Etikett: Hörsne

Vår flygande medarbetare rapporterar.

Regn, regn, alla tiders rekordregnande. Inte bara myrar utan hela fält av fastmarksåkrar har förvandlats till insjöar, i all blötan står massor med vårsäd, våroljeväxter, hampa, betor och potatis. För att skaffa oss en bild av översvämningarnas omfattning äntrade, vi för några dagar sedan flygklubbens Klemm.
Från Visby flygfält sattes kursen i riktning mot Fole. Tingstäde träsk som glittrade därnere till vänster var inte så ensamt i den nya landskapsbilden. Det fanns insjöar lite var stans. Strax nordost om Visby vid Hästnäs låg den första och den hade vi passerat. Vi såg i fortsättningen såväl Broträsk som Lokrumeträsk och Foleträsk.
Bortom Källunge kyrka skymtade ett stort vatten, det var Källunge-myr som återtagit sitt utseende från vikingatiden, då stolta drakar lär ha kunnat segla fram till myrbacken öster om kyrkan. Där bortom bakom en skogsgördel låg ytterligare en sjö, och vilken sjö! Den så omstridda nydikade Lina myr bredde sin vattenspegel över arealer som väl knappast någonsin räknats till »fågelsjön». Åt öster och havet drog den ihop sig mellan åsarna i Gothem, sen bredde den ut sig till en väldig speglande yta, och djupa fjordar skar in åt Vallstena och Hörsnelandet.
Vårt flygtyg girade västerut, och se, där möter andra sjöar. Tallmyr lär det område heta som ligger i skärningspunkten mellan Ekeby, Dalhem och Hörsne och där fanns gott om vatten. Stora bruna rektanglar mitt i allt det blanka kallade vi oskördade hampfält, men kanske var det något annat.
Över skogen norrut syntes sorgligt bekanta Stenstugårds i Ekeby (högergården), vars ladugård nu efter valet regnat omkull, och i riktning mellan Ardax och Österby blänkte långt bort ytterligare vatten.
Dalhembönderna tycks i allmänhet ha fått in sin säd men när och var syntes rakar. Sockerbetsfälten stod dock ännu gröna, även om energiska upptagare här och var naggat i kanterna.
Halla hade också gott om vatten. Nygranne och en del gårdar längs åsen genom socknen hade det dock någorlunda torrt, åtminstone på gårdsplanen.
Långt åt sydost syntes ett kyrktorn i diset och kunde snart identifieras som Ala. Vi flög tvärs över den sjö, där Arne Ringgren, Gurfiles, brukar ro omkring och fiska foderbetor med krok. För dagen syntes ingen farkost, han kanske tagit tidig otendag. Vatten syntes f.ö. lite var stans, det tycktes bara vara Bachér som hade sitt på det torra.
Alskog låg mitt i en skärgård med fagert gröna sockerbetsfält. Nyström vid Utalskog hade dock sina betor i prydliga högar. Laumyr var ett stort inhav med många förgreningar. På en holme som håller på att översvämmas av tidvattnet ligger Lau myrgård. I myrkanterna pysslade folk med betupptagning och en optimist som försökte köra betor av åkern med traktor och bilvagn var inte optimist längre. Ytterligare en traktor syntes längre bort och synbarligen försökte denna dra upp det sjunkna ekipaget ur dyn medelst en kätting. Man grävde och stod i. Av morötter och Gotlands halva rödbetsskörd sågs till, det fanns någonstans nere på havsbotten.
Närs kyrka låg åt vänster men rätt fram syntes Burs. Vid Ljugennes och bröderna Larsson syntes en del på fälten som var svårt att urskilja i det tilltagande diset. Något på stakar kunde vara vårsäd eller ansinhö.
Ja, det fanns åtskilligt med säd ute överallt var man såg och inte bara i Burs. Hur många hundra hektar som vi såg sammanlagt och som vid det här laget bör vara mer eller mindre fördärvat är svårt att avgöra. Diset och den tilltagande skymningen gjorde att vi fick lägga kursen direkt på Visby. Det vi hann se ger oss ändå anledning att vittna om en skördekatastrof av lika unikt som allvarligt slag.

Luftkalle.

Gotlänningen
Torsdagen den 6 November 1952
Nr 258