Tidningsklipp med anknytning till Gotland. På denna sida är samlat tidningsklipp från äldre tider. Klippen består av artiklar införda i diverse tidningar från Gotland, även en del klipp från äldre böcker. Innehållet består av artiklar som berör Gotland.
Etikett: Hoburg
Hoburgen är ett klipparti i Sundre socken på sydigaste Gotland.
med ty åtföljande svett- och pustande fortsätter att dallra mellan husväggarna som vore vi mitt inne i rötmånaden i stället för i mitten av september. Vid lotsutkiken hade man i förmiddags 23,6 gr. i skuggan och strax före kl. 12 noterades på samma plats 27,4 gr. Från Furulund rapporteras 26 gr. och från Tingstäde 25. Även igår var det varmt, men maximitemperaturen i staden var då 23,5 gr. på eftermiddagen. Medeltemperaturen för Visby är annars för september 12,3 gr. Bland ytterligare middagsrapporter kan nämnas att Roma hade 26 gr. i dag, Sandön hade 22, Karlsö, Fårösund och Hoburgen 20 grader.
Gotlands Allehanda Onsdagen den 17 september 1947 N:r 212
har hemsökt Gotland även senaste dygnet, där nederbörden, som alltjämt är välkommen för att inte säga nödvändig, varit allmän över hela ön. Tack vare den hårda blåsten — tidvis ända upp mot 20 sekundmeter — har en del av vätan åter försvunnit. Största uppmätta nederbörden rapporteras från Tingstäde, som fått 12 mm. Hejde, Roma, Skälsö och Östergarn har fått 6, Sandön, Fårön, Fårösund och Visby 5 samt Hoburgen och St. Karlsö 3 mm. Mellan kl. 4-6 i morse var vindstyrkan 15 sekundmeter på Karlsö och 13 vid Fårö södra fyr och mellan kl. 7-10 i dag på förmiddagen hade vindstyrkan ökat till resp. 17 och 16 sekundmeter. Man väntar att vinden, som f. n. är S—SV men tenderar att alltmer vridas mot skall avta mot kvällen.
Gotlands Allehanda Onsdagen den 10 September 1947 N:r 206
Disigt, grått och tungt har det varit till väders under söndagsdygnet och särskilt söndagskvällen var fuktig med enstaka regnskurar — stundom ganska kraftiga här och var. Nederbörden — den efterlängtade har emellertid varit förhållandevis ringa, även om den varit jämnt fördelad över hela Gotland. Gotska Sandön har fått 1 mm. och på Fårö har fallit 5. På Gotland har Bunge, Skälsö, Visby, Östergarn, Hejde och Rone fått 4 mm., Roma och Hoburgen 6, St. Karlsö 2, Burgsvik 5,2 och När 7 mm.
Gotlands Allehanda Måndagen den 1 September 1947 N:r 198
Idag, när jag sitter här och skriver, kan jag genom fönstret se, hur kallt det måste vara därutanför: några av pojkarna här vid folk-högskolan kommer just från kaffet, de har faktiskt händerna i fickorna, fast det inte är så gentlemannamässigt, och även de, som har päls-mässa på huvudet, är litet blå och röda om näsan. Ja, det har blivit vinter, men häromdagen var det ännu mild höst, och då hade skolan utfärd till Sudret. Låt mig berätta något om denna elva mil långa bussresa! Morgonbönen var förbi, men eleverna försvann inte som vanligt snabbt till sina respektive lärosalar utan samlades, tillsammans med sina lärare, väl påpälsade, under loggians tak för att söka skydd mot duggregnet. Man väntade på bussarna, som skulle föra skaran ut till Sudret, ett okänt land och ett lockande mål för de allra flesta bland eleverna. Många av dem är nordergutar, och dit räknar man ju här söderut alla, som bor norr om Lojsta hajd. Att hitta vägen till de sydligaste delarna av ön tycks för en nordergute vara lika svårt som det säges vara för en rik man att komma till him-moln. Få har varit så långt mot söder, och dock väntar så mycket härligt resenärerna även på denna del av Gotland: konstskatter av underbar skönhet och en tjusande, egenartad natur; en prägel av gammal, förnäm bondekultur vilar över bygden. Nu kom de båda bussarna! Femtio glada ungdomar embarkerar dem snabbt, här vilar inga lessamheter, och de tunga åken rullar ut från municipalsamhället och betonggatan, ut till det riktiga landet och de eventuellt kvarvarande fåglarna. Det är förmiddag, men det är knappast ljust. En diffus dager sveper in landskapet i mjuka slöjor av blågrått dis; den höstblöta vägen blänker av den strilande fuktigheten och speglar lågtgående, grå och regntunga moln i små gula vattenpussar här och där. Hjulspåren genom kviorna står vattenfyllda. På åkrarna ligger betblast i rader, säsongen är slut, sockerfabriken i Roma kör för fullt, adventsstjärnan hänger i ett och annat fönster, julen stundar, det är december. Kan det vara någon mening med att fara till Hobugsgubben en dag som denna, att låta femtio folkhögskoleelever traska krig i sörjan för att lära känna sitt land, när detta land dock är vackert endast några gröna sommarveckor? Så undrar kanske någon, så talade en och annan av dem vi träffade på i socknarna. Men när vi såg det milda ljuset i Grötlingbo-templet, som suddade ut alla skarpa gränser och gjorde rummet med dess skuggor och dagrar till en aningsfylld harmoni, då kände vi intensivt att detta tempel måste vara byggt av en troende mästare till Guds ära, och vi trodde oss ana något av en medeltidsmänniskas mystik-präglade religiositet och skönhetslängtan. Brusande psalmsång från en fulltalig menighet måste vara den skönaste prydnaden i ett Herrens hus; komminister Björlander, vår älskvärde ciceron, talade om