Dag: 30 mars 2025

Onsdagen den 12 September från kl. 10 f. m. låter sysslomannen i framlidne urmakaren J. Skoglunds konkurs genom offentlig auktion, som förrättas i huset nr 11 Adelsgatan, försälja diverse möbler hvaribland: 2 soffor; 1 schiffonnier, bord, stolar, 2 skänkar, taflor, 1 telefon med ledning; nysilfver-, koppar-, jern- och blecksaker, glas och porslinsvaror; linnevaror och sängkläder, såsom bord-, té- och handdukar; servietter, örongåttsvar, lakan, 2 tagelmadrasser, täcken; mansgångkläder, 1 violoncell, gardiner, mattor m. m. Kände; vederhältiga inropare erhålla 2 månaders anstånd med betalningen, andra få betala kontant eller ställa nöjaktig säkerhet.
Vid samma tillfälle kl.12 middagen försäljes för sällskapet D. B. V:s sparbanks räkning diverse förfallna panter af -guld och silfver såsom 1 halekedja, öronhäng, ringar, knappar, 1 brosch, mat-, grädd- och ströskedar m. m. hvarför. betalningen skall erläggas kontant.
Visby i Augusti 1894.
Auktionskammaren.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 31 Augusti 1894
N:r 135

med begäran angående framställande af proposition om anslag till domkyrkans yttre restaurering redogör till en början vidlyftigt för den inre restauration kyrkan genomgått, hvarvid påpekas, att församlingarna för den samma gjort en pekuniär uppoffring af öfver 32,000 kronor, hvartill sedan komme domkyrkofondens och enskilda bidrag, så att slutsumman för kyrkans inre återställande blefve 62.000 kr.
I bjärt motsats till domkyrkans inre — fortsätter kapitlet — står nu hennes yttre. Så mycket starkare gör sig derför det önskninge målet gällande, att domkyrkan snart måtte befrias från den yttre förnedring, hvari hon för närvarande befinner sig, sedan till dömkapitlets förfogande blifvit stälda ritningar utarbetade af den fräjdade konstnären A. H. Hägg, hvilka under aoslutning till kyrkans ursprungliga anläggning och stil, så långt dessa nu kunnat utforskas, framställa hvad Sankta Maria kyrka i Visby ännu skulle kanna blifva, om tillräckliga medel funnes tillgängliga för hennes försättande i ett kyrkans ursprungliga gestalt mera motsvarande skick.
Trots tidens härjningar och trots da vandaliska förändringar, kyrkan under århundradenas lopp genom de efter de många eldsvådorna företagna reparationerna undergått, hör hon dock ännu i arkitektoniskt hänseende till det i sitt slag mest betydande vårt fosterland äger och torde kunna betecknas såsom det på fornminnen rika Gotlands förnämsta minnesmärke af kyrklig medeltidskonst. — Den frikostiga hjelp, som på framställning af E. K. M, riksdagen lemnat till återställande af många andra i konsthistoriskt hänseende visst icke mera betydande kyrkliga bygnadsverk från medeltiden, låter domkapitlet hoppas, att äfven åt Visby domkyrka det understöd skall beredas, som för en enkel, men värdig restauration behöfves.
Med öfverlemnade af ritningar och kostnadsförslag, uppgjordt af byggmästare N. Petterson, och slutande på en summa af 112,986 kronor, en summa som domkapitlet anser kunna nedbringas till 100,000, då man bortser från kapitelhuset, på hvilken fråga domkapitlet ej f. n. vill ingå, anhåller domkapitlet:
att k. m:t ville stadfästa de af hr Hägg uppgjorda ritningarna, samt, då domkyrkofondens tillgångar äro uttömda, hos riksdagen göra framställning om ett anslag af 100 tusen kr för restaurering af Visby domkyrkas yttre.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 31 Augusti 1894
N:r 135

enligt det af artisten A. H. Hägg uppgjorda restaurationsförslaget.

