Etikett: Väskinde

Väskinde socken ligger vid västra kusten av Gotland, norr om Visby.
Gårdsnamn: Björkome, Bläsnungs Lilla, Bläsnungs Stora, Butter, Gällungs, Kaungs, Klintegårde Lilla, Klintegårde Stora, Knuts, Kviungs, Mickelgårds Lilla, Mickelgårds Stora, Norrgårde Lilla, Norrgårde Stora, Nors, Prästgården, Ringvide, Roklunds, Skäggs, Vis, Väskinds, Österrajse.

Publicerat

Till ett våg hade,

sksom vi i fredags nämde, Visby idrottsförening inbjudit Veskinde bollklubb, som också mottagit utmaningen. Striden mellan de båda föreningarne utkämpades i går i skolbetvingen. Veskindeborna kommo med ett lag bollspelare, med hvilka sedan följde en höal del varpkastare. Pärkkarl hos Veskindespelarne var snickaren Danielsson, Mickelgårds, och bland Visbyborna veterinären J. Hederstedt.
Sedan gästerna på öfligt sätt helsats välkomna, började pärkspelet. I två pärkar vaono Visbyborna, efter ett på båda sidorna mycket vackert spel.
Till frispel valdes sedan hankdragning och fingerkrok, i hvilka båda spel Veskindeborna segrade, Sedan sklunda våget var afgjordt, började pärken ånyo. Än spelade landtbor mot stadsbor, än blandade de sig med hvarandra, och under mer än fyra timmar var det ej långa stunder, som bollen var i hvila.
Varpkastarne voro en stor mängd. Hvart man såg flögo varpstenarne. Nära nog ett halft hundratal torde ha förbrukats. Dessutom roade man sig med stångstörtning, hoppa strikel och andra gamla gotländska lekar.
På detta sätt gick tiden fort nog till kl. 8 på aftonen, då gästerna från landet bjödo sina värdar farväl och båda partien tackade hvarandra för en angenäm och uppfriskande dag.
Under besöket väcktes tal om att så väl Visbyborna som Voskindeborna skulle till någon söndag utmana ett par andra socknar till våg i Etelhem.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 27 Juli 1891
N:r 114

Publicerat

Till ett våg

besiöt Idrottsföreningen å sammanträde i onsdags afton att inbjuda bollklubben i Veskinde. Våget skulle försiggk om söndag eftermiddag i Skolbetningen och ha Veskindeborna, enligt hvad vi i dag erfara, mottagit ntmaningen.
Som värdar komma att fungera herrar O. Arweson och J. Bachér.
Till ledamöter invalde idrottsföreningen vid samma tillfälle hrr J. Hederstedt och A. Andersson.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 24 Juli 1891
N:r 112

Publicerat

Auktion vid Klintegårda i Veskinde.

Genom öppen och frivillig auktion, som kommer att förrättas lördagen den 25 dennes kl. 12 m. låter hustrun Olivia Elm vid Klintegårda i Veskinde försälja en del lösegendom bestående af 2 byråar deraf 1 at alm, 1 skänk, 3 st, sängar, 1 väggklocka, bord, stolar, baljor, spann, glas- och porslin, jern- och blecksaker, en god väfstol med tillbehör, haspel, nystel, bobiner, en del krukväxter; sängkläder, deraf 4 fjäderfylda dynor, kuddor, stopptäcken och linne, (fruntimmersgångkläder, omkring 100 alnar nya golfmattor m. m. Vid samma tillfälle kommer för Charlotta Petterssons räkning att försäljas ett tunnland jord, på 36 års tid, lydande unoder Klintegårda i Vestkinde; och ett på det samma uppfört boningshus i godt stånd samt ett ladugårdshus. För lösa egendomen lemvas åt godkände köpare 4 månaders anstånd.
Angående fastigheten lemnas upp lysning före auktionen.
Kaupgs i Veskinde
OSKAR PETTERSSON.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 17 Juli 1891
N:r 108

Publicerat

Två fingrar afskjutna

fick i lördags drängen Otto Sjöström från Skäggs i Veskinde, då han skulle ut och pröfva på den då tillåtna andjagten. I ifvern höll han fingrarne framför bössmynningen utan att tänka på att hanen var spänd, och så gick skottet af. Han infördes till lasarettet der han vårdas.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 13 Juli 1891
N:r 106

Publicerat

Sjelfmord

medels hängning begick 4 Juli husbondehustrun Magd. Marg. Elisabet Christofferson vid Stora Klintegårda i Veskinda, Hon hade de två senaste åren varit svagsint och under sommaren 1890 åtnjutit vård å Visby hospital, men derifrån utskrifvits obotad. Hon hade sedan vårdats i hemmet och derunder flere gånger yttrat leda vid lifvet. Någon osämja makarne emellan hade icke rådt.
Två döttrar berättade vid polisförhör om tilldragelsen, att hustru C. gått in i ett rum på andra sidan förstugan och att då den ena dottern en kort stund derefter, omkr. 10 minuter, skulle utgå i kammaren för att efterse modren, hade denna hängt en garnhärfva på dörren och sedan lagt sig på knä och instuckit hufvodet i garnhärfvan med strupen liggande öfver densamma och sålunda ljutit döden.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 8 Juli 1891
N:r 103

Publicerat

Konungabesöket.

