Sjelfmord.

En 70 årig hemmansägare, Lars Viman, Kvie i Stånga, hittades i lördags morgse död i en brya i vägdiket bakom sin egen ladugård. Ekonomiska bekymmer tros vara orsaken till den förtviflade handlingen.
På torsdagen hade den aflidne besökt Klintehamn, der han aflemnat ett lass kalktunnor, Han hade derifrån fört med sig bränvin hem och hade, något drucken, på fredagen yttrat att han vore ledsen vid lifvet, Emellertid hade han som vanligt lagt sig att sofva på fredags kvällen samt såsom han alltid brukade stigit upp och gått ut vid 4-tiden på lördags morgon dock utan att ikläda sig annat än skjorta och underkläder. Då dottern på morgonen vaknade och ropade fadren, men icke fick något svar, väckte hop modren, och båda gåfvo sig ut att med hjelp af grannhustrurna söka den försvunne, som slutligen påträffades med hufvudet nedstucket i en brya och som nämdt redan död.
Viman var gift för tredje gången. För omkring en månad sedan såldes hela hans lösöre på utmätningsauktion.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 18 Juni 1894
N:r 93

82-åring som begår sjelfmordsförsök.

I natt vid 1/2 2-tiden infördes till härvarande lasarett 82-åriga enkan Maria Källström från Atlingbo, hvilken med en knif sökt skära halsen af sig, dervid hon skurit af en pulsåder. Den gamla egnades all nödig omvårdnad och hennes tillstånd lär icke vara lifsfarligt.
Såsom orsak till den hemska handlingen uppgifver den gamla hård behandling från sin sondotters sida.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 6 April 1894
N:r 52

För tungt att lefva.

F. sjömannen Johan Vahlberg, född 1815, afdagatog sig i går e. m. medelst hängning å klädvinden i härvarande fattighus. Orsaken till det dystra beslutet att gå naturen i förväg känner man icke; kort före jul uttalade han dock vid olika tillfällen leda vid lifvet.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 26 Januari 1894
N:r 13

Sjelfmord.

Jordägarehustrun Pettersson vid Krampebro i Fole tog sig i går qväll afdaga. Hon hittades af mannen död på ladan. Tungsinthet anses vara motivet till den sorgliga handlingen.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 22 Juli 1893
N:r 112

Polisförhör

har af lässman Lindström håilits vid Smiss i Hablingbo angående det derstädes natten till 16 denvea föröfvade sjelfmordet, hvilket i vårt förra nummer omnämdes.
Af detsamma framgick, att den 73-åriga enkan Anna Margreta Båtelsson visat sig äga konstigt humör, att hon sedan flere år varit sängliggande och ej uträttat det minsta, trots det hon kunde röra sig, samt att hon för 16 år sedan af läkare förklarats sinnesrubbad.
Gumman hade legat i samma rum som sin måg J. Hedergren. Hon kade i måndags som vanligt ätit qväll med husfolket. Då Hedergren kl. 1/2 3 på tisdags morgonen vaknade, hade han märkt att dörren till köket var öppen och gumman borta ur sängen. Han tillsade då sin svåger att söka upp henne, Denne fann henne snart liggande flytande död på vattnet i den närbelägna gårdsbrunnen.
Gamman lär förut ha någon gång sökt taga sig afdaga.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 19 Maj 1893
N:r 77

Från landsbygden.

