Etikett: Amerika

från Gotland under förra året uppgick till 108, af hvilka 106 utvandrade öfver svenska och 2 öfver norska hamnar. År 1911 var emigrantantalet 113.
För hela riket har antalet amigranter uppgått till 13,469 år 1912 emot 15,835 år 1911, 24,015 år 1910 och 18,014 året därförut.

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 16 januari 1913
N:r 12

Antalet i Sverige hemmahörande personer, som under nedannämda tider utvandrat till främmande världsdelar öfver Stockholm, Göteborg samt hamnar i Malmöhus län, utgjorde:
Under dec. Under jan.-dec månader.
1908 377 7,179
1909 673 15,802
1910 350 20,162
1911 255 13,413
1912 307 11,615
Af de personer, som utvandrat under året 1912, voro 6,160 män och 5,455 kvinnor.
I ofvanstkånde siffror ingå ej de, som utvandrat öfver annan hamn än de nämda (således ej heller embgrationen öfver norska hammar) samt ej heller de, som utflyttat till länder i Europa.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 11 januari 1913
N:r 8

K. E. Boberg, J. Jacobsson och Tomas Lövgren, reste 26 Augusti från Göteborg öfvar till Liverpool för att sedan på Cunardliniens ångare Etruria fortsätta färden till Amerika. Vid ankomsten till den engelska sjöstaden föstes de dock ombord, jämte en mängd andra Skandinaver å en gammal sump vid namn Samoria, som förut användts till boskapstransport. Om sina lidanden på den 15 dygn långa resan hafva passageraras, deribland de tre gotländingarne, i Svensk-Amerikanska tidningar låtit införa en varnande beakrifning, hvarur vi meddela följande:

Den 1 September på aftonen lemnade vi Queenstown i tämligen gode väder, men efter en timme blef det en stark storm, som rasade hela natten, Vid 12-tiden började fartyget rulla alldeles förskräckligt och allt som var löst ombord slogs sönder; vi trodde hvarje stund det skulle bära af till botten. Rätt som det var, stannade maskinen och fartyget dref redlöst. Ingen af passagerarns fick veta, hur det var, och den ena brottsjön slog in efter den andra, så att vattnet kom inströmmande flere gånger i våra hytter oeh vi blefo genomvåta. Till slut, då oron och skriket nått sin höjd, började maskinen arbeta igen och fartyget vänds om, så att vi på förmiddagen kommo tillbaka till Queenstown för att reparera, då vi samtliga villa gå i land, men blefvo nekade. Agenten kom då ombord och en deputation anhöll hos honom, att vi skulle få ett annat fartyg eller ock få gå i land. Då svarade han, att han dagen derpå kl. 10 f.m. skulls komma ombord och gifvs ett tillfredsställande svar. Men äfven häruti blefvo vi bedragne — ingen agent kom, förr än kl. 7 lördagsafton, då ankarne redan lyftades, och gaf det besked att vi skalle gå med Samoria och ingen fick gå i land.
Att se qvinnors och barns förtviflan, då ankarne lyftades, var hjertslitande. Vädret var var då tämligen vackert, men på natten uppstod igen en mycket svår storm, som varade i åtta dagar, och trodde vi alls att vår sista stund var kommen. Många voro så sjuks, att de icke hade reda på, hur det var. Några höllo på att blifva ihjälslagna af de öfre kajutorna, emedan bräderna voro så ruttna, att de ej tålde skakningen de erhöllo af fartygets rullning. Kom så till allt detta en dålig behandling såväl af stewarten som öfriga tillhörande fartyget. Det var osnygt öfverallt, mat och vatten voro af sämsta beskaffenhet; ibland var vattnet brungult och varmt, så det var omöjligt förtära det, och bad man om annat vatten, fick man ovettiga svar. En bit is var omöjligt att få till de sjuke, skam det var rik tillgång på den varan. Maten hade varit bra nog, om den tillagats ordentligt och rent, men allt var så smutsigt serveradt, som om de haft svinkreatur ombord och icke menniskor. Ur grötbunkarne drogos stora disktrasor, och det var ej att undra på, då kärlen ena stunden begagnades till att halva skurvatten uti och återigen den andra att slå soppa och gröt uti åt emigranterna. Té och kaffe liknade mera tjockt diskvatten än hvad det skulle vara. Potatisen var rutten, så att af fyra kunde blott en ätas. Allt det öfriga var likadant, så många höllo på att svälta ihjäl, som ej hade tagit matsäck med sig. De som hade pengar kunde ju få köpa litet från kaptenens kök äfvensom öl och lemonad att släcka törsten med; men de som ej hade det, ledo förfärligt. Kaptenen och doktorn gjorde sin rund hvarje morgon nere hos emigranterna, men hade ej ett ord att säga till hvarken sjuka eller friska. Doktorn såg ut som en skrämd höna som ville sägs: kom inte mig när, för då springer jag. Stewarterne knuffade och slogo de sjuke, om de ej kunde lemna bäddan så fort de befalde, då det skulle göras rent, som de kallade det.
Derför vilja vi varna hvar och en, som ämnar sig till Amerika, att resa med Cunard-Linien, emedan det lätt kan hände, att de ännu en gång taga en extra båt och andra på samma sätt bli behandlade. Köp aldrig biljett på någon linie, utan ni blir garanterad för, att få följa med den båt ni köpt till.

Gotlands Allehanda
Torsdagen 5 Januari 1888
N:r 2