att sydportalens troll kunde föreställa ondskans andemakter, som in i det sista försökte hindra människorna att inträda i Guds hus; med lätt ironi konstaterade han, att de numera lyckas ganska bra. Men varest tre eller fyra sjunger församlingssång, sjunger de bättre ensamma än ackompanjerade av en orgel med för starka stämmor, tyckte han, och hoppades att kyrkan snart skulle få en lämplig orgel, som inte överröstar sången utan låter den komma till sin rätt. Med en sista blick på detsköna krucifixet, som just återfått sin gamla plats i triumfbågen, lämnar vi helgedomen och konstaterar, att icke blott högsommarsolen skapar skönhet utan även decemberdiset och att detta kanske betonar känslan och mystiken på ett sätt, som det icke förunnas julituristen att uppleva. Redan nu ansåg vi dagen lyckad, och Katlundsgårdens profanarkitektur kompletterade utmärkt vår kännedom om medeltidslivet med bilden av en storbondebostad. Där vi rullar fram från norr ser vi det mäktiga Öjatemplet avteckna sig mot himlen — en dag som donna tycks tornspiran sträcka sig upp till molnen. Även i denna kyrka vilar skymningen tung, men från det underbara krucifixet kommer en svag reflex av dagsljus. Vilket konstverk! Vilken känsla för det äkta måste icke våra förfäder ha haft! De nöjde sig icke med vad som helst, och de hade odlat sin smak så att de förstod att välja det bästa — såväl krucifixet i Grötlingbo som det i Öja vittnar därom. När skall vi komma så långt igen? Den som vill arbeta för smakens höjande har ett vidsträckt arbetsfält. Att standarden hålles i kyrkorna ser nog riksantikvarien till, men hur ser det i allmänhet ut med konsten i hemmen? Nåja, varken den medeltida eller den moderna konsten är lättillgänglig; undervisning i konstbetraktande vore därför på sin plats i många skolor. Så småningom har vi beundrat all den skönhet, som denna helgade byggnad rymmer, och kyrkoherde Ternéus har talat om templets mittparti såsom det skepp, vilket för människan genom jordelivet till härlighetens land. Ja, så var det kanske förr, men nu är det på många håll lika många kolonner i skeppet som andäktiga åhörare, och intresset för byggnaden tenderar att bli av rent museal art. Utvecklingen är givetvis beklaglig, icke minst ur konsthistorisk synpunkt, ty det fordras nog en viss religiös gripenhet av betraktaren för att han skall kunna uppleva den anda av oreflekterad tro, som strålar ut från så många medeltida konstverk. Vår resa gick vidare. Vi drack kaffe på Karlshäll, vars källarmästare beklagade att det inte var lika många bussar hungriga resenärer på vintern som på sommaren. Nästa uppehåll gjordes vid Bottarvegården i Vamlingbo. Elevernas intresse år här påfallande stort: inredningen är ju till stor del bevarad, man kan utan svårighet föreställa sig någon gammal Zachrisson komma inklampande i tunga, leriga stövlar, och man föreställer sig ungdom, som i stän roar sig med den märkvärdiga gapstucken i taket. Huset lever, och Hoburgens hembygdsförening vare hjärtligt tack härför! Den flistäckta bondgården hade väl knappast funnits ens på vykort, om inte intresserade personer varit så framsynta. Hur många kulturhistoriskt intressanta byggnader har inte försvunnit på senare års Det är roligt att veta att åtminstone någon blir kvar. Naturligtvis skulle inte den ivrigaste gammelhusbevarare vilja bo i en sådan byggnad med dess obekvämligheter. Man gämföre det minimala tvättstället med badrummet i en modern våning ! Många gamla bondgårdar äga emellertid en rikedom på särpräglad skönhet, och de skulle nog inom sina väggar ha rum med större badrum än de flesta nybyggda hus. Konflikten är kanske svårlöst, men problemet tål i varje fall diskuteras. Eftermiddagen lider, det regnar inte, men diset blir allt disigare när vi närmar oss resans slutmål: Hoburgen. Landskapets konturer blir allt mjukare, antingen det nu beror på att vi nalkas det skoglösa alvaret eller att skymningen tilltar. Vi ser vatten nästan runtomkring och känner oss stå vid ett verkligt Syd-kap. Hoburgsgubben var inte sådan, som de som såg honom första gången hade föreställt sig. Några hade tänkt sig den vittberömde gubben mycket större, andra var beredda på att allt skulle bli en besvikelse och blev angenämt överraskade: det var ju en verklig gubbe, och han härskade över ett rike av karg men storvulen skönhet. Vilka linjer! Djärva. brutala, mjuka, smekande i ständig växling. Hit var det en upplevelse att få komma just en dag som denna: en färgskala med oändligt mjuka valörer, dämpad, sober, en aning vemodsfylld. Vi stod betagna. Sommarmånaderna har lyckligtvis inte monopol på skönheten. Det var alltså en mening med decemberresan till Sudret. Det skymmer på allvar. Fyrens ljusknippe börjar svepa milsvitt ut över det stora, svartnande vattnet. Nu är det natt och mörkt, och landet ligger där i tyst och stilla vila. Vid horisonten blinkar lys-bojen ut sin varning för det farliga revet. Man kan höra ett sakta brus från stranden, när vi stiger i bussarna. Havet är mörkt och dystert, tomt och öde, men i bussen är det ljust och varmt och glatt. Man sjunger med hänförelse att Karl den tolfte hade hundratusen man. Dagen har varit lyckad. Paul Norrby.
