Efter det vi i det föregående, enligt löfte, meddelat krigsrättens dom i det märkliga mål, som under ofvanstående rubrik flere gånger varit i vårt blad berördt, gå vi nu att anställa några kortfattade betraktelser, framkallade dels af hvad under målets handläggning förekommit, dels af den stora uppmärksamhet detsamma å andra orter framkallat, i det redan, oss veterligen, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, Svenska Posten, Svenska Medborgaren, Dagens Nyheter och Jönköpings Dagblad åt saken egnat särskild uppmärksamhet. Att detta aktgifvande på en företeelse af så stor framtida betydelse, som den förevarande skall komma att vinna ytterligare omfattning, äfvensom att jemväl utlandets press skall upptaga densamma till pröfning, kan knappast dragas i tvitvel.
Innan vi öfvergå till de reflexioner frågan hos oss sjelfva framkallat, vilja vi emellertid i förbigående antyda den olika uppfattning af densamma, som tvänne af de ofvannämnda tidningarna lagt i dagen.
Sålunda har Handelstidningen i Götborg, som näst efter oss tog frågan om hand ansett att det straff, som drabbat de tilltalade, lir barbariskt äfven om domen öfver dem är i full enlighet med lagens bokslut. Till denna vigtiga punkt skola vi längre fram återkomma, nu blott anmärkande, att Handelstidningen icke tyckes hafva reda på konventionen af år 1811, enligt hvilken särskilda grunder blifvit för Gotlands vapenföra män fastställda beträffande värnepligten. H. T. tyckes nemligen tro, att de nu tilltalade befinna sig i den vanliga beväringsåldern, eftersom det aktade bladet benämner dem \”ynglingar\”, och att deras vägran att bära vapen salunda, fastän detta icke närmare uttalats, skulle jemde de religiösa betänkligheterna hafva sin grund hos den hos ungdom i allmänhet rådande obetänksamhet och oerfarenhet af det borgerliga lifvets pligter och fordringar. Så är dock icke förhållandet; en blick på de af oss meddelade, för de tilltalade utfärdade preatbevisen, visar genast, att alla de nu dömde äro mognade män, hvilka i allt annat än som stått i strid med deras religiösa tro, visat sig förstå, erkänna och fullgöra hvad staten, kyrkan och kommunen af dem fordrat.
Svenska Medborgaren, som också egnat saken en sjelfståndig belysning, ser den ur en helt annan synpunkt och tyckes tro, att antingen feghet eller grott trots skulle ligga till grand för de dömdes handlingssätt, fastän religionen — som då här skulle blifva intet annat än skrymteri — fått tjeua som mask åt de resp. skådespelarna. Det faller sedan af sig sjelft, att bladet ansett straffet vara ett godt, varnande exempel för andra dylika skrymtare, och att följaktligen nu gällande krigslagar, åtminstone i för denna fråga tilllämpliga punkter, äro fullt lämpliga och tidsenliga.
Dessa äro de olika uppfattningar som från svenska pressens sida hittills gjort sig gällande. Dagens Nyheter har, utan att ännu för egen del yttra, sig, blott infört en korrespondens i ämnet från Wisby, sedermera utan anmärkningar införd i Jönköpings Dagblad hvari uttalas som allmänt omdöme, att den ifrägavarande domen skall kunna medföra rätt mänga faror lör vär at mänga som ofelbar ansedda statskyrka, och i Girigt genom sina följder leda till sociala förvecklingar af beaktansvärd art.
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning har särskilt förklarat sig icke kunna fatta, efter vilket lagrum de tilltalade blifvit dömde, eftersom straffet blifvit så hårdt. Dessa lagrum hafva förut, vid införandet af protokollerna och utslaget i målet åberopats, men då det torde intressera mången att få kännedom om dessa lagrums ordalydelse, införa vi dem här nedan, sådane de finnas redigerade i den af sekreteraren i krigshofrätten, hr J. A. Wallensteen år 1870 utgifna upplaga af krigslagarne.
Sjunde kapitlet, som handlar om brott emot krigslydnaden m. m. stadgar i 1:sta §:
Krigsman, som, då fienden är nära, eller under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott mot krigslydnaden medförer större fara, vägrar att åtlyda förmans honom i tjensten gifna befallning, skall, der betydligare skada af den vägran kom, mista lifvet genom skjutning eller dömas till straffarbete på lifstid eller från och med sex till och med tio år, men eljest dömas till straffarbete från och med tre till och med sex år.
Gör någon det vid annat tillfälle och kom deraf betydligare skada eller skedde vägran inför samlad trupp; dömes till straffarbete från och med ett till och med tre år.
Sker brottet i andra fall och är den brottslige officer eller underofficer; straffas med fängelse och derjemte, så vida omständigheterna ej äro synnerligen mildrande, med afsättning; hörer han till manskapet; dömes till straffarbete i högst ett år eller fängelse, eller, der omständigheterna äro synnerligen mildrande, till disciplinstraff.
Andra § lyder så:
Der krigsman uppsåtligen underlåter att rätt fullgöra förmans i tjensten gifna befallning eller, genom onödig förfrågan, motsägelser eller invändning, eller annorledes, uppehåller befallningens verkställighet; vare lag, som i 1 § sägs.
