Etikett: Ronehamn

Norra Gotland, 5 Maj.
Jägare emellan. Han har varit trapper in the far west och hemkom för litet sedan med dollars och pounds in the pocket och med liflig håg för jagt och slikt bussines. Tidigt och sent har han varit ute i skog och mark, strand och sjö, djerf och säker som det hötves en, sem gått i jägareskola derborta i vestern.
Så häromdagen var han ute längs Sand kanten för att passa på, om någon kur händelsevis förirrat sig in på terra firma, då han på långt afstånd fick se ett par större fåglar sittande i sjötången. Pang! Och den ena segnade med hufvudet ned mot den mjuka bädden. Besynnerligt nog, stannade den andra kvar och brydde sig ej om flygt. Här var dock ej tid till långa reflektioner öfver detta under! Ännu en kula ur studsaren och äfven nr två gick till de sälla jagtmarkerna.
Framkommen för att lägga vantarne på bytet märkte vår jägare till sin förskräckelse, att han afrättat två tama gäss, som naturligtvis skulle ha ägare i närheten. Han begaf sig derför genast ut på rekognoscering för att få tag i husbonden för likstols erläggande,
Ingen ville dock kännas vid kadavren. Till slut fick han reda på, att en herr X. just nyss hade köpt sig ett par slika fåglar, som tör öfrigt blott sparsamt förekommo i socknen.
Hr X. bodde på en liten ö, hvadan vår hjelte ror dit. Träftar så på gården en kvinlig tiensteande som frågas, om der funnos gäss. — Jo, frun hade köpt 2 stycken för ett par dagar sedan, men dessa voro nu ej hemma, utan hade matmodren rott öfver till »fastlandet» och tagit gässen med sig »för att lära(!) dem simmal»
Att öfningen ej blef vidare långvarig visste vår sorgsne trapper, som nu insåg rätta förhällandet.
Han frågade efter herrna och blef förd till denne, som också var en entusiastisk jägare.
I få ord omtalades olyckan.
— Får jag se gässen, sade hr X.
— Yes.
De förevisades och skotten hade båda träffat hufvudet, — Det var rasande fina skott, tyckte belåten mister X., och på vår olycksskytts fråga, hvad ban var skyldig för skadegörelsen svarades, att det var så bra träffadt, så det kostade ingenting. Liken lemnades då, ech vår olyckstågel reste hem.
Nästa söndagsmorgon fick han bud, att han skulle infiona sig hbos hr X. och det var ej med gladt hjerta han reste dit, ty han trodde nu, att fran kommit herrn att ändra tänkesätt, så att han dyrt skulle få umgälda sin Jagtifver. — Han mottogs dock mycket vänligt af herrskapet och bad hr X. — »att få bjuda på en enkel gåsstek för de vackra skottens skull». Så kan det gå jägare emellan.

»Kärrposten» mellan Tingstäde—Stenkyrka lär ett par gånger af samma person på kort tid körts i diket. Saken lär skola af vederbörande beifras för domstol, och det är att hoppas, det ej den öfverdådiga körsvennen skall komma så lätt ifrån affären som för hans del ingalunda är ny, fastän objektet är olika.

Göken hördes första gången i år 26 April. Han gol dock på grön kvist, ty krusbärsbusken och björk bära redan fullt utslagna blad.

All sådd är follbordad härstädes och kreaturen ha ångenetädes släppts på bete.

Strömmingsfisket har på sista tiden varit ovanligt gifvande.

Om laga skifte lär redan en hemmansägare i Stenkyrka inlagt till k. m:ts befallningshafvande. Saken har varit länge på tal. Blir det af, kommer väl detta att räcka minst 8 till 10 år, så vidlyftiga och skilda ligga ägorna.

Ronehamn, 5 Maj.
Nog är det skojeri. Ett par båtlag från Gröttlingbo voro häromdagen här med hvar sin last slipsten, som de sålde som vanligt. Derefter intogo de väl något af den svenska aektarn och förhöllo sig muntra och dröjde med att resa hem till sent på kvällen. På bron stälde de till ett litet dansnöje efter piglock. Men plötsligt upphör dansen och stenarna börja friskt rulla ned i båtarna från slipstenshögarne. Två handlande, som sutto i kajntan på en skuta märkte ofoget, skyndade ut och frågade >hvad ta ni Er till, Eo börjar då springa, men den andre svarar ändtligen: »Jo, det är kasserade stenar», »Hvem har kasserat dem då?» »Vi sjelfva», Handlanden frågar då en annan som satt i båten: »Har någon kasserat sten för Er?» »Nej det ha de inte gärt». Emellertid upptecknades deras namn och saken får nog ett efterspel vid bäradsrättep. Antagligt är att stenarne skulle säljas om igen dagen derpå.

Det berättas att skonaren Laurentius hade 1 tums snö på däck då han inlöpte i kväll i hamn på resa från Tyskland.

Vid auktion på korn för litet sedan betingade det 17 kr. tunnan. En last potatis som då såldes kostade 6 kr. tunnan, Nu har samma fartyg återkommit med potatis och säljer den för 4,50 tunnan extra kontant.
En dräng från Hafdhem var nere och utbjöd till salu vildfågel såsom and eller ljugås, s. k. skräckor och storspofvar. Vore det ej skäl att något gjordes för att sådana ståtliga fåglar finge vara i fred ander deras nästan ömtåligaste tid?

Gotlands Allehanda
Måndagen den 7 Maj 1894
N:r 70