Anno Domini 19??

Artisten A. H. Hägg har till domkapitlet i en längre skrifvelse motiverat sitt förut omnämda förslag till restauration af vår domkyrka, hvilken enligt detsamma skulle komma att te sig i det värdiga och vackra skick, bilden på första sidan af dagens nummer utvisar. Hr Häggs skrifvelse har följande innehåll:

Historik.
Bland de 18 helgedomar, Solberga kloster inberäknadt, som fordom ansetts nödvändiga för att möta den gamla hansestadens kraf, återstår blott en enda kyrka, S:t Maria, sedan 1527 stiftets domkyrka. Invigd till jungfru Marias ära år 1225 af biskop Bengt i Linköping, till hvars stift ön Gotland hörde under medeltiden, är det dock ej osannolikt, att kyrkans bygnadsår kan förläggas till ett halft sekel tidigare, enär åtskilliga detaljer bära en prägel, tillhörande snarare det 12 än det 13 århundradet. Vi kunna derför med skäl anse kyrkan bland de äldsta i nor den, tillhörande samma skede som t. ex. den märkliga Varnhems klosterkyrka i Vestergötland samt en och annan af Gotlands egna kyrkor i staden eller på landet.
Det faller sig naturligt att under åtta århundraden väder och vind, eld och vatten såväl som fiendehand hårdt härjat den ståtliga bygnaden och att, såsom en följd häraf, många reparationer och förändringar ägt rum under seklens lopp, och man.kan. med skäl förvåna sig öfver den styrka, som kunnat så tillvida. motstå så många våldsamma angrepp, så väl som beundra den uppoffrande pliktkänsla, som upprepade gånger kunnat framkallas iuom ett ofta svårt tryckt samhälle för ett värdigt upprätthållande af detta Herrans tempel. Att misstag begåtts, att många stilvidrigheter uppkommit kan ej läggas samhället till last, atan måste tillskrifvas den okunnighet och den brist på smak och känsla för det passande i gotisk bygnadskonst, som blef en naturlig följd att det kraftiga inflytande, som renässansen och barockstilen hade och har haft t. 0. mm. här i norden under nu nära fyra sekel. Att kunna med någon visshet bestämma, huru vår domkyrka såg ut ursprungligen är mycket svårt; man kan emellertid göra sig en gissning. Om urkunder och ritoingar funnits, ha de skingrats eller rent af förstörts; och huru t. ex.
såg kyrkan ut före branden år 1400, då icke allenast 177 hus nedbrunno, utan äfven kyrkan S:t Maria blef lågornas rof? Och då den samma derefter stod som en ruin under flere åras tid och åter reparerades, hurudant blef då dess utseende? På 1580-talet skadades kyrkan återigen genom vådeld och reparerades af den danske höfdingen M. Göye. 1610 blef en del af kyrkan åter ett rof för lågorna och reparerades 1616; ånyo 1744 nedbravn vestra tornets spira och stor skada tillfogades kyrkan för öfrigt. Vid den reparation, som derefter företogs, fick det vestra tornet den betäckning i dålig barockstil, hvaraf det ännu vanprydes, och södra kapellets i ännu simplare stil uppförda gafvel lär äfvenledes då hafva till kommit. De östra tornens betäckningar eller lanternor, om de uppförts samtidigt, d. v. s. mellan 1744 och 1768, äro hållna i bättre smak och äro långt prydligare än det vestra tornets. Kapellets vattentak synes då ock hafva tillkommit, så att sannolikt föreskrifver sig betäckandet eller döljandet af mellanskeppets sträckmurar och igenmuraadet af dess clerestorie-fönster från den tiden.
Dessa senare reparationor lär kyrkan ha bestått sig sjelf, alldenstund hennes jordar såldes för ändamålet.
Brunius i sin »Gotlands konsthistoria» säger:
»Om man i stället för de kostsamma och idévidriga lanternorna uppfört sådana spiror, som utmärka tornen å Gotlands allra flesta kyrkor, torde den ifrågavarande helgedomen fått behålla största delen af sina jordar».
Sannolikt. Man pu hade Brunius en afgjord afsky för renässans eller dess urart barockstilen, i synnerhet om den tillämpades på en bygnad, uppförd ursprungligen i en annan stil. Han var en »purist» och hade nog rätt, då han så strängt klandrat vestra tornets lanterna; men i fråga om de östra kunde eller ville han ej se och erkänna, att dessa, ehuru ostilenliga, dock pryda sin plats kanske lika mycket som om de uppförts i torftig, ehuru korrekt gotisk stil; ty hade de så uppförts för besparings skull i götisk stil, hade de sannolikt blifvit simpla nog, i synnerhet som man i medlet af 18 seklet alldeles glömt bort konsten att tillämpa gotikens former på ett passande sätt.
Det är säkert, att en bygnad kan visa mångfald i stilen och dock vara vacker och i hög grad tilltalande eller fullt stilriktigt och dock göra ett ganska torrt och tråkigt intryck.
Det är ej nu fråga om en vidt omfattande förändring af kyrkans yttre, då jag anser, att så mycket af det som finnes, bör stå kvar oförändradt, och det blir i sanniog kostbart nog att bringa i verkställighet äfven den begränvade förbättring jag föreslår.
Det är hufvudsakligen åt södra kapellets yttre samt mellanskeppets sträckmurar, som jag önskade rikta domkapitlets uppmärksamhet, och kuode dessutom en smula intresse vinnas för förbättrandet af det vestra tornets lanterna sk mycket bättre.