Vamlingbo, 16 Maj.
En eldsvåda, som lätt kunnat blifva ödesdiger och förhärjande nog utbröt i fredagsmiddag i Gudängsmyr i Vamlingbo. En hemmansägare hade under förmiddagen sysslat med torfförbränning i myren, men vid middagstiden, då arbetet var uträttadt aflägsnat sig för intagande af måltid. Elden var då i det närmaste släckt, blott här och der glimmande under askan gen, diken isoleradt från Myren, Snart sågs dock rök ånyo uppstiga derifråv, men så hög och intensiv att det var omöjligt urskilja dess härd, förr än hemmansägaren som varsnade röken ankom till stället, då han till sin förfäran fann att elden öfverförts öfver diket in i den torra myren och der med oroande hastighet utbredde sig i riktning såväl mot som med vinden. Iuseende det omöjliga i att ensam kunna uträtta något för eldens dämpande, började han upphäfva nödrop, så höga hans lungor förmådde, hvilket väl som röken kallade folk till stället. Genom rådighet och energi lyckades man dock omsider blifva herre öfver elden. Förhärjadt var då en sex till sju tunnland myrjord jämte en mängd gärdlesgård.

Rågax, fullt utbildade iakttogos härstädes i söndags.

Regn, ej några droppar, utun en riktig »grundmyr» fingo vi härstädes i går på morgonen. Vinden saktade af och det föll så stilla och vackert, under det åskan på afstånd galuterade med sitt mullrande dån.

Sundre, 16 Maj.
En bemärkelsedag är det, på sitt vis, idag för Gotland. — Det är nämligen den första dagen man är i tillfälle kommunicera på telefon från Gotlands nordligaste spats (Nors vid Ekevikén å Fårö) till dess sydligaste, Hoburgen, — Telefonledning har nämligen sträckts färdig idag — från kyrkoherde Kullins i Vamlingbo ledning till Amalienborg å Hoburgen till dervarande marmorbrott. Detta är är för oss härute på »verldens slut» mycket välkommet.

Ledet glesnar! Vår lilla annexsocken har endast omkring 200 invånare men icka3 dess mindre kan man god: kalla den — fria religionens land. Här finnas nämligen utom alla andra sekter t. ex. frikyräliga, s. k. helgeaner, baptister, metodister och hvad det allt är för -tister och -ister. Till luterdomen kunde man för blott 6 till 8 år sen räkna omkring 75 medlemmar, men nu har redan denna minoritet sjunkit till omkring — 20. (Åtminstone besökes kyrkan aldrig, nånon tid af året, af större maximum än, som sagdt, 20). Denna minimiflock sjönk emellertid häromdagen än ytterligare i det en af våra flitigaste kyrkobesökare, hemmansägaren M. Vestergren, Ljufves, »gick till sina fäder».
Den nu återstående lilla, så att säga obetydliga kyrkoförsamlingen består hufvudsakligast af ålderstigna medlemmar af bägge könen och tillhörande den gamla goda stammen och då de en gång gått »all verldens väg», behöfver man ej vara »clairvoyant» för att säga att det snart tusenåriga templet sanuolikt kommer att få stänga sina portar, hvars trösklar i den gamla goda tiden passerats af tusenden och åter tusenden.

»Huru kan vuttnet en sådan verkan åstadkomma?» Från en at grannsocknarna berättas: för en vecka eller något sedan hemkom från Burgsvik en dag en ung odalman. I den lilla »köpingen» (som Burgsviksborna älska att kalla det lilla samhället) hade han låtit sig väl smeka af potatis, nota bene — i fly tande form! men i sådant qvantum att den våningen, som hade en gammal blagarnsmössa till tak, började slingra å la sjögång. Väl hemkommen på eftermiddagen, gaf vår man sig ej ro, utan skulle ovilkorligen »äut å skåjta um säjna ränsår». Utkommen till ryssjorna, tumlade mannen än hit och än dit i den lilla båten och till slut tog vår fiskare öfverbalansen och kom, som man säger, på hufvud i sjön. Stället, der han kullbytterade var ganska djupt och då han såg det vara omöjligt rädda sig sjelf, uppgaf han några gälla nödrop. — Af en ren händelse funnos personer närvarande och mannen bragtes utan vidare men af sitt ofrivilliga kalla bad på terra firma nu spik nykter. I glädjen att se sig räddad, från en nära nog oundviklig död, lär han yttrat: »aldrä ja ska’ säupä majr!» Och egendomligt och sällsynt nog! Mannen, hvilken på senare tiden öfverlemnat sig nära nog åt dagliga ru — är och tyckes fortfarande förbli nykter!

