Etikett: Cramér

Den man, hvars. bild vi idag härofvan meddela under det betydelsefulla svarta korset, lemnade redan för nära nog en mansålder sedan sin fädernebygd Gotland för att bosätta sig i hufvudstaden, der han alltsedan oafbrutet lefvat, till dess döden natten: till 29 ristlidne December bortryckte hozom. Hans verksamhet härstädes torde sålunda för det stora flertalet vara mindre bekant, ehuru det fans en tid, då Johan Niklas Cramérs namn var ett bland de mest bekanta icke blott på Gotland, utan öfver hela vårt land uppmärksammades det. Det var dock icke alltid med blida känslor man nämde det, ty mannen, som bar detsamma, stod i flsre vigtiga frågor såsom en skarp opponent mot sin tids gängse ksigter, framför allt på det religiösa och det pedagogiska området, ja äfven ända in i våra dagar torde han få betraktas såsom en man, den der var före sin tid. Hans opposition var emellertid alltigenom grundad på är; lig öfvertygelse, och således af det slaget, att man måste skänka den sin aktning, äfven om den i mångas tycke förde för långt och kämpen gick allt för bröstgänges tillväga.
Vi skola här i några korta drag söka för läsaren teckna bilden af den nu aflidne mannen, sådan han för oss framstått.
Johan Niklas Cramér var född i Visby 18 Februari 1812, der fadera var dykerikommissarie. Efter att 1830 ha aflagt studentexamen, promoverades han 1836 till filosofie doktor och fick samma bår anställning såsom apologist vid Visby läroverk, der han 1840 blef kollega och 1842 rektor vid den förenade högre lärdome- och apologistskölan, — Sistnämde år prestvigdes han äfven.
Genom 1856 års skolstadga ansåg han sitt embete indraget och sig sjelf förbigåogen, ja grundlagsvidrigt behandlad, hvadan han, under åberopande af sin fullmakt och 36 § i regeringsformen, begärde att varda stäld på indragningsstat, hvilken ansökning afslogs af k. mit. Dels af denna orsak och dels med anledning af en redan då för obotlig ansedd sjukdom anhöll Cramér straxt derpå om afsked från rektorsembetet med bibehållande af tre fjerdedelar af lönen såsom pension. Denna ansökan bifölls i April 1858.
Förut samma år hade Cramér, hvilken aldrig innehaft någon presterlig befattning, på gjord ansökning blifvit. entledigad från prestembetet, sedan han dock sökt Sanda pastorat, till hvilket kan, i följd af afskedstagandet, afgick från första förslagsrummet.
Dessa äro de yttre konturerna af hans lif.
Under de nära 22 år, bvilka Cramér verkade såsom skolman i Visby, ådagalade kan stort nit. för sitt kall. Synner: ligen skicklig såsom lärare, var han icke mindre framstående såsom ledare af det läroverk, hvars styrelse blifvit honom anförtrodd, och det lyckades honom att, stödd på omgifvande dugliga lärarekratfter, i väsentlig grad höja läroverket. Samtidigt utgaf C. äfven några läroböcker, särskildt en svensk rättstafningslära, afsedd för den förberedande klass, som ny bildades samtidigt med C:s inträde vid läroverket.
Cramér, som hade en vaken blick för tidens kraf, käade sig långt ifrån tillfredsstäld med det sätt, hvarpå den högre undervisningen i allmänhet bedrefs i Sverige. Sina åsigter i detta ämne framlade han 1845 ien skrift mednamnet »Trenne vilkor för skolans förkofran» och än vidare i sin år 1858 utgifna »Afskedet från skolan», innehållande 91 teter i läroverkstrågan I hufvudsak ville Cramér skolans fullständiga frigörelse från kyrkan, uteslutande från elemevtarläroverket af all konfessionel religionsundervisning samt de döda språkens uppskjutande till universitetet, på det att läroverken måtte få till uppgift att meddela en tidsenlig och allmänt medborgerlig bildning. Mycket af det Cramér redan för 35—40 år sedan framkastade såsom önskningsmål har sedan af flere läroverkskomitéer upptagits till dryftning, hvilket torde visa att Cramér på detta område var en mycket framsynt man — Såsom för sitt stift vald, deltog han i 184? års skolrevision och framlade der i en reservation en sjelfständig öfvergångsplan till elementarläroverkens omorganisation.
Efter sitt afskedstagande bosatte han sig i Klintehamn och utvecklade der, likasom förut i Visby, en nitisk verksamhet som kommunalman. Han hade ock att härunder: utstå. många heta duster i skrift med anledning af sitt år 1859 utgifna stora arbete »Afsk???t från kyrkan» och i den tidens gotländska press återfinner man tid: och ofta hans namn under polemiska artiklar. Cramér stred alltid med öppet visir; så icke alltid hans motståndare.