Södra kapellet.
Om nu denna vår S:t Maria skall med heder och värdighet bära sina anor icke allenast som stiftets domkyrka utan äfven som ett vackert exempel på samt en lärorik skola för götisk bygnadskonst, så kräfver nutidens odlade smak nödvändigtvis, att södra kapellets icke endast stilvidriga, utan eländiga betäckning, dess fula vattentak och barocka gafvel skola borttagas och ersättas på ett kyrkan och konsten värdigt sätt.
Då man närmare granskar kapellets form, finner man faktiskt, att detsamma består af ett långhus, som sträcker sig i öster och vester samt ett kortare tvärskepp, som längst i vester sträcker sig mot norr inemot vestra tornets södra mur.
Hvad kan derför vara naturligare och enklare än att detta långhus får sin betäckning i form af kroppåstak från öster till vester samt ett dylikt dertill sig anslutande från söder till norr mot tornets södra mur?
Detta anser jag vara den allra enklaste lösningen af frågan: huru skall kapellet betäckas? Resningen blir tillbörligen hög och konstruktionen stark, så att spänningen blir den minsta möjliga, och för att vidare öka murarnes motståndskraft bekrönas sträfpelarne med alldeles sådana fialer, som de från början hade och hvaraf ännu högst lärorika fragment finnas kvar som meningslösa ornament på kyrkogården, tyvärr utsatta för tanklösa barns och annat okunnigt folks okynne.Å ett kyrkans sigill af 1740 framställes kapellet betäckt med ett luttak med vattenfall åt söder och fialer synas å sträfpelarne. Må vara; men luttaket kan aldrig ha varit ursprungligt och har i alla hänseenden varit särdeles fult med sin låga lutning och svagt med sin betydliga spännvidd och företedde i allo ett mycket oskickligt sätt att lösa en enkel uppgift.
Månne det verkligen fans ett luttak?
I Erie Dahlbergs »Suecia» visar en gravyr öfver Visby och Visborg tydligen en stor gafvel öfver ifrågavarande kapell med kroppåstak, som sluter sig intill mellanskeppets vattentak ungefär som nu, men inga fialer synas.
Denna gravyr trycktes 1707. Den är helt sannolikt mycket oriktig, ty Göran Vallin, som var en samvetsgrann och lärd man, skrifver på 1740-talet, att kapellet hade luttak och höga löfprydda fialer, som måste ha förstörts vid branden 1744.
Möjligt är ju, att Vallin beskrifvit som Iuttak det, som i sjelfva verket var ett kropphåstak, och den kända framställningen å Sigillium consistorii ecclesiastici Visbuensis af 1740 är otydlig. Huru som helst, min öfvertygelse är, att den arkitekt, som från början komponerade detta kapell, såg saken sådan jag nu vågar framställa densamma.
Något slags bröstvärn måste han också ha tänkt sig, ehuru alla spår till detalj I detta fall försvunnit. Förhållandet att sk stora vattenkastare (gargouilles) ännu finnas och funnits å kapellet motiverar tydligt ett bröstvärns tillvaro.
Beträffande sträfpelarne finner jag efter vidare gravskning af desamma, att den indragning jag visat, icke är motiverad och att denna rätt kostsamma förändring kan med skäl besparas genom att gifva åt taklist och bröstvärn litet större framsprång.
Somliga af fönsterposterna äro i skröpligt tillstånd och borde dels förnyas, dela försvarligt repareras; åtskilliga rosverk hafva skadats och blifvit på oskickligt sätt med trä reparerade och dessa borde naturligtvis ersättas med sten.