Fossilt fynd. Vid bortskottning af öfre jordlagret å marmorbrotten på Hoborgen bittades i en djup bergsklyfta en mängd menniskoben. En del andra upphittade föremål vittnade äfven om att deruppe på den höga »borgen» sen århundraden, för att ej säga årtusenden, varit menniskor begrafna.
Kanske är det eu verklighet, hvad folksägnen vet berätta, nämligen att större delen af grottorna dernere i Hoberget »ain gang för flajrä Herrans ar säjne» varit bebodda samt att grottinvånarne efter sin sortie ur lifvet, blifvit begrafna ofvanpå berget. Det ärjua ej omöjligt att man framdeles kan få bekräftelse härå under den rastlösa marmorsprängningen i så fall och vore skäl att vederbörande vetenskapsmän toge fyndplatsen i närmare beskådande.

Efterfölj ansvärdt. Kyrkoherde Kullin, Vamlingbo, har låtit plantera bort emot 150 st. granar jämte löfträd såsom: lönn, ask och andra sorter å Sundre kyrkogård och komma dessa planteringar högst sannolikt att inom några år göra en tacksam effekt å den annars kala och ödsliga kyrkogården.
Kyrkoherde K. har äfvenledes gjort stora trädplanteriogar å Vamlingbo prest- och kyrkogård.

Bort med »Visby»! Gif oss »Klintehamn»!
Som man vet, har ångf. »Visby» en tid tid trafikerat linien Stockholm—Gotlands vestra landthamnvar och ångf. »Klintehamn» Stockholm—Gotlands östra landthamnar. — Den förra mad vändningspunkt i Ronehamn, den senare i Burgsvik.
Till mångas förfång och ledsnad, har en följd deraf blifvit att liniea Burgsvik—Ronehamn och vice versa blifvit otrafikerad.
Nu se vi emellertid, till vår stora glädje, att »Visby i slutet af månaden skall insättas å annan trade; att vi få tillbaka vår kära »Klintehamn» samt att den na nedlagda linien blir besatt. — Rätt så!

Hablingbo, 16 Maj.
En sorglig händelse timade härstädes förliden natt, då svagsinta bondhustrun vid Smiss gård beröfvade sig ejelf lifvet genom att, i nattens tysta timma då de öfriga af husfolket voro fösänkta i sömn, kasta sig i brunnen, der hennes anhöriga vid eftersökandet funno henne död i morse vid 8-tiden. — Qvinnan i fråga har varit rubbad till sitt förstånd en lång följd at år och var nu omkring 70 år gammal, Polisundersökning lär i eftermiddag genom kronolänsman Lindström vidtagas.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 17 Maj 1893
N:r 76

Skära halsen af sig

sökte i förgår kl. 7 på morgonen ute i Djurgårdsskogen 47-årige styrmannen å ångaren Æof J. M. Olofsson från Gotland. Han lyckades genomskära luftstrupen och delvis äfven matstrupen, hvarpå han förlorade medvetandet. Han anträffades emellertid strax efteråt af en konstapel, som genast lät forsla honom till Serafimerlasarettet. Der befinner han sig nu, sedan de gapande såren blifvit hopsydda och förbundna, troligen utom fara för lifvet ehurn svårt medtagen af blodförlust. Motivet till det hemska, men dess bättre misslyckade försöket är obekant.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 13 Maj 1893
N:r 74

Sjelfmord.

