Landsbygden.

Sundre, 2 Sept.
Rikligt fiskafänge. Natten emellan sistlidne 30 och 81 Augusti voro några fiskare från Refs fiskeläge ute på s. k. Rafgrund i närheten af Hoburg för att idka strömmingsfiske, hvilket också lyckades tämligen bra i det att de på fyra stycken garn hvardera, erhöllo 40 till 50 valar pr man. En af fiskarena som lyckats träffa sjelfva fiskstimmen erhöll ej mindre än 250 valar på sina garn.
När man väl kommit i land med den rikliga fångsten, kom en gammal bepröfvad fiskare ned till stranden för att vara sin son, som äfven varit ute på fisket, behjelplig, och då han fick höra huru förhållandena voro, föreslog han, att man skulle försöka, att den plats, der den rikligaste tångsten erhållits, utsätta några garn, hvarför en båt bemannad med trenne fiskare skyndsamt begåfvo sig i väg, medtagande ett halft tiog garn, till det lilla område några hundra meter i omkrets, som på natten varit så fullproppadt af strömming. Etfter ett par timmars förlopp, återkommo dessa tre männen i land medförande full last af fisk. Tre andra personer, som fått reda på förhållandet, skyndade sig nu äfven ut med några garn jämte de tre förstnämde och lyckades dessa sex fiskare att på den korta tiden från kl. 9 f.m. till kl. 3 e. m. ilandföra omkring femhundra valar strömming på ett tjogtal fiskegarn. En del af fiskegarne blefvo högst illa åtgångna af den myckna fisken.

När gumman skulle ringa. I en socken på södra delen af ön, var för kort tid sedan en hemmansägare anstäld som klockare i församlingen. Som hans kära hälft tyckte att mannen blef mycket hindrad vid sitt arbete med aftonringningen o. d. beslöt hon att sjelf försöka att uträtta denna syssla, hvilket ock några gånger lyckades, utan någon anmärkning. Förtjust häröfver begathon sig åter en lördags afton i väg, för att draga klockan, men nu hade ödet beslutat att det ej skulle gå väl, hvarför, då hon dunkade på af alla krafter, klocksträngen brast tvärt af uppe vid klockan. Vår klockaremor som fick höra det underliga rassel, den nedsusande tågstumpen förorsakade, trodde att »sjelfva hin» farit i klockan och dignade i häpenheten medvetslös ned på en i närheten stående tjärtunna, hvars innehåll till en del öfvergöt hennes klädning, samt råkade N samma gång stöta till en gammal helgonbild som förvarades i ringkammaren, med den påföljd att denne förlorade hufvudet.
När hon sedermera kom till sans, kilade hon i väg, så fort sig göra lät, till en i närheten boende väninna för hvilken hon omtalade det »trolleri» hon varit utsatt för.
Denna tog reda på förhållandet och omtalade det för klockaremor. Tablå!

Gotlands Allehanda
Onsdagen 4 September 1889
N:r 101

Från landsbygden.

Sundre, 31 Aug.
Ett nytt och tidsenligt fattighus af sten under spåntak, har nu blifvit uppfördt i denna socken och man håller nu som bäst på med att på ändamålsenligt sätt inreda detsamma. På tal om fattighus kan äfven antecknas, att denna lilla kommun i förhållande till sin storlek (omkring 6 mantal) är mycket betungad med fattiga och deras underhåll. Åtskilliga äro »utackorderade» till den minstbjudande för år, under det man håll:r s, k. gårdgången med forslandet af mat till andra som äro inbysta i fattigstugan, och hvilken »bespisning» går socknen kring 3 till 4 gånger hvarje år. Då härtill lägges inköp af ved o. s. v. samt detta års fattighusbygge kav man väl säga att fattigvårdsunderhållet drabber tungt detta samhälle.

En »företagsam» landtman från denna socken, som äger en liten hemmansdel, sådde förliden vår ett litet parti korn, men som jorden vid såningstillfället var mycket torr, mäktade kornen ej gro i jorden och skjuta upp. Men vår man hittade på råd. Han ombad några bekanta vänner att ett par qvällar å rad vara honom behjelpliga, och så forslade han dit (på åkern) socknens stora brandspruta och ur en närbelägen källa hämtades vatten, hvarmed de besådda tegarne bokstafligen öfversprutades, så att en hjelplig »myr» erhölls, hvarefter han hade nöjet att se den ena kornbrodden efter den andra »sticka näsan i vädret», och när han nu häromdagen skördade sitt korn, fann han, att hans pihitt burit frukt, ty i hela grannskapet fans ingen som erhöll en så riklig skörd som vår landtman.

