Etikett: Gotska Sandön

Omkring 40 kilometer norr öm Gotlands nordligaste spets ligger midt ute i Östersjön en ganska stor ö, lydande under det svenska väldet, men om hvars tillvaro och beskaffanhet flertalet svenskar torde ha en mycket dunkel föreställning.
Sandön är ett synnerligen betecknande namn för denna ungefär 7,500 tunnland stora ö, hvilken till formen är något oregelbundet fyrkantig och som är helt och hållet täckt af sand. Geologiskt taget ganska sent har den lyft upp öfver hafsytan, och från dess långgrunda af fin, hvit sand bildade stränder har vinden fört sanden som flygsand in öfver ön. Der har sanden tornats upp i väldiga, ända till omkring 49 meter höga dyner, men under århundradenas lopp har först strandväxterna; sedan furuskogen tagit makten öfver den drifvande sanden och bundit den under sig. Ute långs kusterna, särskildt den norra, pågår än på det mest storartade sätt denna våldsamma strid mellan vinden och sanden å ena sidan och vegetationen å andra. Stödd af skogsköfia, de ägare och en för skogen. förderflig fårafvel, har sanden under det senare, århundradet ända fram mot vår egen tid gått af med segern, och storartad är den syn, som erbjuder sig igkogsbrynet på nordkusten, der ingen yxa höjts, utan de väldiga, knotiga, som vuxna, fororna ligga stupade och afbarkade ekar samt blekta af sol, regn och vind, Det är som såge: man väldiga djur, som låge der halft eller helt begrafna af sanden på denna vidsträckt ödsliga kyrkogård.
Längre ut mot stranden, dit upp, dit högvattnet når, möter en annan syn, ej mindre tröstlös och fantasilockande. Bredvid väldiga bjelkar med armgrofva jernbultar, vridna som trådar, ligga målade bräder, som än bära sirningen från en kajuta, och några steg längre bort ligger ett stor bamburör bredvid: krithvita kotor och kranier. — — — Gör man från stranden in i skogen, möter äfven der endast sand, än i jämn slätt, än som ganska skogstäcka dyner. Enformig och dyster är skogen, bildad af knotiga, senväxande tallar utan inblandning af andra trädslag på marken renlaf och åter renlaf med några stånd mjölon, bildande gröna fläckar här och der i renlafstäcket. Varmt som i högsommaren bränner solen nu i Maj, och ej minsta spår till vatten synes någonstädes, Endast på dynernas nordsluttningar; der sanden behåller fuktigheten något längre, växa lingon frodigt.
På tre ställen på ön finnas dock »löfskogar», som invånarne älska att kalla dem, d. v. s. någta små fläckar, der bland tallarne växa ekar, björkar, rönnar och framför allt öns ryktbara hasselbuskar, hvilka lenna ovanligt goda nötter. De två »löfskogarne» ligga invid den nya kyrkan, som staten uppfört åt öns 21 invånare. Dossa tillhöra numera alla fyrpersonalen vid öns tre fyrar, och två gånger om året få de höra predikan i sin kyrka samt :en gång i månaden få de pojt — om väderleken tillåter det 1 Men 1892—93 tillät den t. ex. ingen beröring med ytterverlden från ungefär medio af December 1892 till i medio af Maj 1893 Ön har heller ingen som helst hamnplats.
Egendomligt är emellertid att se hur kärleken till den torfva; som man bebor, kan ntveckla sig under de minst lockande förhållanden, Den gamla gumman, som man lätt träffar vid öns södra fyr, hade på 49 år endast en enda gång varit »i land» på Gotland, men de 14 dagarne leddes hon så, att hon tyckte dem vara minst en månad! Älven fyrvaktarne komma sällan till fastlandet. Så hade den gamle hedersman, som visade oss Öns sevärdheter, under 30 år fem gånger lemnat sin ö. Väderbitna och allvarliga gå de der omkring sin ö, se ut öfver hafvet, der den enda fasta punkt, som möter dem, är fyrekeppet på »kopparstenarne». När man.
ser deras enformiga lif och tänker sig det fortsatt det ena tiotalet år efter det andra, tror man sig kunna förstå bur det kan inträffa att en fyrvaktare gifver en annan arsenik, så att han dör, af den anledning att den förgiftade i lifetiden varit stygg mot mördarens — höns.
Nu är allt så stilla på ön. Skogen står i fred och under god omvårdnad, fåren, som förr lefde som vilda på öv, äro utskjutna, det gamla »nybygget», der öns ägare förr residerade, får sköta sig sjelf, de små odlingar, som funnits, äro igengrodda allt sedan steten i slutet af 1850:talet inköpte ön och der bygde de tre tyrar, som sedan dess räddat så många fartyg från att hamna på den Gotska Sandöns ogästvänliga stränder.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 23 Maj 1894
N:r 78

om Gotska Sandön, som dr Högbom häromdagen höll i Geologiska föreningen omtalade han särskildt dynerna samt vindnötta och sönderbrustna stenar. Vid södra kusten hade dr Munthe påträffat Ancylus- Littorinalager och vid den vestra hade hr Hedström funnit moränlera. Den sistnämde och dr G. Andersson bifogade några anmärkningar om fltytblock och vegetation, hvarjämte fotografier och prof förevisades.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 16 Maj 1894
N:r 74