Förliden torsdags morgon bortgick från sitt hem i Vestra Harg i Östergötland garfvarifabrikören G. G. Cumlin utan att sedan återkomma. På lördagen hittades han död i en hage i närheten. Han hade intagit gift, obekant af hvad slag. I ett bref till sin hustru hade han bedt henne om förlåtelse för det steg, han måste taga. Cumlin, som enl. Ö. K. var född på Gotland 1852 och varit gift något öfver ett år, har sedan i fjol innehaft garfveri i Vestra Harg (under Boo egendom). Förut hade han drifvit garfverirörelse i Vingåker. Man antager att ekonomiska svårigheter varit anledning till sjelfmordet.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 17 Juni 1892
N:r 91

Från landsbygden.

Södra Gotland, 14 Januari.
Hemskt sjelfmord. Såsom förut nämts bortgick f. d. hemmansägaren Lars Anderson Vestergårda i Sundre sistl. 7:de Januari vid half sextiden på qvällen från sitt hem, utan att låta sig afhöra. Med anledning deraf företogs, med sockenhjelp, spaningar öfverallt i kringliggande trakter, efter den försvunne, men allt utan resultat tills i går morgse, då man kom att undersöka en ovanligt djup brunn, strax bortom Sundre kyrka, i en äng, och der påträffades verkligen liket efter personen ifråga, med hufvudet nedåt i stående ställning och med en större sten, fastgjord medels ett rep vid halsen, Om orsaken till den förtviflade gerningen tslas allmänt att A., som var enkeman sedan några år tillbaka, stått i förtroligt förhållande till en tjensteflicka, hysrat följderna blifvit synliga, hvilket föranledt hans uteslutande ur en religiös församling der han som medlem var inskrifven. Nog af att han nu åter varit föreslagen till inträde igen, sedan han vid jultiden bekänt sitt brottsliga förhållande till flickan och erhållit förlåtelse derför af sina meningsfränder m, fl.
Men nu tillstötte vissa betänkligheter, såsom att han trodde sig vanärad af menskligheten, samt förmodade ersättningsanspråk från flickans faders sida, hvilket allt — så påstås med trovärdighet — befästade honom i beslutet att förkorta sitt lif. — I den dödes portomonä påträffades och kort före hans återfinnande, ett pappersblad hvarpå stod skrifvet huru hans penningar skalle fördelas åt hans barn, samt några religiösa ord, som tydde på att verkligen mannen afdagatagit sig sjall. Genom fotspår i snön, har man sett att han, antagligen kort före sjeltmordets begåonde, gjort besök & kyrkogården vid sin bustrus och barns grafvar, hvarefter han sedan på en stenvast uppletat en passande sten, till att hänga på sin hals, för att såmedels omöjliggöra byarje för:ök till räddning, i fall liisbegäret skulle vakna under utförandet af brottet.

Influensan griper starkt omkring sig på landsbygden å söder. I många hus ligga flera familjemedlemmar hårdt angripna.

Ett klingande slädföre har på senare tiden varit rådande, så att sten- och skogskörslor, samt framför allt stängselforsling från norr nu kunnat företagas.