Gotlands Allehanda Onsdagen den 18 December 1946 N:r 294
Gotland har fått en ordentlig köldknäpp i natt — åtminstone i inlandet, där man från flera platser meddelat, att temperaturen sjunkit under 10-graders-strecket. Kallaste rapporterade temperaturen hade Lärbro med —14 gr., Tingstäde 12,5 och Buttle knappt 11 grader. Vidare uppmättes temperaturen kl. 8 i dag på morgonen till — 8 i Othem o. på Sandön, 7 i Roma, 4 i Visby, 3 i Fårösund, 2 på Karlsöarna och vid Hoburgen samt 1 grad vid Östergarn och på Fårö.
Gotlands Allehanda Måndagen den 16 December 1928 N:r 292
På morgonen den 9 mars finna vi landshövdingen och landssekreteraren i landshövdingens resvagn — eller kanske kursläde — dragen av gästgivarhästar på väg österut till Kräklings gästgivargård, där han skulle möta allmogen från Kräklinge ting. Därifrån gick vägen tillbaka igen, närmast till Tule i Ganthem, där sammanträde hölls med Lina och Halla ting kl. 12 och slutligen till Röstäde i Ekeby, där Endre och Dede ting mötte kl. 4 e. m. Protdkollet från dessa sammanträden är daterat i Röstäde.5) Vad som sagts på de olika mötena får man inte veta. De ha väl varit sig tämligen likartade. Landshövdingen har för allmogen framställt landets farliga belägenhet och nödvändigheten av det av Konungen anbefallda lantvärnet och vidare meddelat att Visby borgerskap beslutat biträda vid dess upprättande. Han förklarade vidare att ingen annan exercis skulle påfordras än som vore nödvändig för gevärens laddande och och \”för dem själfva icke skadeliga handterande\”, samt att t. v. inga vårdkasar skulle uppsättas eller strandvakter utgå. Allmogen å sin sida förklarade sig villig och skyldig att deltaga i landets försvar. Varje husbonde skulle vara beredd att mottaga gevär och ammunition och för övrigt skulle nödvärnsvapen som pikar, klubbor och påkar anskaffas så att man kunde\” gå fienden försvarsvis till mötes om fiendtliga anfall av i land satte besättningar på denna vår ö skulle ske\”. Man får icke föreställa sig detta lyckliga resultat av förhandlingarna som beroende på ett landshövdingens diktat, på vilket allmogen svarade ett mer eller mindre tvunget \”ja\”. Gotlänningarna visste vad det var fråga om. De hade ansvarat för sin ös säkerhet under ofredstid förr, finast under kriget 1788-90. Deras talmän ha säkert sagt sin ärliga mening. Det framgår av att de hade ett villkor att ställa upp. Om de under exercis eller eljes skulle kommenderas av främmande befäl skulle de bli väl behandlade av detta. Det var icke något nytt krav. Det begärde den gotländska allmogen av landshövding von Hökerstedt år 1742, då man ännu hade i friskt minne att förhållandet inte varit så väl beställt i detta hänseende under \”den stora ofredens\” dagar. Det var fullmyndiga män, som gjorde sin plikt efter bästa förmåga, det skulle deras officerare förstå. Från Röstäde ställdes förmodligen kosan tillbaka till Visby, men nästa dag kl. 10 f. m. mötte landshövdingen Bro och Bills ting vid Gute i Bäl för att kl. 4 e. m. samma dag sammanträffa med Forsa ting vid Angelbos i Lärbro. Nästa dag, den 11 mars, samlades Rute ting vid Rute kyrka och kl. 4 e. m. sammanträdde Lummelunds ting i Stenkyrka prästgård. Mötet var ursprungligen utsatt till Grausne. Ändringen var dock utan tvivel endast till fördel för herr landshövdingen och hans följeslagare, ty i Stenkyrka härskade prosten J. N-son Lutteman och hans hustru Lovisa Fredrika Bacher, som säkerligen visste att väl förpläga de höga herrarna från staden.6) Därmed voro sammanträdena med Norra häradet avslutade. Om dessa är endast antecknat i Röstädeprotokollet :5) \”mutatis mutandis7) enahanda sammanträden