Eskelhemsområdets gamla kultarcentrum.
Sedan Gotlands stenålder sist blev föremål för vetenskaplig behandling i prof. Nils Lithbergs doktorsavhandling, har det tillkommit ett avsevärt material från denne period, inte minst stenåldersboplatser. Med utgångspunkt från de fynd, som då voro gjorda, framhöll prof. Lithberg, att öns s,örsta och äldsta bebyggelseområden lago dels vid Gothemsåns utlopp i Östersjön, det s. k. Vallstenaområdet, dels kring Martebo myr. Först under sista delen av stenåldern fick det s. k. Eskelhemsområdet (Eskelhem, Tofta och Vestergarn) en kraftigare bebyggelse.
Det var ju i någon mån ägnat att förvåna, att de äldsta spåren av människans uppträdande på Gotland påträffades i de östligast liggande socknarna, under det att de mot det svenska fastlandet vettande delarna av ön voro jämförelsevis fattiga på fynd från den gotländska stenålderns äldsta del.
Nya lösfynd och upptäckter av nya boplatser ha i väsentlig grad ändant vår uppfattning av den tidigare bebyggelsen. Inom Tofta socken, tillhörande Eskelhemsområdet, ha gjorts massor av äldre stenåldersfynd under de sista åren. På lantbrukaren Gahnbergs egendom Kroks ha upplockats över 200 stenyxor till övervägande del grovt huggna s. k. Lihultyxor och tunna, delvis slipade av den s. k. Limhamnstypen jämte en del senare trindyxor och andra. På angränsande åkrar ha under senaste åren gjorts lika många fynd. Huggen flints finns det också gott om på samma plats.
Vi ha här tydligen att göra med en tidig boplats, som med all säkerhet i sig inneslutit en synnerligen produktiv yxfabrik, om man får använda det uttrycket. På annat sätt kan man inte förklara den ofantliga yxrikedomen på detta jämförelsevis lilla område — på sin höjd ett par tunnland i omfång — och därpå tyder också det stora antal ämnen och ofullbcrdade yxor, som finnes i hr Gahnbergs intressanta privatsamling från denna boplats.
Det har troligen varit en strandboplats vid det sakta sjunkande Litorinahavet, som gick in en svag bukt mot platsen. Förra sommaren avvägdes fyndstallet av prof. Munthe. Lägsta delen befanns ligga 16,7 m. över havets nivå och högsta delen omkr. 18 m. L. G. (Eitorinagränsen), d. v. s. havets största utbredning innan den sista landhöjningen började, ligger i denna trakt omkr. 20,5 m. över havet. Boplatens lägsta del skulle alltså ligga omkr. 77 % av L. G., om man avräknar m., som säkerligen skilde boplatsens underkant från stranden, får att man ej vid stormar och högvattenstånd skulle komma i alltför nåra kontakt med de oroliga elementen.
Denna procentberäkning brukar man använda för att jämföra olika boplatsers läge i förhållande till L. G. Ju högre procenttalet är, ju närmare ligger den L. G. — 100 % betecknar alltså, att den ligger uppe på eller i samma höjd som den gamla strandvallen.
När det gäller strandboplatsser år det lätt att inse, att ju mera boplatsen avIägsnar sig från L. G. mot det nuvarande havet, desto yngre är den.
Den primitiva fiskekulturen följde det sjunkande havet. Det år på det \’sättet man genom noggrann höjdbestämning av en boplats från stenåldern på ett ungefär kan ange dess ålder. — Först under stenålderns sista skede, den s. k. hällkisttiden, när nya stora kulturimpulser från södra Skandinavien för upp bl. a. åkerbruket till de fiskande och jagande gutarna, sker en allmän förflyttning av bopålarna från kusterna och de fiskrika sjöarna in mot de bördiga slätterna, där plogen och harven för första gången sättes i jorden.
En annan boplats, som upptäckts sedan prof. Lithberg skrev sin avhandling, är den vid Nasume Kusar, obetydligt äldre än den vid Kroks. Även det är en yxboplats, som med all sannolikhet legat invid det öppna havet.