Strömmingsfisket, har denna vecka lönat sig någorlunda bra för hafvets arbetare här i trakten. Såväl på kusten af denna socken som östra och vestra kusten af Vamlingbo har erhållits från 10 till 20 valar på man för dag, och senast i dag har å vestra kusten medels s. k. vrakfiske erhållits nära 30 valar för hvarje fiskare af denna vara, hvilken är af utmärkt god beskaffepvhet och röner stark efterfrågan till fyllande af behofvet för den kommande vintern.

Hamra, 31 Augusti.
En gripande begrafningsakt. I går kl. 5 e.m öfverlemnades åt grafvens sköte på Hamra kyrkogård stoftet efter gessen August Janson, 14 år gammal, hvilken på så sorgligt sätt omkom då Åländska skonerten »Kuopio» kantrade utanför Hoburgen, Som man minnes, råkade gossen bli qvar i kajutan, der han fann sin död.
Jordfästningen förrättades af kyrkoherden Gadd, som på ett gripande sätt tolkade lifvets ovaraktighet, isynnerhet för sjömannen. Åt den djupt förkrossade fadren, Kuopios kapten, riktade kyrkoherden derpå de mest deltagande och tröstrika ord.
Den lilla grafven var invändigt vackert smyckad och deltagande qvinnor både från Hamra och Burgsvik lade under tårar en rik skörd af blommor på den lille okände finnens sista hvilobädd. Kapten Janson lär för någon tid sedan haft den sorgen att få följa sin hustrå till grafven.

Gotlands Allehanda
Måndagen 2 September 1889
N:r 100

Vrak vid Gotland.

Befälhafvaren å tyska åvgfartyget »Elbe» har meddelat, att han 3 Augusti påträffat ett kantradt större fartyg, antagligen en brigg eller bark, 17 minuter SV. till 8. från Hoburg. En afbruten bitaf en mast samt andra delar af tacklingen drefvo omkring vraket.
Detta vrak torde väl ej kunna vara något annat än det efter det af oss förut omnämda finska fartyget »Kuopio».

Gotlands Allehanda
Fredagen 30 Augusti 1889
N:r 99

Åter en sjöolycka

har inträffat vid våra kuster.
Från ryska konsulatet i Lübeck ingick nvämligen i lördags hit telegram, att 31 sistlidne Juli finska skonaren »Kuopio» kantrat ej långt från Hoburgen. Besättningen hade lyckats komma fram till Lübeck. Endast kaptenens son hade blifvit qvar i kajutan.
På grund af detta telegram, som äfven begärde hjelp åt fartyget, sändes från härvarande ryska konsulat till södra delen af ön meddelande om olyckan, och i går påträffades »Kuopio» af kustbefolkvingen utanför Limgrund i Hamra med kölen i vädret. Fartyget har nu blifvit provisoriskt förankradt samt dykarebåt eftertelegraferats för att assistera.

Gotlands Allehanda
Måndagen 5 Augusti 1889
N:r 88

Från landsbygden.

Hoburg, 26 Dec.
Ovanligt fiskafänge.
Att fånga Säl i ålryssjor hör väl till det mindre vanliga. Så hände sig dock häromdagen, då det befans att en säl, (troligen under jagt efter någon mindre fisk) inkrupit i en störte ålryssja, der den på morgonen påträffades af den förvånade fiskaren.

Ett länge kändt behof
har varit rådande inom Vamlingba och Sundre socknar, i det att någon sigtqvarn icke funnits närmare än i Burgsvik. Nu har dock en företagsam hemmansägare i Sundre låtit uppföra en större väderqvarn, hvilken i dagarna afprofvats.

Gotlands Allehanda
Måndagen 31 December 1888
N:r 105

Från landsbygden.

Burs, 18 Okt.
Öfverseglade
af en finsk brigg blefvo trenne fiskare från Herta fiskläge ratten sistl. tisdag och onsdag. Den ene af fiskrarne fick fatt i tågvirket under bogsprötet och blef upphalad på fartyget, men de andra två lyckades berga sig i den vattenfylda båten. Anledningen till olyckan var att lanternorna på fiskbåten hade slocknat, hvarför den ej kunde observeras från fartyget. Sina strömmingsgarn voro de ute och lyckades finna dagen efter.

