förrättades i går med tekniska skolan af borgmästare Een vid förhinder för landshöfding Poignant. Borgmästaren inledde akten med ett kortare tal.
Talaren vidrörde, att vår tid med och utan skäl klandrades i många afseenden; men den ägde dock den förtjensten att den uppskattade det borgerliga, produktiva, närande arbetet, som vore den grundval, hvarpå ytterst hela samhällsbygnaden hvilade. Så länge man, underskattade det borgerliga arbetet, gick samhället framåt med snigelns långsamhet. Detta ringaktande medförde en skarp, nästan oöfverstiglig gräns mellan olika stånd och klassar, och denna skilnad åter inverkade skadligt på förhållandet mellan vetenskapen och det borgerliga arbetet. Den förra drog sig nämligen förnämt tillbaka och förkrympte derigenom till en ofruktbar kammarlärdom.
Har olika nu för tiden! Det praktiska är våra dagars lösen, vetenskapen har trädt fram ur sin tillbakadragenhet och blifvit en industriens tjenarinna och har på detta område utfört storverk.
Men äfven denna så glädjande företeelse hade en frånsida. Vetenskapen har uppfunnit maskinerna, hvilka upptaga täflan med menniskokraften. — Genom maskinervas användning bar uppstått en hittills okänd täflan inom alla områden, och möjligheten att inom industrien finna sin utkomst har försvårats, kampen för tillvaron har blifvet ytterligt tillspetsad — man måste gå väl rusta till striden, icke blott i fråga om händer och muskler. Nej, maskinans döda kraft Kan endast besegras genom arbetarens lefvande kunskap. Dörför ligger i vår tid synnerlig vigt på, att den industrielle arbetaren förvärfvar sig ett visst, alldeles oafvisligt mått af vetande, Tekniska skolan har tillkommet i syfte att meddela sådant vetande; de kunskaper som der meddelades voro dock blott grundläggande, detta finge lärjungarne aldrig glömma. Skolan gaf grunden, sedan gälde det att genom egen flit bygga vidare derpå. »Upphören — slutade talaren — aldrig att än vidare odla det vetande, som I här i sko lan förvärfvat. — I kunnen aldrig blifva full lärde. Ty såsom det heter i en af vår äldsta nordiska sånger: »För mycket vet fick ingen, hur vis han het».
Borgmästaren förrättade härpå premieutdelningen, hvarvid han betonade, att vid belöningarnes fördelning mera tagits hänsyn till lärjuvgarnes flit och ordentlighet än i främsta rummet till deras af större eller mindre begåfning betingade framsteg Bealöningar tillföllo:
Alfred Österholm (en afdelningscirkel och en sats färgkoppar), Henrik Dahlbäck (De bildande konsternas historia af Etcbhorn), Henning Stenmark (geometrisk konstruktionslära af Pasch), Johan Emanuel Hejdenberg (»Ke miska kraften» af Rosenberg), Gottfrid Larson, Konrad Olsson, Karl Johan Jacobsson, Karl Anton Karlsson och Gustaf Runberg (ritbestick), Niklas Engström, Sven Engström, Oskar Emanuel Larsson (färglåda) Emil Karlström (en sats färgkoppar), Otto Olsson, Karl Vilhelm Malm (Anteckningar om dekorationsmålning af Liljeblad), Karl Johan Persson (Geometrisk konstruktionslära af Henriques), Karl Sigréa, Karl Johan Nilsson (Bergs Räknelära), Svante Lindby, (Uppslagsbok för alla) och Anton Prytz (en meterstock). Hedersamt omnämnda blefvo Tor Henrik Engström, Albert Axel Hoffström och John Boström, hvilka samtlige flere gång förut erhållit premier.
Till hvarje lärjunge utdelades dessutom ett exemplar af »Gotland», lektor Bergmans lilla förträffliga bok, skänkt af författaren.
Sedan borgmästaren härpå framfört all mänhetens tack till skolans styrelse och lärare, var sjelfva afslutningsakten till ända.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 11 Maj 1894
N:r 72
