Etikett: Vamlingbo

Granskning och vidräkning av K. Örg.
Lantmäterikontorets position.
Den ståndpunkt det praktiska livets män under sådana förhållanden intagit i denna fråga förtjänar därför även i hög grad beaktande. De principer som följts av Överlantmätaren i Visby äro redan i det stora hela berörda i det föregående sammanhanget, de ha sammanfattats kort och gott i uttrycket varsam revision. Här har det gällt att gå varsamt fram, att ändra så litet som möjligt och icke under någon, om än så vacker förevändning, öva våld på det flerhundraåriga namnbeståndet. Det som under utvecklingens gång blivit svenskt får vara svenskt, och det som allmogen i vardagslag talar kan i viss mån vara vägledande, men får alls icke vara dominerande, även om det skulle ha skenet av gutnisk särprägel. Ty allmogens uttal icke blott i allmänhet växlar något i de skilda bygderna — att huvudsakligen anpassa sig efter detta skapar bara förvirring, såsom häradshövding Pfeiffer så riktigt påpekar, och inger därjämte lätt föreställningen att våra ortnamn icke ha någon fast språklig tradition och riktig betydelse, men kunna behandlas litet huru som helst — utan har här liksom över allt i vårt land, man behöver härvid icke tänka särskilt på de där nykomlingarna — de sekundära diftongerna — en vardagsprägel, som icke kan adopteras till officiellt bruk — i detta fall bildad gotländska, varom just i våra namnlängder är fråga. I varje av våra landskaps ortnamnslängder komma nog i alla fall landskapets särart i historiskt, kulturellt och religiöst avseende att lysa igenom utan särskilda ansträngningar. Och ha så språkmännen för att kunna komma åt namnens förment äkta form, aktat nödigt att fatta sin position överhuvud taget i tiden omkring namnens uppkomst och mestadels talet om de senare tillkomna såsom förvanskningar (för vilka de så gott som uteslutande kastat skulden på de oförstående främmande skrivarne — en sak som väl kan synas påfallande, men alls icke är vidare utredd) så ha det praktiska livets män, utan att misskänna den vetenskapliga insatsen, fattat posto i nutiden och utgått från namnen i sin förhandenvarande gestalt och ansett denna såsom något som hör med till deras utveckling och historia (vare sig tyskt, danskt eller isländskt) allt intill dags dato. Detta har synts dem så mycket mera påkallat som det ligger i öppen dag, att namn förekommer som man måste misstänka undergått en avsevärd förändring — kanske med beräkning, kanske omedveten förfalskning — och det kunde icke i förevarande belägenhet bli fråga om att söka reda upp med dem, något som måste bli den fortgående forskningens sak. Visar det sig nu också, att vetenskapsmännen på området icke heller själva äro så vissa på sin sak (och knappast kunna vara det!) eller överens, blir Överlantmätarens position dess mera motiverad. Några exempel må, utan vidare kommentarer, åskådliggöra vad som här åsyftas. Det skrives Ambos i Väte, men sockenuttalet är Läjnbos, varför? Asarve och Oxarve i Hemse skrivas 1595 Argesarffve och Eijckesarffue, Ousarve i Fole, som nu skall heta Ausarve, skrevs då Oulsarffue och borde väl då nu lyda Olsarve (här skymtar bristen på utredning, blott uttalet får avgöra!), Björlunds i Källunge föreslås ändrat till Böl-ungs (enl. bygdeuttalet!) liksom Björksarve i Björke till Börsarve (som ingen människa säger, sockenuttalet är Bössare), Butlex (Fårö) är tolkningen av i dagligt tal Bäukles, och Gustavs (Fröjel) av uttalet Gojstes (som väl ingen språkman i världen lär kunna därmed förlika!), Liffedarve (Eskelhem) av lokalutta let Läjftare, med vad rätt? Och Likmide (Björke, Hemse) och Linhatte (Hamra, Silte, Vall) hette fordomdags något helt annat, Hoff-mans (Bara) och Tungelbos (Levi-de) vill man ändra enl. ortsuttalet till Hommunds och Tummelbos, Roklunds (Väskinde) lär i dagligt tal hetat Rokes och Trosings (Gammelgarn) hette förmodligen en gång i tiden Trosby o. s. v. Inför sådana eller liknande exempel, vilka kunna mångfaldigas, kan det icke vara tillrådligt att utan vidare ge sig in på ändringar vartill uppenbarligen kräves ett tillförlitligt underlag för ett säkert bedömande och avgörande: Och därtill hör ovillkorligen kännedomen icke blott om en eller annan arkaistisk eller forntida närstående form av liknande namn, utan fastmer en noggrann och ingående översyn över hela den genomgående historiska utvecklingen. Ty att vilja för all framtid fastställa namnformer som man icke är fullt säker på vad man rör sig med måste väl ändock anses alltför lättvindigt och otillfredsställande för samvetsgrant folk, sådant får minst av allt vara ett hastverk!
