kommo på tal vid det på annat ställe i dagens nummer omnämda mötet i Roma.
Hr Magnus Larsson omtalade, att han nyligen sett betåkrar, der betorna ställvis sett sjuka ut. Blasten var gul och torr och när betorna togos upp, voro de till en del ruttna. Han befarade att man här hade spåren af något okändt skadedjur och uppmanade dem, som iakttogo liknande sjukdom hos betorna, att insända några exemplar af dem till konservator Lampa i Stockholm för undersökning.
Hr .P. Johanson, Vellarfve, trodde att hela sjukdomen härledde från rötmånadstorkan, som tagit illa på blasten, så att rotknölarne sedan ruttnat.
Hr Anselm Pettersson hade iakttagit sjukdomen och genom att jämföra betor på olika jord hade han fått den öfvertygelsen, att visserligen torkan vore hufvudorsaken, men han trodde ock, att kanhända den gödning betfälten fått vore för stark för vår torra gotlandsjord. Möjligen vore det bättre, om man sådde ut superfosfat på hösten och kilisalpeter på våren.
Sedan det upplysts, att betinstruktörerna fått i uppdrag att vid upptagningen af betorna inhämta upplysningar om jorden, hvilka sedan kunde ligga till grund för den vidare kulturen, fick vid det redan anförda tillsvidare bero.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 14 September 1894
N:r 143