och lika utgång deraf\”. Efter ett par dagars uppehåll kom turen till Södra häradet. Där hölls det första sammanträdet med Garde ting vid Kyrkebys i Etelhem den 20 mars kl. 9 f. m. följt av möte med Burs ting vid Häggdarfve \”på Nähr\” kl. 4 e. m. Följande dag gällde det Hemse ting, som samlades vid Tjengdarfve i Hemse kl. 9 f. m., Grötlinge ting vid Lingsarfve i Hafdhem kl. 3 e. m. och slutligen Hoburgs ting vid Botvide i Öja. Den 22 hölls inga sammanträden, vi våga förmoda, att landshövdingen då vilade ut i prosten A. Ekholtz gästfria hem i Fardhems prästgårds). Den 23 mars gick färden vidare till Burge i Levede, där Fardhem och Habblinge ting mötte kl. 9 f. m., och slutligen hölls den sista sammankomsten med återstående Hejde, Banda och Stenkumla ting vid Sandäskes kl. 11 fm. Här är protokollet för Södra häradets sammanträden uppsatt5). Resultatet var detsamma som i Norra häradet : \”Försäkrade hear och en af allmogen samt de öfriga socknemän, hvilha redan å utsatta samlingsställen blifvit hörda och sig uttalat, at med oförfärat mod samt ett för Konung och Fosterland Warmt fjärta söka til at fullgöra hvad på dem kunde ankomma och at på sätt omständigheterna medgåfvo samt ända mål af detta Landtwärns upprättande öfwerensstäma\”.
Gav mellersta Gotland ett gott regn. Lantmännen ha de senaste dagarna börjat se allt missmodigare ut när de tittat ut på åkrarna. Betorna som hittills klarat sig ganska bra, börja nu sloka och behovet av vatten är överhängande. Men att även ett litet gott, jämnt fallande regn gör stor nytta ser man i dag, då mellersta Gotland fått varierande antal millimeter, delvis med åska. Här i Visby var det tjockt redan i går afton men klarnade ett slag i natt för att mot morgonsidan åter bli dimma, vilken vid 7-tiden utlöstes i ett regn, som delvis fortsatte framåt förmiddagen. Här i staden kom 5,6 mm. på en halvtimme men det har regnat mera sedan, ute vid Nygårds i Västerhejde uppmättes kl. 10 i förmiddags 10 mm. Det tycks också ha varit det mesta man fått på ön på morgonen, men här och där har regnet fortsatt. I Romatrakten har man fått mellan 4,5 och 7,5 mm. och där har man också hört några åskknallar. Detsamma var förhållandet ute i Östergarn, där man fick 5,5 mm. regn med åska mellan kl. 3 och 6 i morse. Medan Fårösund och Fårö hade tjocka men inget regn i morse, detsamma var förhållandet med Stenkyrka, fick Hemse 1,8 mm. och Slite en skur på en millimeter samt Hoburgen 5 mm. i natt. Där började regnet i går afton vid 9-tiden och höll på ett par timmar för att sedan fortsätta i morse. Klintehamn fick också något regn i morse men inga kvantiteter. Viklau fick 6 mm. i en häftig skur vid 6-tiden i morse, men regnet fortsatte stillsamt ännu en halvtimme. Tjockan kom och gick litet varstädes och i skrivande stund på förmiddagen ser det ut att lätta på här i Visby. Betfälten sågo i förmiddags betydligt friskare ut än tidigare det vill säga där man fått något regn — men ännu fattas det mycket regn, säger man på betodlarehåll. Allehanda hade i förmiddags ett samtal med hr E. V. Norman i Halla, som på betodlarnes vägnar hoppades på ett gott resultat av fruntimmersveckan. — Vi behöva mycket regn ännu, både för betor och vallar, sade hr Norman, om det skall bli något till skörd. De 7,5 mm. vi fått i dag räcka inte till men det kanske kan bli mer innan fruntimmersveckan tar slut. Sara var tydligen turist och kom med vackert väder medan Margareta som sagt var en snäll flicka ur lantmannasynpunkt, åtminstone på morgonen. Återstår att hoppas att de andra flickorna fortsätta Margaretas exempel. En veckas regn med efterföljande värme skulle passa precis.