Har någon af försumlighet eller oförstånd förbrutit sig på sätt nu nämndt är; straffes efter 10 kap. 22 §; dock må ej disciplinstraff användas med mindre omständigheterna äro mildrande.
Då krigsrätten stödt sitt utslag uteslutande på ofvan anförda §. §., så finner man genast, att den ansett de åtalade förbrytelserna hänförliga till de ställen i dem, som vi kursiverat. Och då protokollerna i målet gifva vid handen att de tilltalade gjort sig skyldiga till fel just emot dessa bestämmelser, och lagens ord i de tillämpade fallen äro klara och således oförtydbara, kan, såsom vi ock förut antagit, domen såsom sådan icke stämplas såsom orättvis eller beroende på felaktig tolkning af lagens vare sig anda eller bastat, utan måste anses vara fullt riktig.
Vore nu härmed allt godt och väl, så vore heller ingenting vidare att i frågan yttra. Men just den log, som nu af krigsdomstolen tillämpats, synes oss vara af beskaffenhet att påkalla en snar och samvetsgrann revision — allrahelst som juryinrättningens införande hos oss ännu hägrar i ett atlägset fjerran — och det är af denna orsak vi anse oss böta yttra ännu några ord.
Inom hvarje lands lagstiftning har man, åtminstone på senare tider, ansett det vara en helig pligt, att ställa straffet i rimligaste förhållande till brottet. Vår egen strafflags utmärkte författare har också beaktat detta, i det han arbetade för och lyckades få hos oss infördt det s. k. latitudsystemet, hvilket visserligen visat sig medföra åtskilliga olägenheter, men som dock, tillämpadt af en erfaren och rättrådig domare, torde vara att betydligt föredraga framför straffbestämmelserna från 1734. I viss mån kan detta system sägas vara infördt äfven besträffande krigslagarne, men öfver hufvud måste man dock om dem säga, att de äro alltför drakoniska, ja, i några fall rent af partiska till förmån för befälet. Denna del af frågan här dock icke till ämnet för denna uppsats, och vi lemma den derför.
Tre af de dömde baptisterna halva förut för med den förevarande likartad förseelse blifvit straffade med ett års fästningsarbete hvardera. Detta straff synes oss vara tillräckligt, och dermed halva vi också angifvit vår uppfattning af frågan och antydt huru lagen, efter vår åsigt, borde förändras. Enligt 1811 års konvention, sådan den nu lyder, uppgår samfälda vapenöfningstiden icke ens till det antal dagar, som förut varit bestämda, eller något öfver 200, och under sådana omständigheter tyckes oss att 365 dagars inspärrande bland de uslaste brottslingar och med skyldighet till arbete för kronans räkning hvade helgfri dag, vara straff nog för vägran att bära vapen under en vida kortare tid och under en större personlig frihet, än den, som kommer fästningfången till del. Också äro vi tidigt förvissade om, att ingen vapenskyldig, midt under djupaste hed och under det ingen den ringaste anledning till dess brytade förefinnes, vare sig af feghet eller lättsinne underkastar sig årslångt straffarbete framför några dagars årlig vapenöfning i sällskap med hederligt folk, med vänner och bekanta och under ett humant befäl. Nej, här ligger grunden djupare och han måste antagas ligga djupare, när mognade män utan klagan underkasta sig förnyadt årslångt fängelsestraff, hellre än att bära krigiska vapen. Här är det icke feghet, icke lättsinne, det är öfvertygelse, grundad på bibliska bud, som framträder, och det är just härtill lagstiftningen hör och utan tvifvel också snart måste taga hänsyn. Den oafvisliga pligten för regering och riksdag att sörja för landets försvar bör nämligen icke råka in på sådana afvägar, att man blott och bart har detta mål i sigte; man måste äfven se till, att vid sträfvandet att vinna detsamma allmänna rättsprinciper icke obetänksamt kastas öfver bord. Och till de allmänna rättsprinciper, hvilka äfver hela den civiliserade verlden alltmer och oafvisligt vinna erkännande hör den, att icke med våldsamma medel kränka någons samvetsfrihet. Vår regeringsform stadgar också, att konungen \”icke må någons samvete tvinga eller tvinga låta\”.
En annan sida at saken, icke mindre beaktansvärd, är den rörande följderna. Rörande dessa hafva vi förut yttrat oss, och vi kunna således nu inskränka oss till det allmänna omdöme, att de skola blifva för landet allt annat än lyckobringande.
Lagens båge bör vara stark, men man må icke pröfva dess kraft till den grad, att den brister. Så snart man genom en olämplig lagstiftning ställer straffet utan rimligt och förnuftigt förhållande till brottet, har man emellertid tagit ett farligt steg i denna riktning. Folkets sunda medvetande skall då säga det, att lagen icke längre är lag, det är rättvisa, utan fastheldre motsatsen; aktningen för denna lag skall upphöra, och dermed har staten lått ett kräftsår, som icke torde vara så alldeles lätt att bota.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 5 September 1874
N:r 70