Burgsvik, 14 Januari.
En särdeles lyckad och angenäm barnfest firades af Öja, till öfver 100 uppgående, skolbarn sistlidne gårdagsafton på initiativ af fru Hansén, Burgsvik, jämte en del andra barnavänner.
Vid 5-tiden på aftonen inströmmade barnen i C. Anderssons, Domerafve förbyrda stora, rymliga sal, der 2 större och 1 mindre julgran, fullsatta med ljus, vinkade inbjudande barnen till sig. Sedan samtliga barn trakterats med kaffe och dopp inleddes egentliga festen med afejungande af ps. 24 v. 1 under ledning af församlingens folkskollärare, hvarefter kyrkoherden på stället i ett kortare tal påminte barnen, att vara riktigt glada och känna sig lyckliga som bröder och systrar, ty de voro af alla närvarande hjertligt väl komna till att sjelfva fröjdas och bereda närvarande föräldrar och barnavänner glädje med sina lekar kring ??? på den tilländagångna julens sista afton d. s. k. Knutsdagen.
Nu vidtogo ringlekarne; både äldre och yngre barn deltogo deri med hjertans lust under ledning ef församlingens 2 lärarinnor och några andra äldre personer, ibland hvilka särskildt värden på stället utmärkte sig för sin uppfiningarika förmåga att roa och sammanhålla — barnaringerna. Under pauserna sjöngos både af folk- och småskolans barn vackra sånger under ledning af lärare och lärarinna, Men tyst! Hvad var dei? I ett nu höres sång från en qvartett af herrar på Burgsvik från ett angränsande ram — hvad sången klingade härligt in i salen. Man fick höra »Djupt i hafvet m. m.», Norden är ett brödralag» m. fl. Så börjude ringleken igen, Hvad glädjen lyste ur de smås ögon, hvad de trampade takten, hvad de jublade! Det kändes riktigt godt att åse barnens oförstälda glädje.
Vid 3/4 till 10 upphörde lekarna, då pastorn trädde in i barnaringen, som uppmärksamt lyssnade till ett kortare föredrag öfver.
Dav. ps. 127: 3.
Innan derefter, inemot half 11, uppbrottet skedde, utdelades till samtliga barn at Öja skolangdom af bokhandlare Nyberg, Visby, godhetsfullt skänkrta SN af Herr Kristens Ottefärd, juldikt af Algot Sandberg, af särskildt intresse för härvarande barn och befolkning, ibland hvilka ännu lefver pastorus i Öja, Herr Kristens underbara resa såsom en kär tradition från slägt till slägt.
Så plundrades granarna 3 sitt rika innehåll och eu hvar fick sin del deraf utom de många andra goda saker: tplon, saft, kakor, som de under aftnoen erhållit.
Festen, så i sann mening glädjande för barn och föräldrar, är nu ett minne blutt, det minnet torde länge lefva hos de kära barnen.

Hamra, 13 Jan.
Från senaste kommunalstämman i Hamra kan antecknas, att, som kronolänsman J. A. Lindström, Öja, hvilken varit stämmans ordförande under 22 år med ett och annat omval, var förhindrad att innebafva denna befattning, emedan han ej var »boende> inom socknen, valdes i hans ställe hemmansägaren H. Ödman, Botreifs. Stämmans vice ordf.
blef L. Hallbom, Suders.
Stämman beslöt att genom trenne dertill utsedde personer ingå till general-poststyrelsen med anhållan att få posten fortskaffad fram och åter mellan Burgsvik och Hamra en gång i veckan. Kommunen fortskaffar den en gång.
Skrifvelsen lär i dessa dagar afgått.

En understödsförening är sedan omkring 2 år bildad i Öja, hvilken bland annat godt som den verkar till julen upptager gåfvor såväl i penningar som in natura för att sedan utdela dem till socknens fattige.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 15 Januari 1892
N:r 7

Sjelfmord

medels hängning begick 4 Juli husbondehustrun Magd. Marg. Elisabet Christofferson vid Stora Klintegårda i Veskinda, Hon hade de två senaste åren varit svagsint och under sommaren 1890 åtnjutit vård å Visby hospital, men derifrån utskrifvits obotad. Hon hade sedan vårdats i hemmet och derunder flere gånger yttrat leda vid lifvet. Någon osämja makarne emellan hade icke rådt.
Två döttrar berättade vid polisförhör om tilldragelsen, att hustru C. gått in i ett rum på andra sidan förstugan och att då den ena dottern en kort stund derefter, omkr. 10 minuter, skulle utgå i kammaren för att efterse modren, hade denna hängt en garnhärfva på dörren och sedan lagt sig på knä och instuckit hufvodet i garnhärfvan med strupen liggande öfver densamma och sålunda ljutit döden.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 8 Juli 1891
N:r 103

This website is using cookies to improve the user-friendliness. You agree by using the website further.

Privacy policy