Stor potatis.
På en myrodling, tillhörig handlanden Fagerberg på Dala, har man funnit en potatis, icke amerikansk utan af den vanliga hvita sorten, som vägde 1 skålp. 15 ort.

Den första snön
för vintern har fallit här i dag.

Södra Gotland, 18 Okt.
Vinterlik
ter sig väderleken för närvarande. Blåst, regn och stundom stark storm; har nu stått på dagordningen en lång tid. Idag på morgonen var marken delvis betäckt med ett snölager af omkr. 1/2 tums tjocklek.

Potatisupptagningen
pågår nu som bäst öfverallt. Af detta jordbruksalster lär många landtmän i år få klen skörd, ty öfverhufvud taget är potatisen småväxt och dertill på många ställen hårdt angripen af röta.

Kreatursprisen
ställa sig tämligen lågt här på söder. Så ha t. ex. rätt vackra exemplar af kor sålts till det oerhördt billiga priset af 30—50 kr. och uudantag härför har blott i enstaka fall gifvits, då djuren varit af särskild utmärkt beskaffenhet. På senaste torgdagen å Sandesrum i Grötlingbo voro prisen ej bättre, än ofvan nämts, på kor. För oxar betaltes omkring 80—90 kr. stycket och hästar från 25 till 150 kronor. I det helataget var tillförseln af djur stor, och afsättningen ganska klen på platsen.

På Sundrekusten
i ock omkring trakten af Hoburg har i dagarne hittats en mängd tjogtals lass — plank och brädstamp från 1 till 6 fots längd, undantagsvis deröfver.

Gotlands Allehanda
Fredagen 19 Oktober 1888
N:r 84.

Från landsbygden.

Södra Gotland, 1 Sept.
Rågskörden kan nu sägas vara till största delen undangjord och inbergad på söder. Öfver hufvud taget har rågen vid verkstäld tröskning gifvit väl i måttet, som man plägar säga, från 11/4 till 11/2 tunna pr lass (= 60 band) och det kan ju betraktas som ganska godt resultat. — Rågsådden är äfven till största delen afslutad. På många ställen är rågbrodden redan grön och ser vacker ut. — Hveteskörden har till en del äfven vidtagit, likaså hafreskörden. Det påstås att hvetet här i trakten är tämligen hårdt angripet af hvetemyggan.

Rikt fiskafänge.
I går morgse erhöllo ett par fiskare från Vamlingbo i den s. k. Norevik på 10 stycken garn ej mindre än bortåt tvåhundra valar strömming, som rönte en liflig afsättning, fastän den lär varit af tämligen torr beskaffenhet. Priset var 33 öre för val. Öfriga fiskare som satt sina garn i närhetepv, erhöllo deremot helt litet. På vestkusten har äfven strömmingsfisket varit mycket klent i dessa dagar.

Från sjön.
En ångkorvett passerade i tisdags med kurs sydvart törbi Hoburg. Utanför Sundrekusten saluterades från korvetten med flere skott; af hvad anledning är här obekant.

Farligt misstag.
En landtbrakare råkade härom dagen, då han ur en butelj skulle taga sig en sup bränvin, att taga miste på flaska, och i stället få sig en klunk — ammoniak.
Genom lämplig behandling slapp vår man dock ganska lyckligt från misstagets följder, och är, när detta skrifves, utom någon fara.

Olyckshändelse.
Då en arbetare från en socken på södra trakten för några dagar sedan åkte i en tom foderhäck, dervid fötterna befunno sig i nedhängande ställning emellan fram- och bakbjulen, råkade han få en spetsig träpåle eller stör, tvärt igenom den köttiga delen af ena benet i närheten af läggpipan. Stark blödning uppkom och måste skjutsen genast vända om och i rask fart köra till en i läkekonsten kunnig person, som förband det gapande såret.

