Etikett: Eksta

I en härvarande tidning framhåller en insändare på tal om fyndet av älgskelett i Mellings myr, Eksta, att det är mycket vanligt att på stenåldersboplatser på Gotland finna redskap och vapen färfärdigade av älghorn.
Påståendet är felaktigt. Endast på en enda gotländsk boplats från stenåldern har man gjort fynd, som tyda på att älgen funnits på ön, nämligen Gullrum i Näs. Där har man funnit en radius och ett carpalben av älg jämte några redskap, som förfärdigats av älghorn.
Insändaren skriver vidare, att det ej är någon sällsynthet, att man i öns torvmossar påträffar rester av älg. Detta överensstämmer ej med verkligheten. Det är nämligen ytterst sällan man hittar några dylika rester. Prof. Sernander hittade för något år sedan i Vamlingbo ett vänsterhorn av älg, den cervina typen (alltså horn, som saknade den karaktäristiska skovelformen). Så vitt jag vet har man ej gjort några ytterligare fynd av det slaget.
Artikelförfattaren berör slutligen en av honom tidigare uttalad teori, som går ut på att Gotlands fauna invandrat via en landbrygga österut över Dagö, Ösel och Estland. Teorin förefaller mycket osannolik. Som synes av djupkartan över Östersjön äro djupsiffrorna öster om Gotland mycket betydande. Utanför Fårös ostkust är djupet redan 58 m. och endast några mil längre österut inte mindre än 160 m. Närmare Dagö och Ösel har man upplodat djup på ända till 132 och 187 m. Se vi på djupsiffrorna längre söderut, alltså ungefär mitt för Östergarn, finna vi att de äro förvånansvärt höga, ända upp till 249 m. mitt emellan Gotland och fastlandet i öster. Dessa stora, djup representera med all sannolikhet en gammal förkastningssänka, gående i samma riktning, NNV—SSO, som många dylika i Uppland och mellerste Sverige. Då förkastningssänkor av detta slag ära äldre än istiden, är det så gott som otänkbart, att vi efter denna tid skulle ha haft en sammanhängande landtunga, som sträckt sig från Gotland mot Dagö, Ösel och Estland.
I detta sammanhang uttalar insändaren också som en möjlighet, att landförbindelsen sträckt sig västerut mot Öland. Mot sannolikheten av denna teori kan göras samma invändningar som mot den föregående. Havsdjupen väster om Gotland äro ganska betydande, ända upp till 110 m. Vi ha här att göra med en förkastningssänka av samma karaktär som den föregående. Om verkligen en landförbindelse med Öland en gång existerat har det i så fall varit med den sydligaste spetsen av denna ö och via den landbrygga i Sydbalticum, som prof. Munthe talar om. En landförbindelse över den gamla förkastningssänkan kan man svårligen tänka sig. Den torde också vara svår att bevisa.
Prof. Munthes gamla antagande, att en förbindelse funnits söder ut mot Bornholm, norra Tyskland, och sydvästra Sverige (se Beskrivning till kartbladet Burgsvik, Sthlm 1921, sid. 911) ligger inom möjlighetens gränser.
Som jag framhöll i en tidigare artikel i Gotlands Allehanda är ett närmare studium av Östersjöns djupkarta synnerligen givande för denna fråga. Söder och sydväst om Gotland finnas inga förkastningssänkor. Djupen äro ej heller så betydande. Därtill kommer, att vi ned mot Bornholm, som en gång hängt samman med norra Tyskland och haft betydligt större utsträckning än i våra dagar, har tre större grund jämte en del smärre. Strax SO om Gotland ha vi ett stort grund på ett minimidjup av 15 in. samt tea mindre. SV. om detta ha vi Norra Mid-sjöbanken, vars högsta del inte ligger mer än 11 m. under havsytan, och söder därom Södra midsjöbanken, som ligger endast 14 m. under ytan. Det är ganska frestande att tänka sig dessa grund som minnen efter en forntida landförbindelse med Bornholm, helst som man på havspotten utanför denna ö. funnit torvavlagringar, som visa, att stora delar av Östersjöns botten en gång legat ovan vattnet.
Visby den 28 maj 1923.
John Nihlén.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 29 Maj 1923
N:r 121

Ett intressant myrfynd från Eksta.
Att älgen, Sveriges ståtligaste skogsdjur, en gång i tiden har funnits på Gotland låter ganska otroligt, om man betraktar den fattiga fauna, som ön i våra dagar har att bjuda på. Nu har emellertid förekomsten bekräftats genom fyndet av ett fullständigt älgskelett i Mellings myr, Eksta socken, vilket redan i korthet omnämndes i gårdagens nummer av Gotl. Allehanda.