(Ur N. D. A.)
När våren bryter in, sprider sig i de unga geologernes läger en oro, lik flyttfåglarnas, en okuflig längtan bort från institutioner, laboratorier och mikroskop, ut till sommarsol och fältarbeten. Då planlägges och rustas till sommarens arbeten, och då draga också från våra högskolor lärare och ungdom ut på gemensamma studiefärder än upp till de norrländska högfjällsa, än ut i Sockholms fagra skärgård och till de ensamma öarna långt der ute i det Baltiska hafvet.
Så hände det sig, att en solig dag i förra veckan isbrytaren Tor med ett 20 tal unge geologer, damer och herrar, om bord ängade utåt stora segelleden till Vaxholm. Tätt bakom den lilla staden gjordes det första strandhugget vid Ytterby feltspatsbrott, vida berömdt för de der förekommande, på sällsynta grundämnen rika mineralen.
Snart gick färden vidare ut mot hafvet, öarne blefvo mindre, vegetationen torftigare, och utanför Sandhamn bjödo vi farväl åt de sista små kobbarna, styrande kurs ut öfver Östersjöns mörka, lugna, stora vatten.
På den lilla ångaren råder en munter stämning. Expeditionens förste rolighetsminister har på akterdäck samlat en sångkör, som arbetar efter fria, delvis rent symbolistiska principer. Så kommo fotografiapparaterna fram, och i ett nu fästas såväl sångare som åhörare på plåten.
Inom kort bryter mörkret in. Damerna få sig platser anvisade i fartygets två hytter, en del af herrarne packas in i aktersalong och lastrum, medan de öfrige på akterdäck reda till en syskonbädd af filtar, presenningar och segel. Bland dem söka vi vårt hviloläger. Rolighetsministern gör en sista rond, sedan tystna pratet och stojet; propellern arbetar jämnt och regelbundet, vågorna plaska sakta utefter båtens sidor, i vester skymtar Hufvodskärs fyr, långt akterot lyser det klara skenet från Grönskär, och på den mörka himme!en tindra några ljusstarka stjornor. Så kommer sömnen.
Med den första gryningen vakna vi och se i öster Kopparstenarnes fyrskepp och rakt för ut Sandöns norra dubbelfyr. Ett par timmar senare, d. v. s. vid 4-tiden, hafva vi ankrat utanför Sandöns norra strand. Det är lifligt om bord, kaffe driekes i största hast, proviant för dagen packas in, och med ångarens gigg förav de ifriga ungdomarna i land.
Den 4 mil norr om nordligaste Gotland belägna Sandön äger en största längd af 9 km. och en bredd af ungefärligen 7 km. Ingenstädes har fast berg anträffats, utan hela ön består af löst material, nästan uteslutande flygsand, hopad i väldiga dyner. Dessa rycka nu från stränderna ödeläggande In öfver den tallskog, som täcker vida sträckor af ön. Ingen sädesodling kan här bedrifvas, och skogen gifver på sin höjd ett medelmhåttligt fårbete, Fyrpersonalen med familjer utgör också Sandöns hela befolkning, en liten isolerad skars, hvars enda regelbudna förbindelse med stor verlden en gång i månaden förmedlas af postbåt från norra Gotland.
Öns naturhistoria är föga känd. Ett par zoologer, som för ett tjugutal år sedan der utförde omfattande undersökningar och en gotländsk geolog, som senare under en kort tid vistades på ön, torde vara de enda, som lemnat bidrag till kännedom om öns naturförhållanden. Vi medföra nu flere specialister; tvänne frametående kännare af Skandinaviens kvartära flora utföra den botaniska undersökniogen, vår främste forskare inom Östersjöns geologi studerar de af hafvet i postglacial tid afsatta lagren, och två unge paleontologer kasta sig med ifver öfver utforskandet af de fosilförande silurblocken.
Hela förmiddagen är sällskapet skingradt i olika riktningar, men vid 3 tiden samlades man åter om bord till gemensam middag. Det vetenskapliga utbytet har varit synnerligen tillfredställande, och den allmänna belåtenheten gifver en sprittande munter stämmning.
Helt svart äro vi åter med ett litet sällskap landsatta på ön och draga in genom den höga skogen, som här och der tjusar och förvånar oss med en yppigt grösnkande underskog af hassel.
Se, der skymtar dynen mellan träden. Hög som de största tallar och nästan otillgängligt brant reser han sig vid skogsranden. På den inre sluttningen sticka några ännu grönskande talltoppar upp ur sanden, på dynens yttersida se vi deremot endast torra grenar och kala, döda stammar. Det är en sällsynt trolsk färgkontrast der inne mellan skogens mörka grönska och den väldiga dynens lättrörliga, ljusa, vegetationsfria sand.
Kvällen skymmer, och vi måste skynda åtor till landningsstället. Der möta vi on del af fyrvaktarbefelkningen, som kommit ned till stranden för att betrakta det lilla kultarfragment, som för några timmar flutit i land vid deras ö. Det är tysta allvarliga menniskor; de tala sakta och lågmäldt; till och med deras leende är djupt sorgbundet. Man har också förtäljt oss mörka sägner från detlånga ensamlifvet här ute.
Vi taga farväl af dem och återvända till Tor. Snart sofva vi lugat efter dagens långa arbete och vakaa först fjärran från Sandön, tätt inunder Gotlands nordvestra kust.
Så är nu Sandöfärden endast ett soligt minne, fyldt af nya uppslag till framtida arbeten och oförlikneligt rikt på munterhet och glädje.
J. G. A.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 12 Maj 1894
N:r 73

sammanträde i torsdaga i Stockholm lemnade dr Högbom några meddelanden om Gotska Sandöns geologi.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 12 Maj 1894
N:r 73