En ovanligt stor mängd säl,
har detta är, och särskildt i dessa dagar, gästat vestra sjökusten i och omkring trakten af Grumpevik. Fiskarena i nejden påstå, att dessa hafsdjur, der de i myckenhet uppehålla sig, skrämma bort fisk af de slag som vanligtvis uppehålla sig vid kusterna, såsom gädda, ål och äfven torsk, ja till och med strömming. »Önskligt vore», sade en gammal sjöbuss härom dagen, »att någon Nimrods son ville göra en tripp åt trakten och försöka sin lycka på \’kuten\’».

Gotlands Allehanda
Måndagen 3 September 1888
N:r 71.

Höjd- och fältmätningarne på Gotland.

I dag hafva med Klintehamn, som hitkom något efter kl. 9 f.m. ytterligare hit anländt löjtnanterna Virgin, Oxehufvud, Hedenberg och Strokirk, hvilka komma att deltaga i höjd- och fältmätningarne under sommaren.
Af de förut anlända officerarne afreste i går löjtnanterna Munck, Tottie och Hasselqvist för att. börja kartläggningsarbetena i trakterna af Hoburg, Burgsvik och Grötlingbo. Kapten Vickström kommer att företaga afvägningar på åtskilliga ställen af ön. Major Stål tager sitt hufvudqvarter i Visby.

Gotlands Allehanda
Fredagen 11 Maj 1888
N:r 38

Rosenkrandserne och Reformationstiden,

Ett blad ur Gotlands häfder
af Alf. S.
Donna kyrkliga omstörtning väckte oro i allas sinnen ty en troslära, som i ett halft årtusende rotfäst sig i folkets hjertan, kan ej så lätt utplånas. Det fordras lång tid, innan den kan helt och hållet ersättas af en annan. Denna oro var dock ej den enda, som under reforrationstiden upprörde folkets inre. Det fans ock en annan, en helt och hållet verldslig, som splittrade Gotlands folk i två fiendtliga, mot hvarandra hätska partier, och denna var den gamla oenigheten mellan stadens och landets inbyggare, hvilken hotade att utbryta i öppna fiendtligheter, liksom förhållandet varit 1288 eller 240 &rtillförne. Genom landsherrons kloka bemedling bilades dock densämma. Strelow berättar derom sålunda:
»År 1529 efter sådan förberörd skada och fejd på Gotland (svenskarnes infall 1524, Lybeckarnes 1509 och 1525) har hastigt uppkommit en så dyr tid, som aldrig förr varit.
En tunna råg, som förut kuade köpas för 16 eller 18 skilling darske, kostade 8 eller 9 daler, så att det var stor eländighet bland den fattiga allmogen och det stod på i 2 år. Borgarne i Visby voro utarmade, kunde icke undsätta landsboarne, men ville dock icke tillstädja tillförsel af främmande vidare än deras previlegier medgåfvo. Bönderne företogo sig att sälja och köpa hvar köp bäst stod att få, hvilket Visby borgare ej ville tillåta. Var ock ett hemligt hat angående hvad fienderna bade plundrat i Visby och ansågo bograrne sig berättigade att taga igen sitt eget hvarest de funno det. Herr Henrik Rosenvkrands höll med borgarne och deras parti. Landsdomaren Laurits Isem med de andra domarna voro deremot. Hela landet församlades rustade, emedan de blifvit storligea hotade och undsagde af borgarena, vid Roma kyrka, dit herr Henrik Rosenkrands kommit och ändtligen bragt det så långt, att deras fullmäktige skulle komma till Visby, der borgmästare, råd och menighetens fullmäktige skulle möta.»
Detta tilldrog sig 1532 och det möte, som landsherren föreslagit, hölls i hans egen närvaro, som sannolikt väl behöfdes för att lugna de uppretade sinnena, onsdagen näst efter pingst på »Gutestuen» i Visby, der gotländska landstingen den ti den höllos. Strelow har anfört den öfverenskommelse, som då afslutades mellan staden och landet. Jag vill ej här afskrifva den, utan blott omnämna, hvilka de follmäktige voro, som afslöto den, ty de voro säkerligen på sin tid män af anse ende, kända för heder och klokhet. Af landets 9 fullmäktige voro 7 domare, nämligen landsdomaren och de 6 Settingsdomrarne. Detta gifver mig anlelning att med några ord vidröra landets då varan de judiciella indeluing, som ligger till grund för den nu varande. Från de äldsta tider Gotland varit bebygdt och odladt har det varit indeladt i 3 Tredingar och 20 Tingslag (de senare lära dock ursprungligen varit 21). När Gotland var en stat för sig med egen lag voro Tredingarne det lilla örikets landskap, tingslagen dess härader (»hunderi» (hundrad) kallas de i Gutalagen, liksom fordom häradena i Svea rike.) Dessa tingslag eller härad utgjorde sannolikt ursprungligen hvar för sig en liten domsaga med sina tingsdomare från tingets underafdelningar, fjerdungar, tredungar eller hälfter. Hvarje tredings tingslag hade sin förening i tredingstinget, som var en högre domstol och tredingstingen hade sin uti »Gutu-al-tinget» (alla gutars ting) hvilket var hela landets högsta myndighet. Tingens, Tre dingarnes och Gatn-al tingets sammanträden voro förenade med offringar, alltså heliga förrättningar.
Sedan kristendomen blifvit allmän, offriogar och andra hedniska bruk afskaffade samt folkmängden förökats, höll os ej längre tings-sammankomster med hvarje tingslag, ehuru tingslagen fortfarande utgjorde tredingarnes underafdelningar och landets administrativa indelning, TI stället uppstod en py indelning sålunda, att hvarje treding tudelades och dessa tredingshälfter kallades »Sjettungar», »Sellingar», d.v.s. sjettedelar af landet. Hvarje »Setting» blef en liten domsaga. Denna Settingsindelning med sina settingsting ägde bestånd ända tills Gotland blef svenskt 1645, hvarefter settings-indelningen och settingsdomare afskaffades samt häradshöfdingar kommo i de forna Landsdomarnes ställe, i början en för bela ön, liksom landsdomarne varit, men ifrån 1682 en för norra, en för södra delen af ön, hvarefter man, ungefär vid midten af 1700-talet, började kalla domsagorna för härad, hvilken sena re benämning rätteligen betyder tingslag, »hunderi» och lär välingen handling kunna uppvisas som är 200 år gammal och som talar om Gotlands Norra och Södra Härad. De 6 Settingarna voro följande:

