ingen kunde garantera, det en skiljedoms utslag skulle respekteras. Vägrade en makt att underkasta sig beslutet, så blir ju vapnen ändå sista utvägen.
Talaren svarade härpå: Det är möjligt men icke troligt. Ha två makter beslutit sticka svärdet i skidan och öfverlemna tvisten åt domare, så lära de väl icke heller sedan vara så ovederhäftiga att de kasta omkull dorstolens beslut. Atminstone har det aldrig händt i de fall der skiljedom användts. Och hvilket stort företräde hade den ej deri, att den redde upp rättsförhållandena. Skiljedomen i Behringshafsfrågan reglerade ju tvistefrågan på ett förnuftigt sätt. Hvad hade deremot blitvit resultatet af en strid mellan England och Amerika? Intet annat än att verlden fått se, hvilken nation som kunde slås duktigast. Men intet irättsligt afseende hade blifvit vunnet. Kriget, tvärtom, stälde på hutvudet alla rättsprinciper. Hvad som under freden var brott, blef under kriget hedersamma gerningar.
Till sist redogjorde talaren för de svenska fredsvännernas organisering och arbete. Han omnämde, att på de kringsända fredspetitionslistorna, hvilka vi förut omnämt, hade omkrinig 230 tusen svenskar tecknat sina namn. Vid gårdagens möte Var tecknandet ganska flitigt.
Hr Sundblads föredrag var både väl genomtänkt och mycket talangfullt framfördt och det såg ut som om ingen diskussion skulle komma till stånd öfver den först uppstälda frågan: »Böra vi misströsta om fredssakens framgång?» Sedan br Pettersson från Atlingbo i ett mycket lågmäldt anförande yttrat sig om de nuvarande krigsutrustningarna såsom ett öfvergående tidslyta, hvarför man icke hade skäl att misströsta om freden, höll meningsotbytet på att alldeles afstanna, till dess ändtligen skollärare Lindahl från Atlingbo kastade sig in i det samma.
Han undrade utan att vilja namngifva sig vare sig som fredsvän eller ej, om icke ännu den goda viljan till fred saknades hos menniskan. Härpå svarade hr Sundblad, att det var just den goda viljan som fredsvännerna ville åstadkomma, och för öfrigt, nog voro viljan i våra dagar både mera god och öfver hufvud taget upplyst än för hundra å sedan. Hr Jönsson förde in diskussionen på det rent religiösa området samt talade om hvad profetiorna bebådade. De sade, att den nuvarande tidsåldern skulle afslutas med ett förfärligt krig. Derför kunde han ej, ehuru varm fredsvän, tro på fred i denna tiden; först när fridsfursten kommer skulle allt krig vara förbi. Hr Sundblad genmälte härtill, att helst skulle han ha sett, det diskussionen ej dragits: in på detta område, men då så blifvit fallet varnade han för att läsa bibeln till försvar för något så mot all gudomlig och mensklig rätt stridande som kriget. Hr Lindahl interpellerade hr S. huru en skollärare skulle bära sig åt vid läsningen af Svenska historien, att kunna vid de der åter och åter förekommande krigen undgå att någon gång tala om strid såsom berättigad. Hura framställa Gustaf Adolt och trettioåriga kriget, som ju dock bragte sådan välsignelse med sig? — Hr Sundblad anförde, att då han sjelt var skollärare, kunde han yttra sig härom af erfarenhet. Jo, historien vore bästa grunden till att för barnen predika fredsidéerna. Man borde påvisa allt ondt krigen förde med sig, och det vore ej svårt. Hvad trettiobriga kriget beträffar, medgaf han, att var något krig berättigadt, så var det detta, och så fredsvän han var, ville han ej svara för att han icke sjelf kunde taga till svärdet, om ingen annan utväg funnes, då det gälde samvetets frihet. Men nog förde ändå detta krig stort elände med sig för Tyskland. Det kunde blifva en god anledning att för barnen predika både om krigets elände från denna sida och att framvisa, huru det leder till sorgliga följder att vilja tvinga en menniska till tro emot samvetet.
Sedan hr Lindahl till sist förklarat, att han uppträdt hufvudsakligen för att få lif i diskussionen och att han sjelf vore en varm fredsvän, som önskade att föredrag sådana som dagens ofta kunde hållas på Gotland, afslöts meningsutbytet med antagandet af en utaf hr Sundblad formulerad resolution af innebåll, att då många tecken tyda på, att med den stigande civilisationen allt flere begynna inse att kriget är omoraliskt till sin natur och förderfbringande till sina följder samt vakna till medvetande om att skiljedom kan användas mellan stater lika väl som mellan enskilda, mötet ansåg, att hopp funnes för fredsidéns förverkligande.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 18 Juni 1894
N:r 93

Utklarerade fartyg: Från Visby 15 Juni: skon. Betty, Olsson, Klintehamn för att intaga last på Tyskland; skon. Falk, Högqvist, Klinte, tom; jakt Karolina, Svensson, Kappelshamn, barlast.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 16 Juni 1894
N:r 92