Att det sällsynta fyndet kommit till allmänhetens kännedom, beror på kyrkoherds Muckenhirn, fornforskningens nitiske befrämjare i Eksta med omnejd. Han hade ryktesvis fått reds på, att man skulle ha gjort fynd av ett par ståtlige älghorn i den omtalade myren och for därför omedelbart in till Visby för att anmäla saken och samtidigt hämta ut d:r Wennersten för att få fyndplatsen ordentligt undersökt, innan det vore försent. Då d:r Wennersten var förhindrad att medfölja, anmodades undertecknad att utföra ifrågavarande undersökning, vilket jag naturligtvis med nöje åtog mig.
Först må i korthet nämnas några ord om själva fyndplatsen. Som bekant är just denna trakt av Gotland ovanligt rik på myrar, numera tyvärr nästan utdikade och i stor utsträckning uppodlade. Inom Fröjel, Eksta, Sproge och Silte, Hablingbo och omgivande socknar ha vi en rad gamla myrar, som urvattnas mot söder, och vars vatten genom Mästermyr ledes ut i havet. Längst i norr ha vi Sälmyr, som rinner ut i Nordermyr inom Eksta. Denna myr ligger omkr. 20 m. över havet och urvattnas till Mellings myr i sin tur, vars höjd över havet är omkr. 16 m., ledde förr sitt vatten till den stora Mästermyr, som står i förbindelse med havet.
Alla dessa myrar äro att betrakta som gamla insjöar, vilka stått i förbindelse med varandra på samma sätt som de göra det än i dag. De ha ända in i sena dar varit så vattenrika, att man kunnat utnyttja vattenfallen mellan dem till sågverksdrift o. d.
Nu äro de som sagt utdikade, och allt vatten har runnit ut i havet, Men ännu äro de tydligt markerade i terrängen, och med litet fantasi är det inte svårt att för sitt öga åter förvandla dem till de forna insjöarna med skogkantade stränder och små farkoster — varför inte en ekstock!
Kring dessa småsjöar synnerligen lämpliga för en primitiv bosättning, finna vi också en gammal bebyggelse. Snoder exempel må endast nämnas den sedan gammalt kända stenåldersboplatsen vid Snoder i Sproge med den aktningsvärda åldern av 5 á 6,000 år. Talrika fynd av slagen flinta och stenyxor av tidig typ, som gjorts även på närliggande områden, skvallra om en rätt kraftig bebyggelse i dessa nejder under stenåldern, en bebyggelse som efter alla tecken att döma fortsatt kontinuerligt under stenålderns slut, bronsåldern, järnåldern och in i historisk tid. Järnålderscivilisationen har varit särdeles märklig inom denna del av ön, det visa gravarna, hustomtningarna och stenvastarna från denna tid oförtydbart.
Det är därför av stort intresse, att vi just här gjort det första fyndet av ett älgskelett Sannolikt har älgen varit ett efterträngtat villebråd för stenåldersfolket vid dessa boplatser.
Fyndet gjordes långt ut i Mellings myr, som sträcker sig mellan Eksta och Sproge och i areal omfattar omkr. 5 kvkm., om man medräknar det som numera är uppodlat och skogbevuxet. Platsen för fyndet ligger 2,5 km. SSO om Eksta kyrka, endast ett per hundra m. från Sprogegränsen. Den hör under Skogstorp, Mellings hemman, och äges av lantbrukaren Edvard Valberg.
Dennes dräng hade vid plöjning påträffat delar av en älgkrona, dom fastnade vid plogen. Vid en närmare undersökning, som hr Valberg gjorde på stället, hittades också en del ben av älgen, men dessa grävdes ned igen. Hornen tillvaratogos.
En första blick på dessa visade, att det här verkligen var fråga om en älg. Varje horn var tregrenat och av den skovelaktiga form, som är typisk för en grupp av dessa djur. Hornens, som sutto fast vid pannbenet, mätte drygt 1 m. mellan de ytterst liggande spetsarna och voro synnerligen väl bibehållna, formligen konserverade i myran.
Grävningarna, som företogos på fyndplatsen ute i myren tillsammans med ägaren och kyrkoh. Muckenhirn, gåvo ett gott resultat. Nästan vid första spadtaget påträffades en 2-grenad bit av hornet, som senare fullständigt rekonstruerades och alltså haft 5 grenar på ena sidan. Troligen har det varit en 5-6-årig tjur, som här i Mellings myr gått sin undergång till mötes.