Dessa två boplatser jämte de talrika lösfynd, som gjorts i dessa trakter av tidiga yxor, är nog för att ändra den ti digare uppfattningen av de första bebyggelseområdenaa. Utan tvivel ha vi häri Tofta ett av de äldsta och livskraftigaste bo-platscentra på ön. Kanske ha vi i Kroks-boplatsen att se en yxtillverkningsplats, som försåg alla kringlig nde samhällen med vapen och verktyg.
Bosättningen i denna uråldriga bygd ev Gotland kan man sedan följa fram genom tiderna. Nästa stadium finna vi representerat i den likaledes nyupptäckta boplatsen vid Alfvena gård i Eskelhem, belägen omkr. 4 km. SO om Kroksboplatsen. Den ligger omkr. 11 m. över havet, alltså omkr. 50 % av L G., om man gör vederbörligt avdrag för högvattenstånd. Redan dess läge antyder alltså, att den Ar betydligt yngre. Inventariet talar samma språk. I detta se vi med önskvärd tydlighet kulturens stora framsteg. Vapen och yxor äro inte längre övervägande i antal Man har lärt sig att fånga vattnets läckerheter, och man her gjort en ny betydelsefull upptäckt, nämligen den att forma leran till kärl och urnor — en upptäckt som troligen kommit från andra sidan havet, fan SV.
Åt SV pekar också den långs, grunda vik, som en gång i tiden gick in mot boplatsen från Vestergarn, över Paviken och de marker NO om denna, som ännu i dag utgöras av mer eller mindre uppodlade myrmarker.
Utgrävningen av boplatsen var intressant. Under en av de stora stenarna påträffades en gammal eldstad, svärtade stenar i ring, över vilka den stora stenen sköt ut som ett skyddande tak. Här hade tydligen det lilla samhällets stora kök legat. Det är inte omöjligt; ett hyddan legat just hår. Jag här nämligen på flera boplatser gjort den iakttagelsen, att det är vid de stora stenarna, man gör de flesta fynden av lerskärvor, ben, eldstäder m. m.
Runt omkring denna gamla härd gjordes en rad upplysande fynd. Till väster om stenarna låg ett svart lager, sam innehöll måltidsrester, mest fisk- och djurbett Till höger påträffades de första lerskärvorna av tjockt gods och oornerade. De voro svärtade ay eld och hade tydligen utgjort batten till ett kokkärl. Bredvid dessa fragment hittades en del klumpar av rå, oformad lera, fin sand och kvartskorn — just de ingredienser, som en stenålderns krukomakare behövde för sitt hantverk. Det är intet tvivel om, att vi här ha haft boplatsens krukverkstad. Och att den haft en stor tillverkning, det visar de talrika fynd av vackert ornerade lerskärvor, som hittades över hela boplatsen ned mot den !.mla stranden.
Benen, som hittades på boplatsen, ha undersökts av vår numera bortgångne store osteolog Ludvig Hodell — det var förresten det sista arbete han utförde, innan han för alltid lade sitt huvud till vila. Av fiskarterna voro torsk och gäddan talrikast representerade, och av däggdjuren grönlandssål och vildsvin.
Boplatsen tillhör den s. k. gånggriftstiden och kan dateras till omkr. 2,500 f. Kr.
Blir endast upphittade ben och lerskärvor tillvaratagna vid plöjningen kommer nog Eskelhemsområdet att kunna uppvisa ännu flera intresserade boplatser från denna period av vår stenålder.
Även stenålderns slut finnes representerad inom detta mäktiga bebyggelseområde. Men man her nu frångått strandbosättningen. Skafthålsyxorna, som markera stenålderns slutperiod, finna vi längre in i landet En slags åkerbruksboplats finna vi just vid Kroks, omkr. 400 m. öster om den förut omtalade äldre boplatsen. Här har också bebyggelsen fortsatt genom tiderna. Bronsåldern är representerad av en rad vackra fynd och järnåldern genom mäktiga begravningsplatser och talrika hustomtningar och vägar från denna tid.
I nästa artikel kommer ett par gamla bebyggelseområden på södra Gotland att behandlas.
John Nihlén.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 25 Maj 1923
N:r 118