I norra tredingen
Rute Setting: Rute, Forsa och Bäls tingslag;
Bro Setting: Lummelunds, Bro och Endre tingslag.

I Medel Tredingen
Kräkling Setting: Dede, Halla, Lina och Kräklinge tingslag.

I Södra Tredingen
Hoburgs Setting: Hoburgs, Eke, Hablinge och Ejsta tingslag;
Burgs Setting: Hemse, Burgs och Garda tingslag.
Hejde Setting: Stenkumla, Banda och Hejde tingslag.

Sedan landet blifvit indeladt i 2 domsagor eller så kallade härader bildades Norra domsagan af Norra tredingen och Kräkinge Setting samt Södra domsagan af Södra tredingen och Hejde Sätting, På reformationstiden var Settingsindelningen gällande och Ssttiogsdomare funnos, en i hvarje Settivg, samt för hela landet en Landsdomare, hvilken åtföljde Länsherren när han drog kring landet för att afgöra de rättegångsärenden, som skjutits under honom.
De män, som voro landets domare och förde landets talan vid sammankomsten i »Gutestuen» år 1532 uppräknas i den öfverenskommelse, som då träffades, i följande ordning:
Lauritz Issem (Isume i Atlingbo) Landsdommer, Laurits Hulte (Endre—Bro Sestting) Ilian Skimmings (Skynnings i Flerioge—Rute Setting), Peder Kirkebinge (Gothem—Kräklinge S.) David i Rune (Davide i Rone—Burgs Setting), Nils Siffride (Fide eller Wamlingbo, Hoburgs S.) och Peder Waldby (Wallbys i Hogrän — Hejde Setting) Settingsdomare.
Utom desse 7 domare voro 2, som kallas »skattskyldige bönder på Gotland», landets fullmäktige, nämligen Nils Hind (månne gården Hindsarfye eller Hintser i Gothem?) och Kristen Glested (GHästäde i Lärbro).

