Etikett: Burgsvik

Sundre 17 Mars 1894.
En eländig jordisk tillvaro, hvilken fängslat den arma kvinnan vid sjuksängen under många år, slutade en bondhustru härstädes för ett par dagar sedan, Till följd af den beklagansvärda sjukdom, ledvridning, förlamning och flera svårare åkommor hvaraf hon led, måste man bokstafligen mata den arma varelsen såsom ett litet barn. Nog har det varit en pröfvotid för hennes man som med bjelp af blott tvänne barn under hustruns sjukdomstid tått sköta gårdsbruket, hushållet och den sjuka, och då dertill lägges att husbondens 80-åriga fader äfven är behäftad med många svag- och skröpligheter som äro ganska svåra, och modren, som dog för omkring ett år sedaf, före sin död förorsakade mycket besvär, gammal och sjuklig som hon var, må man ej undra på att tiden tungt lagt sin hand på den äkta mannen.

Sjelftagna arfsrättigheter. För ett par måsader sedan afled i en grannsocken en ung barnlös hemmansägare som kort före sin död lät uppsätta testamente af innehåll att hans likaledes unga hustru skulle ärfva alltsammans efter hans bortgång. Häröfver blefvo naturligtvis den aflidnes närmaste slägtingar mäkta förgrymmada och en den aflidnes avåger har varit nog djerf, att i en dödeboet tillhörig hage, hvilken var belägen i närheten af hans hemvist, taga en god tribut af den der växande skogen, som han dels hemfört och dels som sågtimmer forslat till sågen.
Tillsagd om det orätta i sitt beteende lär han helt trankilt svarat att jag ämnar ej sluta upp ännu med det arbetet ty der fins godt om skog och jag är en arfvinge med i boet. Såvida ej uppgörelse i godo mellankommer torde saken få en slutakt inför Häradsrätten, påstår min sagesman.

Burgsvik, 16 Mars.
I dag mot kvällen inkommo i härvarande hamn för proviantering fem stycken blekingslexkuttrar. De hade enligt hvad de uppgåfvo fiskat nu på våren vid preussiska kustev, men ej med något riktigt löpande resultat. Färden skulle nu ställas åt Bottniska viken, der de vid den norrländska kusten tänkte försöka sin lycka.

Som en riktig kappsegling tedde sig deras insegling i hamnen, der de lågo så nära att de knappast hade vändningsrum för hvaraodra och lade tydligt i dagen sin afsigt vara att se hvem som först nådde målet. Nordostliga vinden blåste skarpt rätt emot, men det bekymrade dem föga; blott ett par små »slag» och de voro vid bryggan. Gamle erfarne sjömän, som åsågo regatten försäkrade att de knappast sett bättre snällseglare.

De bottenlösa vägarne i hvilka man en längre tid måst traska, börja nu torka af och bli någorlunda skapliga till fromma för menniskor och lättnad för dregarne.

Södra Gotland, 17 Mars.
En låntagare. Till ett bondfolk här på söder inkom några dagar före jul en yngre sjenstedräng och bad att få låna tio kronor åt sin husbonde, en närboende hemmansägare. Bondens hustru, som för tillfället var ensam hemma, uttryckte till sin förundran öfver, att drärgena busbonde ej sjelf upplånte sina penningar utan begagnade drängen, som mellanhand, Men dertill hade drängen svar, genom att ursäkta sin husbonde, som hade att trängande göromål i hemmet från hvilket han ej kunde aflägsna sig, Efter denna förklaring, gaf kvinnan honom de begärda penningarne, hvarefter drängen under förklaring att penningarne skulle återbetalas inom fjorton dagar afbröt sitt tal, med ett jag måste skynda hem med pengarne och tack för hjelpen o. lommade i väg.
Fjorton dagar gingo och månader med, utan att långifvaren hörde sin gäldenär nämna om lånet, vare sig att han vore skyldig eller att han skulle återbetala oaktadt de träffades nästan dagligen.
I torsdags, då långifvaren inkom till gäldenären, då denne utfordrade kreaturen i ladugården, kommo de bland annat äfven till tals om den knappa penningtillgången, då långilvaren tog tillfället i akt att påminna den andre om dennes skuld. Denne blef helt häpen öfver hvad han hörde och förklarade bestämdt att han ej vare sig sändt sin tjenare i flylikt ärende eller bekommit några peningar, utan alltsammans var ett svek af drängen.
De bägge bönderna öfverlade derefter om bästa sättet att få drängen »bekänna kort», dervid de enades om, att ej hålla razzia förr än följande dag, då de skulle anskaffa vittnen för att få honom fast.
Men, ödet eller hvad det var, gynnande denna gång bedragaren i det han blott afskild från de talande genom en tunn brädvägg lyssnade till hvarje ord som sades. När han af derag tal hörde hvad klockan var slagen, smög han sig ifrån sin observationsplats, gjorde ett kort besök i drängkammaren efter sina penningar samt skyndade allt hvad tygen höllo till långifvarens bostad der han hade den turen att återigen träffa husmodern hemma, till hvilken han lemnade penningarne under täusen tackar från ungfar för lanä hvarpå han hastigt aflägsnade sig. Då de bägge Jönderngsedan förehöllo honom bedrägeriet nekalg-fen helt fräckt, hotande att lagföra dem för beskyllning, till hvilket de gåfvo svar på tal, genom en »slående» morsalpredikan med efterrätt.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 19 Mars 1894
N:r 43