Portalen,
ett vackert arbete, hvilket dock vidlåder den för senare medeltiden vanliga vårdslösheten i val af stenart, är så förvittrad i synnerhet till dess nedre del och dess sirliga’ kapitäler samt dess utmärkt fioa och väl arbetade stympade fialer, att om den än icke behöfver i sin helhet restaureras, tarfvar den dock en ganska omfattande reparation.
Hvad som återstår af konsoler och baldakiner å de sträfpelare, som så att säga infatta portalen, är så utmärkt vackert att dessa prydnader böra fullständigt återställas, och ehuru vi nu ej kunna bestämma, hvilka helgon der fordomtima ha förekommit, så måste dock sådana hafva funnits, och skuile jag vilja förelså att man måtte der placera bilder af S:t Paulus och S:t Petrus, såvida domkapitlet icke anser att man der må framställa S:t Maria och S:t Katarina, till hvilka helgon kapellet från början invigdes. Dessutom har jag visat i dörrens bågfält eller tympanum en basrelief i terracotta, föreställande bebådelsen.
I det stora för närvarande tomma fältet öfver portalen föreslår jag, att i prydlig skulptur framställes den heliga jungfrun och barnet, ett motiv, som alltid är vackert, hvad trosbekännelse man än må tillhöra och härstädes på sin plats, då helgedomen är invigd till jungfru Marias ära.

Mellanskeppet.
At nästan lika stor vigt som kapellets måste jag anse återställandet af mellanskeppets sträckmurar till deras ursprungliga skick.
Bland alla de domkyrkor, som jag känner, har jag ännu aldrig sett någon, som ej haft fönsteröppningar eller ett s. k. clerestorium i mellanskeppets sträckmurar.
Äfven Visby domkyrka äger ett sådant; men tyvärr är detta, ehuru till stor del i rätt godt stånd, undangömdt under sidoskeppets branta luttak, som från takfoten sträcker sig ända upp till gesimsbågarnas små konsoler.
Att detta är en i hög grad vandalisk anordning inter hvarje sakkunnig, ja hvar och en, som besitter den ringaste smak för skön konst. Hurn det fordom varit, kan man se å Roma kyrka, der mellanskeppets fönsteröppningar ligga i dagen, men sträckmuren är der oansenlig och fönstren mycket små. Äfven å Nikolai kyrkoruin i Visby tyckes vestra gafvelns form antyda, att der fannits sträckmurar, antingen af tegel eller också träväggar med ljusöppningar, ehura dessa sträckmurar eller väggar varit indragna en smula på hvalfkuporna.
Att nämda fönster ej upplyst sjelfva kyrkan, utan den ofvan hvalfven befintliga stora vinden minskar ej den värdiga prägel en sådan anordning ger åt kyrkans yttre.
Eoligt mitt förslag skulle hela södra så väl som norra sträckmuren visa sin ståtliga rad af fönsterpar ända från det vestra till de östra tornen, då ju kapellets betäckning, sådan jag visar densamma, ej skulle på ringaste vis inkräkta på mellanskeppets södra sträckmur.
Vi kunna utan svårighet tänka oss, hur mycket vår nu så ytterst vandaliserade domkyrka skulle vinna till sitt yttre genom de förändringar eller rättare restaureringar jag hittills påpekat.
Vidare besitta vi i den östra gafveln af mellanskeppet eller korets gafvelmur sannolikt den fulast komponerade kyrkogafvel i Sveriges rike. För att på något sätt upphjelpa denna jämmerliga tillställning har jag visat ett större fönster i den stil, som tillhör hela mellanskeppets öfverbygnad. Utan att förändra gafveln helt och hållet blir det omöjligt att bringa den öfre delen i något slags harmoni med den enkla anordningen af; den nedra äldre delen med dess tre väl proportionerade rundbågiga fönster.