Stadens fullmäktige voro följande:
Å Rådets vägnar: Assar Nielsson, borgmästare, Jörgen Jude, (Jute?) rådman; Å Wisby menighets vägnar Hans Tydsk, Lasse Fynbo, Jacob van Lander, Kristen Grenskow, Matts Kannestöber och Gregers Widts — borgare.
För att döma efter namnen måtte desse hedervärde Wisby-boar varit af tyskt eller danskt ursprung, ty namnen Tydsk, van Lander och Widts tyckas antyda tysk nationalitet eller härkomst, liksom namnen Jude (d. v. s. Jyde eller Jatländing icke Jude, som på danska heter Jöde), Fynbo och Grenskow visa danskt ursprung.
Henrik Rosenkrands\’ höfdingetid var, såsom nu visats, en märkelig tidpunkt i Gotlands historia, men lång blef denua höfdingetid icke, ty genom en olyckshändelse omkom han 6 December 1537. Strelow berättar derom sålunda:
»År 1537 dödde Herr Henrik Rosenkrantz på Gotland, Sankt Nikolai afton.
En häst sprang honom ihjäl utanför Wisborg när han med sina hofmän var utriden för att förlusta sig, der som stenkor set står, när man drager till Koppersvik».*) Uti Danske Magasin uppgifves något, som åt den hemska tilldrageleen gifver en tragisk-romantisk anstrykning nämligen att Roseokrands ridit ut för att möta sin fästmö Klara Bille.
Henrik Rosenkrands, som alltså varit ogift, men förlofvad med en fröken hörande till en af Danmarks storslägter, har haft 2 syskon, en bror, Kristoffer, och en syster, Else Rosenkrands. Hon, förmodligen äldre än bröderne, var nunna i Mariager kloster och dog 1560. Det,fins ett bref af henne, skrifvet 1538, eller året efter Henrik Rosenkrands död, till brodern Kristoffer, hvari hon råder denne att gifta sig med Henriks efterlemnade fästmö Klara Bille. Om nämda fröken blifvit gift med Kristoffer eller ej vet jag icke, men väl att hennes omkomne fästman fått sin graf uti koret i landets hufvudkyrka, den ståtliga, på minnen så rika Sankta Maria i Wisby, der grafstenen visar Henrik Rosenkrands bild och vapen.
Nu flytta vi oss längre fram i tiden.
Omkring ett århuudrade efter Henrik Rosenkrands höfdingetid fick Gotland ännu en Roaosenkrands till Landshöfding; men det århundrade, som förflutit, hade medfört åtskilliga förändringar, så att när Holger Rosenkrands till Frölinge &r 1633 blef öns styresman voro förhållandenasnågot annorlunda. Kristian 4, en af Danmarks berömdaste konungar, hade 2 gånger, 1597 och 1624, sjelf besökt detta, af moderlandet dittills så försummade och stjufmodeeligt behandlade landskap. Det hade nu sin egen andliga styresman, lutherska läran var nu stadgad och rotfäst i folkets sinnen, ordning och fred hade, efter så mångfaldiga yttre och inre oro: ligheter, kommit till stånd och Länshöfdingarnes allt för stora välde blifvit betydligt inskränkt, ty den lagkommision, som 1618 kom till Gotland och uppehöll sig der från den 6 Augusti till den 2 September, fråntog Länsherrarne dömande makten ech öfverlemnade den till Landsdomaren, såsom det varit i fordom tid samt inrättade ett allmänt Landsting, som 4 gånger om året skulle hållas vid Roma kyrka, der i urgammal tid Gutnal-tinget hållits. Nu kallades landstinget »Gullandske landstinget» och »Gullandsfarernes ting».
Holger Rosenkrands var, förmodar jag, son till det lärda och gudfruktigr Riksrådet Holger Jörgensson & Rosenkrands till Rosenholm, som med sin husfru Sofia Axelsdotter Brahe (danska Braheätten) hade 13 barn. Att vår Holger, som också tyckes varit en gudfruktig herre, varit ett af dessa 13, anser jag troligt, men vet det ej säkert. Hans husfru lär varit af den gamla stolta slägten Tott.
I 12 år hade Holger Rosenkrands styrt Gotland, då, år 1645, som ett tordönsslag den oväntade och för många derstädes ovälkomna underrättelsen erhölls, att Danmark 13 Angusti s. å., vid freden i Brömsebro, måst afstå Gotland, som nu skulle återgå till sitt urgamla moderland. Ena ny Landsherre, en svensk Gouvernör, Amisalen Åke Hansson Ulfsparre, anlände till Gotland 22 September; landet, staden och slottet utrymdes samtidigt af danskarne 31 Oktober till den svenske styresmannen och Gotlands siste danske länshöfding drog bort med hustru och barn.