Säkerligen för att komma ifrån gnatet härnere på Gotland uppflyttade Cramér år 1866 till Stockholm, der han sedan lefvat i tillbakadragenhet, ehuru han med sin skarpa penna mer än en gång gjort sina inlägg i dagens frågor.
Vi nämde härofvan hans skrift »Afskedet från kyrkan» hvars undertitel var »en fritänkares strödda anteckningar och betraktelser under läsning af bibeln», och bärmed äro vi inne på den mest uppmärksamimade sidan at Cramérs skriftställareskap och åsigter.. Cramér var nämligen hvad man, kanske icke fullt exakt, kallar fritänkare, Han häfdar med stor kraft i sin nämda skrift. att den ur den allmänna uppenbarelsen härflytande tron på Gud och ett lif efter detta, med deraf följande tro på ett heligt ansvar städse skall blifva menniskorna så kär, så nödvändig, att, om någon ifrågasatte denna tros riktighet och berättigande, skulle han röna föga medhåll, utan tvärt om få alla emot sig. Menniskorna kunna hvarken undvara eller på allvar förneka den. Han tror sålunda på ett gudsväsen och på odödligheten. Men samtidigt kastar han öfver bord och fördömer kristendomens dogmer, läran om Kristi gudom och -bibelns egenskap af Guds ord. Och dessa hans förnekelser voro ingalunda af det beszedliga slaget. Han förstod mycket väl att med satirens vapen: behandla dem som bygde på uppenbarelsens auktoritet, och han var alls icke skonsam i sin dom öfver bibliska. handlingar och gestalter, som stå främmande. för vår tids moraliska åskådning. Hans fördomsfrihet sträckte sig äfven derhän, att han kunde erkänna andra. religioners jämbördighet med, i vissa afseenden öfverlägsenhet öfver kristendomen. Så t. ex. då han frågar om icke »allaredan buildhaismens slutliga försjunkande eller uppgående i det absoluta är en ojämförligt vackrare och värdigare tanke» än den kristendom, som »väl vill ha i behåll eller till resultat en himmel, men en himmel vid randen af ett evigt helvete».
Sådan var hans religiösa lifsåskådning. Den var fullblodsfritänkarens, som häfdade förnuftets och den menskliga tankefrihetens eviga rätt.
Det var klart, att Cramérs oförbehbållsamma bekännelser skulle väcka en storm emot honom. Den tidens kämpar för dogmkristendomen drogo i skrift väldeliga i härnad mot den farlige mannen, men han blef icke svaret skyldig. Han utgaf 1861 »Svar på en recension af »Afskedet från kyrkan», 1862 »En trosbekännelse» och »Framåt eller tillbaka? Fn betraktelse öfver de år 1860 utkomna religionsförfattningarnva», 1864—69 i 7 häften »Samvetsfrågor bebandlade i bref». År 1868 utgaf ban en skrift om döds: straffet, hvars berättigande han förfäktade, och ännu så sent som 1878 skref han en broschyr mot lektor Valdenström och hans uppträdande. Dessutom försvarade hap allt framgent sina hsigter i talrika tidningsartiklar.
Men åren började tynga den gamle rektorn. Han låg ej mer inna i striderna, men han var dock alltjämt densamme som förr. Ingenting förmådde att rubba hans öfvertygelse. Han tyckes dock såsom den store fransmannen Ernest Rénan ha befarat, att ålderdomen möjligen skulle göra tanken mindre klar, och derför nedskref han redan för närmare 20 år sedan sin sista vilja, sitt religiösa testamente, hvari han förordnade om sin död. Han ville, vär hans ande famnats af den omutlige lifskräfvaren, blifva behandlad i full konseqvens med hvad som i lifvet var hans ärliga öfvertygelse.
Och, trots en och annan invändning som gjorts från ortodoxt båll, får man väl anse att Cramérs Bsigter grundade sig på ärlig öfvertygelse. Voro de än sådana, att de afveko från hvad som allmänt anges vara det rätta och sanna, breder dock denna ärlighet en försonande dager öfver dem. Ty Hav, som en gång skall döma oss alla, och för hvilken den gamle fritänkaren nu gått att afligga räkenskap, ban skall i sin rättfärdighet för visso döma mildare den ärlige tviflaren än den hycklande troende.
Cramér blef trogen sin lifsåskådning till det sista, derom vittna yttranden som han fälde kort före sin död. Han gick bort, efterlemnande minnet af en personlighet, som varit man i både tankeoch handling, en dugande, kraftig karaktär, som icke visste hvad det ville säga att dagtinga med sig sjelf. Sådan var han, och det må räknas honom till heder.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 3 Januari 1894
N:r 1