Tornen.
Beträffande det stora vestra tornet, finnas i den äldre lägre delen två afdelningar af rundbågiga gluggar, numera tillmurade.
Då tornat 1423 förhöjdes 40 fot, ett behof, som uppkom, då långhuset höjdes, flyttades också klockorna högt upp i den nya afdelningen, hvadan denna erhöll de rundbågiga gluggar, som nu pryda denna afdelning. De hafva blifvit rundbågiga, emedan de gamla gluggarnas omfattningar troligen der användts. Eljest hade de fått en spetsbågig omfattning enligt den tidens stil. Med rätta igenmurades då de gamla gluggarna i den äldre lägre afdelningen af tornet; ty hade de förblifvit öppna, skulle hela tornet gjort ett intryck af svaghet, som det nu ej alls har; tyärtom gör det ett ganska mäktigt intryck och skulle te sig ännu ståtligare, vore dess spira eller betäckning icke af särdeles miserabel art. Jag har i mitt förslag upptagit ett alternativ, der kärnan af spiran bibehålles, men den s, k. altanen omdanas, så att det hela ej strider allt för mycket mot de prydliga östra tornens lanternor. Ännu bättre skulle det bli, om hela spiran höjdes ungefär 5 meter.
Beträffande de östra tornen tarfva de, i synnerhet det nordöstra, omsorgafull reparation, då murverket, eburu ursprungligen godt, lidit betydlig skada. Tornen äro i sitt slag sannolikt de vackraste i Sverige, om ej bland de bästa i de tre nordiska länderna, och ha sannolikt haft rösten öfver hvarje åttkant, afslutande med en enkel åttkantig spira på tyskt sätt, alltsammans rätt förnämt; men då de ou fått väl bibehållna betäckningar, hvilka, ehuru i s. k. barockstil, dock äro mycket prydliga och pittoreska, har jag ej funnit något skäl i att beträffande dem föreslå någon ändring. De beteckna på ett ovanligt vackert, ja oväntadt sätt ett skede i kyrkans konsthistoria, som egentligen var ett skede fullt af uselbeter, och dessa lanternor äro ett exempel på att stilrenhet ej är absolut nödvändig för att åstadkomma en vacker verkan.