Angående lagerföljden, som har en utomordentligt stor betydelse för dateringen, kunde ingenting med bestämdhet fastslås för de ben, som redan voro uppgrävda en gång. Lyckligtvis fanns dock åtskilligt kvar i orubbad skick. Dessa ben tillvaratogos tillsammans med prov ev den kringliggande jorden. Genom en närmare undersökning ev dessa finnes det möjlighet att någorlunda säkert fastslå den tidpunkt, då den gamle Mellingsälgen sjönk ner i myren. Dessa saker komme senare att behandlas.
De ben som hittades, fyllande en ansenlig trälåda, voro samtliga mycket väl bibehållna och av ansenliga dimensioner. En rad vackra tänder hittades, några ryggkotor, lårben, underben, revben m. m. De komma troligen liksom lagerproven att insändas till Geologiska institutionen i Upsala för närmare undersökning.
Benen hade till en del trångt ned i den under myllan liggande bleken, som hade fått en gråare färg och blivit mer uppluckrad än vanlig bleke, sannolikt genom förruttnelsen av de organiska ämnena i älgkroppen. Kroppen har troligen legat i riktning SV—NO med huvudet åt SV.
Och hur har nu älgen kommit ut i myren, den gamla insjön? Frågan är inte lätt att besvara. Möjligen har den varit jagad från östra landet och begivit sig ut på isen eller summit ut i sjön och slutligen på ett eller annat sätt omkommit mitt ute i sjön. Något märke efter yttre våld kunde man ej märka på skelettet, varför det är troligt att jägaren gått miste om sitt byte, om nu älgen varit jagad.
En annan intressant fråga av gammalt datum kunna vi dock med säkerhet besvara: har älg funnits på Gotland? Föreliggande fynd ger svaret utan någon tveksamhet. Älgen, denne imponerande jätte, som man då och då får se i fastlandets stora skogar, har alltså en gång i tiden levt i de gotländska skogarna. Om det varit i stor myckenhet eller inte, den frågan må lämnas öppen.
Troligen har den med förkärlek dvalts i det stora sjörika och kuperade skogsområde, dom sträcker sig tvärs över ön, från linjen Klinte—Sproge i SV. mot Gothem—Gammelgarn i NO. Det är nog ingen tillfällighet att fyndet gjorts just i en utkant av detta för älgen särdeles behagliga område.
Genom detta fynd har ett av d:r O. V. Wennersten sedan gammalt gjort antagande att älgen funnits på ön under stenåldern, fått sin bekräftelse. Vid boplatsen från Hemmor på När, som utgrävdes av d:r W. 1902, hittades en harpun av älgben, vilket av utgrävaren ansågs som bevis för att älgen funnits här åtminstone två och ett halvt årtusende f. Kr., en åsikt som det varit delade meningar om. Nu har som sagt bekräftelsen kommit.
Vid Gullrum-boplatsen i Näs från ungefär samma tid har man funnit en radius och ett earpalben samt en del smärre redskap av älgben, som i allmänhet antagits vara importerade.
Måhända skall kommande fynd ge ytterligare bevis för att älgen ej varit ett alltför sällsynt villebråd för de jagande stenåldersgutarna.
I gotlandsskogarna, där vi av vilddjur nu endast se enstaka harar, rävar och ekorrar, ha alltså en gång i tiden rört sig sådana präktiga representanter får storvilt som hjorten, vildsvinet och älgen!
John Nihlén.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 18 Maj 1923
N:r 113

Älg på Gotland en gång i tiden?
I tisdags meddelade kyrkoherde Muckenhirn mig att hemmansägare Båtelsson, Mellings i Eksta i sin myr stött på lämningar av älg. Själv hindrad att fara och se på det märkliga fyndet — märkligt så tillvida som det skulle bekräfta en teori som jag i G. Allehanda och i flere föredrag uttalet för c:a 20 år sedan om att älgen varit bofast här två och ett halvt tusen år före Kr. — lyckades jag få kand. Joh. Nihlén att omgående utresa.
Han meddelar i dag, att han utgråvt ett helt sådant skelett och tillägger att han dessutom hunnit gå upp och avväga den del av södra Sproge, möjligen norra Silte, där enl. min åsikt en stenåldersboplats måste finnas. Den är funnen och avvägd samt med gods av Hemmortyp. Kand. Nihlén kommer säkert med en trevlig redogörelse för bägge fynden här i tidningen. Han har förut under signaturen J. N. meddelat oss viktiga notiser.
W—sten.

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 17 Maj 1923
N:r 112