*) Ett minnesmärke uppsattes nästan alltid der någon genom olyckshändelse eller mord omkommit. I skogen bestod detta minnesmärke af en hop ris och qvistar, som kastats tillsammans ien hög, Denna hög kallas »Kallvarp» och skulle hvar och en, som färdades derförbi öka på högen med en qvist eller risstjelk. Många dylika märken, både stenkors och Kallvarp, finnas ännu qvar. Det som uppsatts till minne af Henrik Rosenkrands, fans qvar i Strelows tid. Man bad vanligen en bön när man gick förbi ett sådant märke.

Gotlands Allehanda
Måndagen 19 December 1887
N:r 101

De drunknade fiskarena,

hvilka vi i en notis Hafvets arbetare, i fredagsnumret omtalade, hafva naturligtvis samlat deltagandet och intresset kring sig på hela vår ö. Vi hafva från flere håll mottagit underrättelser om olyckshändelsen, och ehuru de i vissa afseenden äro af ungefär samma innehåll, anse vi oss ändå böra meddela våra läsare desamma.
Så skrifves t. ex. från Sundre 27 Okt:
Den våldsamma storm, som alltsedan tisdagen 25 dennes rasat å våra kuster och försatt fiskare och sjöfarande i en ganska svår belägenhet, har äfven åSundrekusten kräft tvänve offer. Om förloppat vid tillfället har för Eder meddelare berättats sålunda:
Under vacker väderlek i måndagsqväll utgingo en del fiskare från åtskilliga fisklägen på vestkusten, på s. k. dreffiske. Flere båtlag ha äfven välbshållna kommit till lands, långt från hus och hem; men ej så med en fiskarebåt, hemma i Fröjel och bemannad med fyra män, hvilka nämda natt befunno sig ett stycke till sjös utanför Karlsön der de hade sina garn ute till fångst. Vinden, som på qvällen var ostlig, öfvergick så småningom till nordlig, alltmer tillväxande i styrka, tills den på tisdagens morgon nått den våldsammaste höjd; dock fingo våra fiskare lyckligt sina garn upphalade i båten, hvarefter resan åt land mot hemmet skulle anträdas. Men ödet hade beslutit annorlunda. I nattens mörker och sjögång, fingo de ej eld på den medhafda lanternan, så att de på kompassen kunde se hvilken riktning de skulle taga, och då vinden gått öfver i annan riktning än hvad de anade vände de sin kurs åt orätt håll samt aflägsnande sig således allt mer från hemmet och den rätta kosan. Vid dagens inbrott sågo de sig nödsakade att länsa för den hårda stormen, och att om möjligt vore uppnå land uågonstädes. Under hela loppet af tisdagen, kämpade de stackars männen mot de vredgade böljorna, genomvåta och utmattade som de voro. Fram emot qvällen nalkades de allt mer åt Hoburgsbugten och LR nu hela sin förmåga för att hinna till land. I närheten af Hoburgs ref fingo de en störtsjö som hvälfde in i båten, dervid åror, en del garn och åtskilligt gick öfver bord. Härmed var det dock icke nog; en af besättningen, en åldrig man, som ej ägde krafter nog att härda ut i kampen för lifvet, afled nu, och en annan, likaledes åldrig, var nära att dela samma öde; öfveransträngd och genomvåt som han var, förmådde han ej röra sig ur stället. Blott de tvänne öfriga, som voro yngre till åren, och ägde större krafter, förmådde ännu att arbeta. Plötsligt stötte båten på grund och de båda männen hoppade i vattodt på bvar sin sida om båten, i hvilken de höllo fast, för att såmedels hindra båten från att kantra, och då nästa svallvåg kom brusande, fördes de jämte båten så nära land att de kunde med förenade krafter få fast båten och uppkomma på landet, Den i båten varande, ytterst medtag: na kamraten, bars nu upp på land, hvarefter de båda begåfvo sig i väg för att anskaffa hjelp. Klockan var då omkring 7 på aftonen. Ledda af skenet från bostaden, inkommo de till landtbrukaren Lars Bonaens vid Digrans, der da genast erhöllo skjuts och hjelp för att vid landningsplatsen afhämta de andra kamraterna, Vid ankomsten dit befans ännu den sjuke vara vid lif, hvarför han skyndsamt lades på vagnen, och så bar det i väg åt Digrans, som låg omkring 10 minuters vägfderifrån; men hunna ett stycke från platsen erforo de till sin stora sorg att äfven denne hade följt sin kamrat och var ett lik. De båda aflidne voro hemmansägare, och omkring 60-årige män. Vid framkomsten till gården, åtojöto de qvarlefvande en öm och omsorgsfull omvårdnad, hvaraf de äfven voro i stort behof, så att de, sedan de fått en välbehöflig hvila, snart åter voro utom all fara. Desse män voro arbetare i sina bästa år. Dagen derpå, eller onsdagen, afgick bud från Burgsvik till Fröjel om händelsen, hvarefter skjutsar ankommo för att hemforsla både de qvarlefvande och de döda. Det låter sig lättare tänkas än beskrifvas, den stora glädje de efterlefvandes anförvandter erforo vid återseendet; men de dödas slägtingar fingo väl ej mindre sorg, då de funno dem stelnade och kalla, som de så gerna velat so i lifvet. På de garn, som ilandfördes, fingo de en fångst af öfver 100 valar. Namnen på båtens besättning är mig obekant.
Å vestkusten har i dagarne ilandflutit, åtskilliga redskap som tyckas tyda på att någon omkommit. Så har t.ex. en lärftspåse hittats, som innehöll ett rågbröd, en träask med strömming och kött, samt en dito, innehållande smör, äfvensom åror, klobbor eller flöten med sank m. m.

