Det må först sägas, att vädret icke var rätt gynnsamt för pärkspelet, ty det blåste hårdt. Jämför man pärkspelet vid denna täfling med föregående, så kan man säga, att bakpärken gått framåt, särskildt beträffsnde konsten att mera sllmänt drifva och möta bollen. Riktigt vackra spal företeddes möllan Dalhems och Sanda bollspelare, mellan Östergarns och Eadra samt seaare mellan Dalhems och Visby bollspelare. Hallaborna, som vid omtäfling spelade mot Visby Idrottsförening, visade sig icke så styfva eom vid föregående täfliog. Dalbemborna, som nu eröfrade vandringspokalen, häfdade sitt gamla anseende. Dalhembornas lag består af jämna, påpassliga och uthålliga spslare, hvari just deras styrka ligger. De andra lagen kunna hafva två eller tre mera framstående spelare, men hafva ofta en och annan mindre god, Dalhembornas pärkkarl besitter en visa färdighet med foten, så att hav aldrig i pärken använder hand, utan sparkar ot bollen och detta till och med på 2:dra och 3:dje stöt, ett fel, som tycke passera oanmärkt. Om vid frampärken bakkarlen boginge ett sådant fel, ekulle det gerast anmärkas, Visby bollspelares pärkkarl utmärkte sig särskildt, och han fick allt som oftast höra mängdens högljudda bifall. En glädje var det att skåda Iandabornad pärkkarl, ty ingen aatte ut bollen så högt och vackert; ja, han gjorde det för vackert, så att han derigezom spelade motpartiet segern i händerna. Ha riktigt skarp strid stod mellan Östergarn och Endre. Båda dessa lag hade hvar sin kajtlasse (spelare med venstra handen), hvilka alltid ute sökte draga fördel af vinden, hvarigennom bollen ofta kunde drifvas bort öfver avgränsande spelares område, Östergänningarne bade med Endre sin svåraste täfling för dagen. Ett nytt bakpärklag, som förtjente uppmärksamhet, var laget från Anga.
Sedan i bakpärken mot aftonen täflingen med 8 pärkar upphört, fick mellan Dalhemborna och Östergänningarna slumpen i en pärk bestämma 1:sta och 2:dra pris, och hade, såsom det föreslogs, först vunnet tjugu fått afgöra utgången, hade slumpen gynnat Östergänningarna.
Puttpärken vid denna täfling spelades icke så bra som vid de föregående, eller så som men får se den ute på landsbygden. Orsaken är ieke så lätt att finna, Den plats der puttpärken epelades, var väl mycket utsatt för blåsten, och puttpärkens i allmänhet lättare boliar drogos med vinden, så att c, ex. vid inslag pärkkarlen ofra fick bollen för mycket på sig. Stundtals gick dock spelet äfven här med lust och lif, så att omkringstående gubbar från sudret rättvist jublade och klappade i händsrna; De gamla, kända lagen från Rone, Al.va, Ljugarn—Alskog och Hablinogbo fingo detta år göra en angenäm eller oangenäm bekantskap med 2 nya lag från Garda och Lan, och föga fattades, att de segervana Roneborna hade gått som tappande part från striden med Gardaborna. Ronelage: ser man emellertid alltid med synnerligt nöje, ty hvar man står der på sin rätta plats, och den sköter han. Altvabornas ryktbara puttkarl, som lär varit påtänkt till pris, var tydligen icke fallt disponerad. Ljugarn—Alskog — laget hade till puttkarl den gamle, kände veteranen från Alskog, och liflig och ståtlig som han är, fröjdar han alltid en pärkspelares hjerta.
Observator.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 24 Augusti 1894
N:r 131