Några exempel må därför ytterligare belysa detta. Engvards i Träkumla har föreslagits till Ingvars enl. sockenuttalet, men Engvards i Vamlingbo, som uttalas Änggars skall bibehållas eller bli Änggårds, Myrsjö i Stenkumla, där sockenuttalet är Mörse, föreslås till Myrse — en obegriplighet! — under motiveringen \”det är synnerligen tvivelaktigt om sjö ingår här\”. Ehuru dessa och liknande förändringar äro av enklare beskaffenhet, har man dock icke i Lantmäterikontoret ansett sig böra häruti följa språkmännen. Så mycket mindre då i följande deras förslag: Friggårds (i tre socknar) och Frigges. (i två) utgöra en hel historia. Friggårds i Boge och Fårö föreslås till Friggars enligt bygdeuttalet, men Friggårds i Atlingbo som uttalas Friggas, skall bli Frigges som finns förut i Hemse och När, likalydande med uttalet A respektive orter. Orsaken till förändringen i de två första är tydligen att man i bygdeuttalet där vill spåra forntida personnamnet Fridhgair, vilket dock lika mycket kan antagas ingå även i de tre sistnämnda. Och kan väl denna ändring nöjaktigt motiverats b?ra av ändelsen -gars? I bygdeuttalet växlar överallt denna ändelse med ändelsen -gas i ord som just betyda -gårds. Så låter Pilgårds i samma Boge socken Pilgars, Källgårds och Nygårds i nyssnämnda Atlingbo Källgas och Nöjgars, Mickelgårds i När än Mickelgars, än M-gas, Hallgårds i Alskog låter dagligdags där Hallgars, i Fröjel till o. med Hallges, men i Bara och Östergarn Hallgas liksom för övrigt Nygårds oftast blir Nöjgas o. s. v. Språkmännens förslag i relaterade tall kan ha sitt stora intresse, men tvingande skäl föreligga säkerligen icke, övertygande utredning saknas. Och härtill kommer nu även att för 300 år sedan fanns blott \”Frigårds\” i Boge. men i Fårö och Atlingbo hette det Frigges liksom ännu i Hemse och När. Under tidens gång \”förtydligade\” man så namnen i Boge, Fårö och Atlingbo till Frig-gårds, men lwto de övriga vara i fred, troligen på grund av ortsuttalet, nu skall det ändras igen och det vackra Friggårds alldeles utplånas!
I detta sammanhang torde det inför allmänhetens bedömande vara nödvändigt att även skärskåda inställningen till ett par namngrupper. Först då den avsevärda gruppen på -ers. Den har i det stora hela lämnats oberörd, dock bör anmärkas, att namnet Bönders, som är förhärskande i Klinte. alldeles försvinner för gårdens ursprungliga namn Ganne, likaså Remmers i Västergarn för Lauritse, och det måste heta Ducker i Bro och Lauter å Fårö för Duckor eller Duckars och Lauters, likaså Vike för Vikers i Boge men ej i Lärbro, därom äro båda förslagen ense. Ty vare sig det är fråga om naturbeteckningen vik eller fornnordiska personnamnet Vik med dess varianter Vike, Vikar, kan man icke där undgå vittnesbördet av äldre skriftformer. (En tankeställare ger, i förbigående sagt, också namnet Gutenviks i östergarn, då gården väl aldrig legat vid någon vik, och vid mitten av 1600-talet skrevs Guttnewijs fast socknens egen präst Neo. gard på sin tid skrev Guttenviks anledningen outforskad).
Däremot har man ej kunnat biträda språkmännens förslag att Bu-ters, som finns i Eskelhem, Hörsne, Hogrän och Väskinde skulle i sistnämnda församling, där det uttalas Buttare, ändras till Butter, ehuru äldre skriftformer nog kunde föranleda därtill, men det verkar obegripligt och får bero på bättre utredning. Till samma slutsats har man nödgats vid behandlingen av jordregistrets alla 7 namn Botels, som vid mitten av 1600-talet skrevos Botels. Här är namnet på ett särskilt för Gotland bekant helgon, Botolf (äldre Botulv), men kan ock vara ett förskrivet Botair, som avses i Botes (Etelhem, Rone). Med stor tvekan har man upptagit sistnämnda form för Botels i Gerum, men däremot icke kunnat ändra något av de sex andra, av vilka språkmännen drista sig föreslå formen Botels i Lau oeh När med motiveringen \”är väl ett ursprungligt Botulvs\”, ty det är just vad alla de andra också måste vara, eftersom Botolf på gutniska blivit Båtel (så att t. o. m. en särskild gutnisk ljusstake ännu heter båtel!). Ej heller har man i Lantmäterikontoret kunnat antaga språkmännens förslag att ändra namnet Sigers i Eksta till Siger (uttalet är Sigare), men låta det vara oförändrat i Havdhem, där uttalet är Säjk- sare, vilket just betecknar namnet Sigsarve i åtminstone 5 socknar av 7, däribland grannsocknen När. Många liknande exempel, där bygdeuttalet utan vidare fått dirigera språkmännens ändringsförslag, kunde ytterligare anfäras, men skulle här föra för långt, en hel del kräva också specialbehandling. Blott den stora gruppen namn med ändelsener må beröras. Här har man icke kunnat godtaga förslaget att stryka r utom i följande: Burger (Lummelunda), Bäner (Eksta), Flenviker (Hangvar), Gloser (Gammelgarn), Hallfoser (Dalhem), Roter (Hejnum), Tiricker (När) och Uglauser (Ugloser, Etelhem), men icke Gisslauser (Lärbro) eller Kullder (Garda), fast allmogeuttalet här utelämnar r, men de äldre skriftformerna stå fast därvid. Även Laxer i Boge har måst, i brist på utredning ,lämnas oförändrat, då språkmännen försiktigtvis blott föreslagit sockenuttalet Laxare, vilket blir obegripligt, om det icke avser Lagsarve = Lages arvingars gård, som alltså bort föreslås. Anmärkas kan ock att Boticker i Anga ändrats till Båticke enligt uttal och som i Eskelhem.