Från Ejsta meddelas 29 Okt:
Sistlidne tisdag var en förfärlig dag för gotlandsfiskarena. De hade, ehuru förtrogne med hafvet, lockats ut af det tämligen vackra vädret, nytändningen och det gifvande fisket, icke betänkande faran å det falska elementet denna årstid.
Vid kl. 1/2 38-tiden på morgonen nämde dag uppkom ett iligt väler, förenadt med hagel- och regnbyar. Vinden varierade från N till NNO. Strömminggarnen voro visserligen då dragna, men huru komma i hamn ? Så landade under dagens lopp den ene här, den andre der, men ingen på sin vanliga plats.
Rysligast af allt är hvad som berättas om en båtbesättning från Fröjelstrand. Fyra man voro ombord och landade vid Hoburgen, alla utmattade af köld och öfveransträngning, våta af sjöns ständiga öfverspolning, alla dock ännu vid lif, då land nåddes. Men tvänne af dem, hemmansägaren Jakob Stenberg, Gustafs, 60 år gammal och hemmansägaren Olof Nährström, emellan 40 och 50 år, kunde icke räddas. Deras lif utslocknade snart: den enes till och med förr än man fick konom på skjutsen. De hemtorslades, jämte de lefvande, till sina djupt sörjande familjer i torsdags.
Ännu när detta skrifves saknas sju andra fiskare från Fröjel. Möjligen hafva dessa blifvit upptagna af någon seglare, men detta är ovisst.
Den först nämda båtens besättning hade uppsatt sina näsdukar som nödflaggor, ty en ångare gick i närheten, men dukarne blåste svart i trasor, liksom under färden skett med deras segel. Hoppet om räddning var förloradt.
Fiskare från Ejsta, hvilka likväl ej voro så allmänt ute, landade lyckligt, om ock ej der de önskade. En båtbesättning, som trott sig märka hvad komma skulle, hade på föraatten anländt till Stora Karlsö och åtnjöt välvilja af fyrbetjeningen. Hvila var ej att tänka på: de måste vaka öfver sin båt, som när som hälst kunde dragas utaf de vredgade böljorna.
Lotskuttern, som lär kommit på måndagsqvällen med fyrmästarens enskilda hushållseffekter, hade varit i största lägervall och blifvit ramponerad.
En annan Ejsta-båt landade i Hablingbo vid dets. k. fiskläget Newyork. Långa, starka, oförvägna karlar vadade ut mot de nödstälde, och deras lif voro den gången räddade. Uppkomna till de stranden närmast liggande gårdarne, Halfvards och Petes, blefvo de väl emottagna på gotländingarnes urgamla, gästvänliga sätt och förhulpna till sina hemorter, sedan de hvilat ut.
Men vi ha väl lika sorgliga berättelser att förvänta från ostkusten.

Gotlands Allehanda.
Måndagen 31 Oktober 1887.
N:r 87.