Gotlands Allehanda Tisdagen den 20 juli 1943 N:r 163
I går kväll såg det ut som om den länge efterlängtade rotblötan skulle bli verklighet men de digra regnmolnen lämnade inte ifrån sig så många millimeter som man väntat och önskat och på sina håll fick man mycket litet eller ingenting alls. Mellersta Gotland synes ha blivit mest gynnat och de största regnmängderna torde röra sig omkring 5 mm. Regnet började så smått under kvällstimmarna och det blev små skurar här och där. Strax efter midnatt kom några kraftigare regnbyar men vid 3-tiden klarnade det åter, åtminstone i Visbytrakten, och i dag är det åter \”turistväder\”. Visby har fått 4,7 mm., Axelsro 3 mm., Roma och Östergarn 5, Hemse 1,4 och Hoburgen 1,6 mm. Från Stenkyrka och norröver har man endast fått några tiondelar eller ingenting alls.
Gotlands Allehanda Tisdagen den 6 juli 1943 N:r 151
Gotlands mejeriförbunds styrelse bar beslutat, att på under 1942 levererade 1,153,938,4 kg. smör lämna en efterbetalning av 3,5 öre pr kg., eller sammanlagt kr. 40,387: 84. Gotlands andelsmejeriförening, som levererat 394,660,7 kg., får 13,813: 12 kr., Sanda mejeriförening får för 105,358,0 kg. 3,687: 53 kr., När och Lau mejeriförening för 89,863,9 kg 3,145: 24 kr.., Hesselby Mejeri A/B för 87,577,3 kg. 3,065: 21 kr., Hablingbo mejeriförening för 57,301,7 kg. 2,005: 56 kr., Levide Mejeri A/B för 51,511,3 kg. 1,802: 90 kr., Stenkyrka Mejeri A/B för 45,820,3 kg. 1,603: 71 kr., Hoburgs mejeriförening för 44,956,3 kg. 1,573: 47 kr., A/B Hejde Mejeri för 44,802,2 kg. 1,568: 08 kr., Gothems mejeriförening för 44,296,4 kg. 1,550: 37 kr., Linde Mejeri A/B för 41,908,6 kg. 1,466: 80 kr., Autsarve Mejeri A/B Fidenäs Mejeri för 38,352,9 kg. 1,342: 35 kr., A/B Kräklingbo Mejeri för 34,187,7 kg. 1,196: 57 kr., Burgsviks mejeriförening för 15,584,4 kg. 545: 45 kr. Sylfaste Mejeri A/B för 11,072,8 kg. 387: 55 kr. samt Ekstaortens mejeriförening för 8,280,4 kg. 289: 81 kr. Samtidigt beslöts fördelningen av de 6,000 kr. Gotlands andelsmejeriförening och Sylfaste mejeri A.-B. betala mejeriförbundet för mjölkhandelns i Visby överlämnande till dem. Det blev 0,80192 öre pr kg under året till förbundet levererat smör.
Gotlands Allehanda Måndagen den 15 februari 1943 N:r 37
\”Bror Ulrich\” anländer till Hoburgen först i vår.
\”Bror Ulrich\” går i sjön för första gången.
Det var i måndags en märkesdag 1 fler än ett avseende, då Svenska sällskapets för räddning av skeppsbrutna nya motorlivräddningsbåt döptes och sattes i sjön för tjänstgöring vid Hoburgs livräddningsstation. Det var den första motorlivräddningsbåten till Gotland, och det var den första båt av detta slag i Sverige som byggts av stålplåt och som därtill helsvetsats. Att det var något ovanligt på färde nere vid Hammarbyverken utanför Danvikstull i Stockholm i måndags förmiddag, det kunde man förstå av flera omständigheter. När Gotlands Allehandas medarbetare kom dit höll man just på med att fästa grova stålwirer på en vitmålad motorbåt med namnet Hoburg målat på långsidorna. Den stod på en tralla, som just körts ut ur verkstaden. Så vinkar förmannen och kranbjässen på sin ponton lyfter sakta hela farkosten i vädret och sätter den sedan försiktigt på underslag på kajens brädgång. En talarestol placeras vid stäven, där ett par pappskivor täcka båtens namn — Hoburg är stationsnamnet — högtalare uppmonteras och så börja de inbjudna att anlända. Verkstadschefen direktör Magnusson tar emot och han får taga emot en ganska lysande församling, i vilken man utom representanter för varv, statliga myndigheter, direktörer, inspektörer, ingenjörer och assuradörer, press, fotografer m. fl. i första linjen räknade in fyra amiraler med örlogsflottans högsta chefer, amiralerna Tamm och Ekstrand i spetsen, svensk rederirörelses store man generalkonsul Axel Ax:son Johnson och Sveabolagets chef direktör Em. Högberg — Elektriska svetsningsbolaget och dess anläggning Hammarbyverken är ett dotterbolag till Sveabolaget — vidare svensk varvsrörelses grand old man dr Hugo Hammar, generallotsdirektör Petersson, marinöverdirektör Qvistgaard m. fl. m. fl. Och så kom då donator fröken Sigrid Ulrich. Sällskapets energiske och sympatiske ombudsman sjökapten Hans Hansson, Göteborg, som haft några bråda dagar sista tiden, tar en sista blick över det hela medan hans maka hjälper fröken Ulrich upp till mikrofonen på tribunen. Här tog så den gamla damen till orda och höll — som generalkonsul Johnson senare framhöll vid lunchen — ett det mest förtjusande invigningstal, som väl någonsin hörts vid en stapelavlöpning. Hon erinrade om hurusom hon hos sin fader, guvernören på den sista svenska besittningen, den lilla västindiska ön S:t Barthélemy lärt sig älska havet och dess folk såsom hennes fader alltid gjorde. Sex gånger färdades hon också mellan hemlandet och denna ö, som hon lämnade sedan hon på sin faders order för sista gången halat ned den svenska tretungade flaggan på S:t Barthélemy medan den franska flaggan gick i topp till tecken att Frankrike övertagit ön. I minnet av sin fader och hans kärlek till havet och dess män, och med den tacksamhet hon själv hyste mot sjöfolket, var det henne en stor glädje att denna dag få ge livräddningssällskapets nya motorbåt sin faders namn, Bror Ulrich. Med att så skedde önskade hon den också ett varmt lycka till, hoppades att den under Guds beskydd måtte fylla sin uppgift och med sin duktiga besättning bli ett målel till nödställda sjömäns räddning.