En följd av nu avhandlade inställning till namnen i deras nuvarande skick har därför också varit att den hävd som uppstått genom att namnformer, i det hela oklanderliga, bevisligen allmänt använts i flera hundra år eller i senare tid kommit till en mera markant användning och såmedelst vunnit burskap, ha i möjligaste mån lämnats oförändrade, en ståndpunkt som även språkmännen i vissa fall måst biträda. – Några exempel må också här anföras. Allekvia i Endre och därmed även i Vallstena (bygdeuttalet på bägge ställen är Allkväje icke Allkvie), vilka namn båda säkerligen till sin uppkomst ha samma historia bakom sig såsom tillhörande gårdar belägna i närheten av stora allmänna utmarker, helt visst fordom betydande betesmarker och i så måtto tillhörande Gotlands odlingshistoria (kvi(a) betyder ju också fårfålla) varjämte namnet i V. just visar att namnet i Endre icke står i någon som helst relation till Kvie i denna socken (såsom Stångkvie i Stånga till Kvie i Burs och möjligen även till K. i Lojsta liksom Angebjärs i Anga till Bjärs i Norrlanda, båda en gång tillhörande \”Norlandz – fjärding\”.) Dr Gustavsons motivering för A. i V. är också påfallande svag: \”då s-ändelsen i varje fall skulle ändras föreslås — Geologiska kartans form\”.
Men vad auktoritet har denna?
Vidare må som exempel anföras: Bengts i Östergarn, som redan Neo-gard i sitt eget pastorat använde och som är den ordentliga uttalsformen för det föråldrade Bens eller Bents, Katthamra och Katthammarsvik i samma socken (icke Katthamrevik) äro nog så väl kända att förslaget blir rena löjligheten. Ytterligare erinras om Björksarve och Varplösa (Verplösa) i Björke, bondeuttalet Bössare och Värplause kan inte få råda, ty det kan väl ändock ej vara fråga om annat än björk och varp. Anmärkas kan slutligen att med största tveksamhet godtagits Stjärnarve i Eksta för Stenarve som i de äldsta handlingar skrives Stennarve, vars första del mycket väl kan vara det gotländska stjenne = stjärna.
För fullständighetens skull måste nu också här till sist följa en redogörelse för Lantmäterikontorets inställning till de omständliga principerna i Språkmännens särskilda P. M. och deras senare förklaringar.
Vad då vidkommer gdrdsnamnen råder det ingen meningsskiljaktighet om första punkten, namnen på -vede och -frede, dock att hävd nödgat till reservation i ett fall. Andra punkten avser återförande av det gotländska au i namn som återgivits dels med ou t. ex. Oudungs (Bunge) för Audungs eller Ousarve (Fole) för Ausarve m. fl., dels under Gotlands hela svensktid med o i Koparve (8 socknar), Kopungs (3 s:nar), Snosarve (3 s:nar) och Snovalds (6 s:nar), sistnämnda åtgärd av tvivelaktigt värde, då den står så isolerad och dess berättigande blott är lokalbefolkningens vardagsuttal, isolerad står den med hänsyn till dagsuttalet av t. ex. Snaudar (Sproge), Sprauge och Gautum in. fl. som icke föranleda åtgärd och dessutom ställer en inför t. ex. Odvalds (5 s:nar), som väl riktigast borde skrivas Audvalds efter personnamnet Audhvaldr, vidare Oxarve, om det nu verkligen är Aukarsarfa, Hoburg (Fårö, Sundre) och Hogrän m. fl. Med all aktning för det forntida äkta, har Överlantmätaren här stannat för det gamla vedertagna och ansett ändring föga påkallad.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 7 Januari 1942
N:r 4