Några ord till »stilvurmare».
Jag har ofta satt ordet »stilvidrigt» användas med hänsyn till dessa lanternor, också ordet »öfverlastadt»; men dessa äro farliga ord som lätt kunna missbrukas, och jag tror att de kunnat mildras med hänseende till Mariakyrkans östra torn och spiror, då deremot åtminstone »stilvidrigt» rättmätigt kan tillämpas på vestra tornspiran.
Hvad. tjenar det till att förändra en sak som ännuär vacker, ehuru ej stilriktig, så länge den ännu är i godt bestånd? Dessa lanternor gå i alla fall sin dom till mötes snart nog och då kan det vara tid tänka på desammas stilrenare ersättning. Föratsatt alltid, att en så gammal helgedom som Visby domkyrka ej belastas med sådana vanprydnader som kapellets betäckning, det branta, clerestoriet döljande sidoskeppstaket samt vestra tornspiran, så är den omväxling, som uppkommer genom upprepade förändringar ock reparationer ofta tillfredsställande för skönhetssionet så väl som historiskt intressant.Att vid reparationen ge alltiog en ny prägel, såsom ofta skett här på Gotland vid våra kyrkors restaurering, gör på konstvänsen ett särdeles obehagligt intryck, isynnerhet som det nya så ofta är idévidrigt, äfven om det händelsevis skulle visa godt handarbete. Godt utförande kan man merendels alltid tå nu för tiden, men en god idé är dock hufvudsaken; skulle man döma efter arbetet endast, skulle många af våra bygnader vara mästerstycken, då deremot nu, i brist på konstnärlig känsla och uppfattning, de göra intet som helst behagligt intryck på konstvännen; och hur många sådana konstvänver är det ej som besöka vår ö? Hvad är det nu, som tilltalar den bildade främlingen mest, då han kommer till den gamla hansestaden? Jo, ruinerna; men hvad vår så lärorika kyrka beträffar, gå de henne med likgiltighet om ej med förakt förbi. Deremot, vore den &terstäld i ett drägligt skick, skulle främlingarna så väl som vi, landets egna söner, erkänna, att här hafva vi ett verk, som ej allenast vältaligt påminner oss om andra tiders konstbildsing och fromma tro, utan som också skulle bli en god skola för de många, som komma till Gotland för att inhämta de lärdomar, de gamla ärliga mästarne lemnnat oss i arf.
Ja, lärorik är vår gamla Marlia-kyrka på många vis för den, som rätt studerar henne, men hvarför skall hon längre få stå der som en varning, då vår innerliga, önskan är att hon skulle bli ett värdigt exempel på ädel bygnadskonst?

Sakristian.
År 1778 fick kyrkan en störe aflång — fyrkantig tillbygnad å norra sidan med två ingångar, vämligen en genom kyrkans nordöstra dörr och en från kyrkogården kt vester, sakristian. Detta är en jättelik låda med några fyrkantiga hål, som lära vara fönster, och med en låg, bruten betäckning, som jag förmodar skall föreställa tak.
Jag har vågat tänka mig detta mästerstycke raseradt och har försökt att ersätta detsamma medels en enkel bygnad, som jag kallar »kapitelhus».

Slutord.
För mig som gotländing har kyrkan stort värde, men fullt ut lika mycket intresserar den mig som artist. Jag betraktar den visserligen ej som något underverk af konst, men den väcker konstnärena intresse först genom dess vördnadsbjudande ålder och dernäst och ej minst genom skönheten af dess detaljer, antingen förvittrade, stympade eller dolda… Näppeligen finnes i vårt land en kyrka af större intresse, vare sig i historisk eller konstvärlig riktning, ett påstående, hvars sanning först då kommer att mera allmänt erkännas, när kyrkan frigöres från de vederstyggligheter, som hufvudsakligen tillkommit under 18 seklet och som hindra åskådaren att rätt bedöma den märkliga bygnaden.
Det förslag jag framlagt är ej orimligt, utan rätt måttligt i sina fordringar, och mitt hopp och min förtröstan är, att domkapitlet måtte göra allt för att bringa till verkställighet, om ej mitt, så &åtminstone ett lika bra eller bättre förslag, så att den enda kyrka Visby äger måtte i någon mån ersätta förlusten af så många härliga tempel som fordom prydde staden.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 31 Augusti 1894
N:r 135

Fredrik Ekvall vid cementfabriken har erhållit arbetarediplom från Chicagoutställningen.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 29 Augusti 1894
N:r 134