Propellertrumman och rodret.
Retuschören har åstadkommit en fyrbladig propeller men den är annars med tre blad. En blombukett vandrade över från talarinnan till livbåtens befälhavare kapten Gottfrid Kihlman från Sundre, som tog emot blommorna och välgångsönskan samt från båtens stäv riktade ett tack för donationen och på Hoburgs-stationens vägnar tog emot gåvan. Direktör Högberg i Sveabolaget erinrade om att detta fartyg i motsats till vad annars brukar vara fallet med nybyggen, levererades fullt färdigt vid sjösättningen och överlämnade därför båten till livräddningssällskapet, på vars vägnar leveransen mottogs av generalkonsul Johnson. Och så lyftes båten i höjden och sänktes varliga ned i sitt rätta element. Medan de närvarande därefter begåvo sig till den traditionella sjösättningslunchen gjorde varvets folk båten klar och avgick med densamma till Nybroviken, där den sedan under tisdagen var föremål för allmänhetens intresse. Vid Hammarbyverken låg f. ö. sjösättningsdagen även ett par bekanta båtar, ångarna Fårösund av Slite och gamla Nestor, som nu fått en ny uppgift på gamla dagar.
Ett intressant båtbygge. Som förut omtalats har \”Bror Ulrich\” konstruerats av ingenjör Alf Palmqvist i Göteborg, vars planer efter hansdöd fullföljdes av ingenjör Wald, Holm. Hammarbyverken byggde båten i samarbete med Bolinder-Munktell, som svarade för maskineriet. Skrovet har utformats av båtbyggare Hj. Johansson i Långedrag och ingående prov ha under dr Hammars ledning företagits i Götaverkens provtankar. Största längden är 12,60 och bredden 3,80, djupet invändigt 1,70 och djupgåendet 0,80. Båten är byggd av prima svenskt fartygsstål och helsvetsad. Den har inga spant i vanlig mening utan tankarna, som ligga bordvarts runt hela båten, tjänstgöra med sina väggar som skelett. Båten, som liknar en större lotskutter med kraftigt språng har midskepps maskinrummet, till vilket man kommer ned från däckshuset akterut. Detta är rymligt tilltaget och försett med soffor akterut samt med manöveranordningar och kartbord med kompass på förkant ovanpå motorrummet över maskinrummet och skansen förut finnes plats för raketlinor etc. på trätrall inom järnräck. För om maskinrummet ligger en mindre skans och här nere placeras även en radiomottagare. Båten består sålunda i mittlinjen långskepps av manöverrum, maskinrum och skans samt längst förut kabelgatt och längst akterut akterpik. Styrhytten eller manöverrummet är självlänsande men helt inbyggd. Mellan dessa större rum och bordläggningen ligga på varje sida 6 dubbeltankar, det blir alltså 12 tankar på varje sida eller sammanlagt 24, och därtill komma då de båda pikarna för- och akterut. Av tankarna tjänstgöra de två främre övre på var sin sida av maskinrummet som bränsletankar. Med så många flyttankar anses båten praktiskt taget osänkbar även om en del tankar skulle skadas. Däcket är även det helsvetsat och sålunda av plåt. Maskineriet består av en, trecylindrig 75 hkrs Bolinders råoljemotor vilken kan manövreras helt och hållet även från styrhytten. En man kan alltså sköta både navigering och motor. Till motorn är kopplad en kraftig centrifugallänspump. Båten är vidare elektriskt utrustad, ackumulatorbatteriet är placerat akterut i maskinrummet under styrhytten. Propellern har placerats i en tunnel, varigenom den ligger helt skyddad vid ev. grundkänningar. Rodret har gjorts så att dess nedre del tillverkats av mjukare materiel, skulle sålunda rodret ev. komma i kontakt med botten eller grund, bör det förr böjas än springa sönder. Däcksstöttorna äro utförda på liknande sätt, så att de förr böja sig än springa av. Båten beräknas normalt kunna göra 10 knop. Styrhytten är av ek och teak. Inredningen är enkel men rejäl. Båten är försedd med ihålig mast av spruce och har försetts med storsegel utan gaffel samt stagfock. God ventilation har ordnats ombord.
Motorlivbåten har döpts och sjösättes. På tribunen synes längst t. v. fröken Sigrid Ulrich och t. h. direktör Högberg i Sveabolaget.
Vid lunchen efter sjösättningen höllos flera tal. Det har förut omtalats hurusom generalkonsul Johnson berörde de senaste lejdbåtsförlusterna — han är ju själv redare för Brasil och dagens värd direktör Högberg i Sveabolaget representerar ju rederiet för den sprängda Svea jarl. Han betonade vikten av att ordna för besättningarna på bästa sätt. Som stålman hade tal. ett alldeles särskilt intresse för stållivbåtar av en bättre konstruktion, i tillämpliga delar liknande sådana livräddningsbåtar som Bror Ulrich. Och han hade heller ingenting emot tanken på att ev. bygga dem av rostfritt stål, dess mindre underhållskostnader skulle det bli. Vi kanske kan bygga så bra sådana båtar att de bli en exportvara. På hans förslag sände församlingen vidare ett hyllningstelegram till den nyss sjösatta båtens gudmor fröken Ulrich. Landshövding Nylander hade varit förhindrad att komma till sjösättningen men infann sig under lunchen samt framförde därvid gotlänningarnas tack för detta vackra tillskott till livräddningsmaterielen på ön. Vi tycka ibland nere på Gotland sade landshövdingen, att vi äro bortglömda, men varje tecken på hågkomst hälsas därför också med tacksamhet av varje gotlänning. Landshövdingen hälsade denna båt välkommen till Gotland och framförde ett tack till alla, som haft med båtens tillkomst att göra. Sällskapets ombudsman kapten Hansson framförde ett tack för den framgång sällskapet nu kunnat inregistrera. Det är roligt att arbeta för en sak, som alla kännd varmt för. Att det nu var något särskilt med intresset för densamma kunde man förstå av anslutningen kring detta 12 meters nybygge av sjöfarts- och varvs. män, som annars äro vana vid 12,000 tonnare. Kapten Hansson konstatera. de, att en omsvängning inträffat, så att medan det förr bland folket i skansen hette att redarna voro mest ledsna för att en båt gick bort, har man ni kunnat konstatera, att tanken på fol. ket är dominerande. Kapten Hansson riktade i detta sammanhang er honnör till svensk sjöfarts och svenskt sjöfolks aktive vän, en av sällskapet stiftare och dess först ordförande 1907-27, lotskapten O. Stenberg, son också var närvarande. Tillsyningsmannen på Hoburgsstationen hemmansägare Hans Jakobsson, Västergårda. i Sundre, tackade pi stationspersonalens vägnar för den nya båten samt skildrade vidare hur mal för några år sedan en trettiondagshelg räddade besättningen på en strandad Hamburgångare på Hoburgsrevet. Ef ter fåfänga försök med raketapparaten på natten måste man taga till livbåten då det dagades nästa morgon och lycka des också ta ombord de 17 från have risten och landsätta dem, När man vä fått dem ombord på den gamla rodd båten kunde man inte komma in til stationen utan tog land i en annan län ning, men vattnet hade då fallit och även här måste man i sjön för att komma i land. Hr Jakobsson uttalade ett tack till livräddningssällskapet men riktade detta tack alldeles särskilt till ombudsmannen kapten Hansson, som aldrig tröttnar i omtanke och omsorger för livbåtarnas personal. Det blev applåder efter det utbringade levet. De närvarande syntes gott sentera den lämnade skildringen och den gotländska dialekten vållade heller inga svårigheter.
Allmänheten livligt intresserad. På tisdagen var det meningen att göra en provtur med den nya motorlivbåten, som var föremål för allmänhetens livliga intresse, där den låg förtöjd längst in i Nybroviken nedanför Aerotransports paviljong. Många besökare lämnade en skärv till verksamheten. På eftermiddagen besöktes båten av bl. a. landshövding Nylander, direktör Edw. Lithander, donator fröken Sigrid Ulrich, m. fl. Isen i Nybroviken hade genom kylan blivit rätt bastant och ehuru livbåten nog kunnat forcera sig ut, avstod man under förhanden varande förhållanden från någon provtur. På grund av förhållandena — knapp. heten på bränsle bl. a. har motorn icke kunnat provköras i behövlig utsträckning efter insättandet i livbåten, men den fungerade dock bra på vägen från varvet över Strömmen till Nybroviken. Därifrån återfördes den på onsdagen till varvet för en del fortsatta kompletteringar och justeringar, varjämte motorinstallationen skall slutprovas. I\’ leveransbestämmelserna stadgas bl. a. en provgång, varvid motorn skall vara i oavbrutet arbete i tre timmar. Vidare har genom sista tidens köld i Stockholms skärgård isarna lagt sig och det är därför helt naturligt att man uppskjutit överresan till Gotland tills vidare. Befälhavare ombord blir som förut nämnts hr Gottfrid Kihlman och motorman hr Erik Munkhammar från Sundre. Även tillsyningsmannen över stationen sedan många år tillbaka hr Hans Jakobsson var med om sjösättningen och leveransen. Samtliga återvände emellertid på onsdagen till hemorten i avvaktan på den slutliga leveransen.
Livräddningsväsendet på Gotlandskusten har med den nya motorlivräddningsbåten till Hoburgen fått ett särdeles gott tillskott. Svenska sällskapet för räddning av skeppsbrutna har som bekant stationer framför allt på svenska västkusten men även utmed ostkusten och på Gotland. På ostkusten finnas motorlivbåtar vid Grönhögen på Öland, Enskär, Simpnäs, Singö, Örskär, Fågelsundet och Bönan, av vilka örskärsbåten, den för litet sedan omtalade Dan Broström, liksom Vinga- och Käringö båtarna på västkusten äro patrullerande. Den nya motorbåten till Hoburgen är stationär och alltså icke avsedd för patrullering. De övriga stationerna på Gotland äro Karlsöstationen, som endast har raketapparat, samt Gotska Sandön, där man har både roddlivbåt och raketapparat. Statens livräddningsstationer på Gotland äro de vid Fal-udden, Visby och Skärsände på Fårö, av vilka Visbystationen som bekant har både roddlivbåt och raketapparat medan de andra endast ha roddlivbåtar. Hoburgsstationen tillkom år 1911. Roddlivbåten där bär namnet \”Elisabeth Wachtmeister\” och stationens personal har under tiden till och med 1941 bärgat sammanlagt 22 personer med hjälp av livbåten och 13 på annat sätt. Livbåten har vidare legat i beredskap vid ett fartyg medan raketapparaten varit i beredskap för 2 fartyg med tillsammans 25 mans besättning. Gotska Sandöns livroddbåt \”Hedvig Lagerbring\” har från 1915, då den tillkom, bärgat 6 man och stationen har dessutom bärgat 9 man medan livbåten dessutom legat i beredskap vid ett fartyg med 4 man. Karlsöstationen tillkom 1931 och från denna station ha 7 man bärgats i land varjämte raketapparaten varit i beredskap för ytterligare ett fartyg med 10 man. Dessa siffror tyda icke på många förlisningar vid Gotlandskusten, men under åren 18631937 blevo dock 362 fartyg vrak vid Gotlands kuster och det är ju med livräddningsstationer som med brandkårer, det är en trygghet och en stor tillgång att de finnas, det är roligt att de icke behöva tagas i användning så ofta. Bland livräddningssällskapets närmaste planer ingår bl. a., att enligt framlidne hovjägmästare Helge Ax:son Johnsons testamente bygga en motorlivbåt för Stockholms södra yttre skärgård, en ny livbåt skall vidare byggas för Simpnäs livräddningsstation, den patrullerande livbåten Dan Broström skall flyttas till västkusten och ersättas med en ny livbåt vid Örskär. Vidare skola fyra äldre motorbåtar på ostkusten ersättas med nya livbåtar då medel härför anskaffats. Förutom vad som donerats av enskilda och bolag —flera bolag ha donerat till speciella uppgifter såsom reparationer o. dyl. — influtit genom fester och på annat sätt, kan nämnas, att besättningarna på svenska fartyg insamlat sammanlagt 26,194 kr. under 1941, vilka medel avsatts till en särskild fond, för vilken i sinom tid skall byggas en livbåt med ett namn, som utgör en honnör för sjöfolket. Det kan också nämnas, att när Hoburgsstationen kom till 1911 drog den en kostnad på 14,165 kr., raketstationen på Stora Karlsö anlades 1931 för en kostnad av något över 5,000 kr. och Gotska Sandöns livbåt — som har utombordsmotor — och raketapparat kostade 1915 6,814 kr. Hoburgens nya motorlivbåt går löst på 100,000 kr, och donationer till densamma ha gjorts av fröken Sigrid Ulrich, Lidingö, samt av Kooperativa förbundet. Genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens välvilja har man fått hjälp med anläggande av den slip, på vilken båten skall fraktas upp och ned mellan havet och det båthus, som man ännu skall uppföra vid Hoburgen. Det gamla båthuset skall till en del komma till användning men flyttas till den nya slipen.
Livbåten har lyckligt sjösatts.
Istäven står befälhavaren kapten Kihlman, i bakgrunden över styrhustaket synes motormannen Munkhammar och längst t. v. tillsyningsmannen på Hoburgsstationen hr Jakobsson.
Gotlands Allehanda Fredagen den 15 januari 1943 N:r 11
![\"\"](\"https://www.tingstade.com/wp-content/uploads/2021/07/19430115-01-01.jpg\")
![\"\"](\"https://www.tingstade.com/wp-content/uploads/2021/07/19430115-01-02.jpg\")
![\"\"](\"https://www.tingstade.com/wp-content/uploads/2021/07/19430115-01-03.jpg\")
![\"\"](\"https://www.tingstade.com/wp-content/uploads/2021/07/19430115-01-04.jpg\")