På jernvägen.
Från hamnen straxt ofvanför Drotts tilläggsplats stod redan kl. 12 i onsdags middag det kungliga extratåg med uppfiffade vagnar, som skulle föra h. m. utefter jernvägen till Hemse, Kl. 1 anlände konungen gående från residenset och steg ombord å tåget. Med honom följde krigsministern, lanshöfdingen, hofmarskalken von Rosen, jernvägsstyrelsens ordförande kronofogde Bokström och lektor Bergman. Tåget fördes af trafikschefen Cederström. Som konduktör tjensgjorde stationsinspektör Lönnies i Stånga.
Färden gick uppför hamnspåret förbi cementfabriken, der hela arbetsstyrkan, 150 man i arbetsdrägt, stod uppstäld, jämte schefen och kontorspersonalen, samt för konungen utbragte ett fyrfaldigt hurra. Visby station var särdeles smakfullt dekorerad med gröna girlander kring fönstren samt en rikedom af flaggor.
Det kungliga tåget gick med god fart. Alla stationer utefter banan voro festligt klädda och konungens krönta namnschiffer i blå och gula blommor lyste från de flesta. Talrika folkskaror voro öfverallt församlade, hvilka med ljudliga burrarop helsade monarken. Tåget stannade vid alla stationer och konungen stag vid de flosta ur sin vagn och samtalade med\’en och annan. I Barlingbo mottog den 91årige prosten Bergvall konungen med ett kortare tal, hvilket dock ej hördes utom den trängre kretsen kring konungen. Vid de fleste stationer, mötte församlingens pastor.
Efter en två timmars färd anlände extratåget till Hemse, der i våra trakter rent af ofantliga folkmassor man antager 5,000, voro församlade. Jublet var dånande. Genom de täta skarorna och uader grönskande äreportar med vamnschiffer och välkomsthelsningar färdades konungen och landshöfdingen i vagn till folkskolans gårdsplan, der premiering af en del utstäld nötboskap försiggick. Under ledning af doktor Sätervall genomgick konungen det under bygnad varande nya folkskolehuset.
Besöket i Hemse räckte omkring 20 minuter, det kungliga extratåget med dess flagg- och vapenprydda lokomotiv ångade af mot Visby, dit återkomsten ägde rum strax efter kl. half 6 e m. Tåget gick ned till hamnen och stannade vid Drott, der konungen gick ombord.

Middagen i Paviljongen.
Redan aftonen förut hade en stor skara af stadens invånare skyndat att bose den efter ritning af artisten Karl Romin och under hans ledning för den kungliga middagen dekorerade festsalen.
I fonden, midt emot ingången, satt en väldig tronhimmel af flaggor, som öfverst uppbar en af blå och gula blommor bunden kunglig krova, midt emot stod på läktarbalustraden konungens byst, omgifven af flaggor, som prydde äfven de norra och sö: dra läktarne. Dessa voro dessutom riktigt täckta med gröna girlander, så att salen framstod särdeles vacker och anslående.
För de till ett hundratal uppgående middagsdeltagarne voro dukade ett stort hästskobord och tre smärre bord i flere afdelningar. Under den stora flagg: dekorationen på östra sidan satt konungen. Till höger om sig hade h. m:t krigsministers, biskopen, öfverstelöjtnant Schartau, kommendörkapten Nissen m. fl. till venster landshöfdingen, öfverste von Hohenhausen, landstingets ordförande häradshöfdiog Valdenström, öfverstelöjtnant Carlstedt m. fl. Midt emot konungen voro placerade stadsfullmäktiges ordförande kronofogden Bokström med första hofmarskalken v. Rosen och lektor Bergman på sin högra sida samt borgmästar Een med kabinettskammarherre Bråkenhjelm och kommendör Pantzarhjelm på sin venstra sida. Det lilla bordet inom bästskon intogs af artillerikårens jämte andra officerare. Festkomiterade och värdarne hade planterat ut sig vid ändpunkter och midtelpartier af borden.
Konungen anlände strax efter kl. half 7, hvarefter alla i en berömvärd ordning samt utan krångel och bråk intogo sina platser och serveringen började efter den af osa i onsdags meddelade matsedeln. KoDungen, som var klädd i stor generals: uniform med serafimerband, syntes till en början något tankfull, men lifvades så småningom upp och drack än den ene än den andre till. Serveringen gick berömvärdt raekt undan och anordningarne för öfrigt lända restaurantens ionehafyvaringa till all heder. Taffelmusiken af Olzsewskiska kapellet var, såsom af programmet i omsdagsnumret syntes, väl vald, men dertill också väl utförd.
Vid schampanjen reste sig landshöfdingen och äskade ljud, hvarefter han, vänd mot konungen, höll följande tal:
Nådigaste konung! Då Eders Majetsät för mera än 12 år sedan besökte vår stad och landsbygd, var det för att inviga Gotlands första jernväg. Dervid uttalade E. M. de förhoppningsfulla, minnesvärda orden, att ett sådant band af jern, infattning för en af ädelstenarne i Sveriges kungakrona, skall komma att varda oss ett kraftigt medel till bildningens spridande, förmögenhetens förkofran och landets försvar.
Dessa kungsord skola förvisso förr eller senare förblifva en verklighet. Väl hafva vi med våra små medel hittills föga kunnat uträtta. Öns rika naturliga hjelpkällor äro knapt öppnade. Vår jernväg är föga mer, än ett halfgjordt arbete, Och vi bo afsides från den allmänna samfärdseln stora stråkväg. Men vår är god, våra sträfvanden allvarliga. Med vår konungs kraftiga bistånd, stödda at hans frikostiga band vilja vi oaflåtligt söka närma oss de höga mål, som blifvit oss anvisade i arbete för fredliga värf så väl som i förberedelser till försvar för det gemensamma fosterlandet.
Det nuvarande kungabesöket har liksom hvarje sådant sin mycket stora betydelse deri, att konungen tår se med egna ögon, hvad hans folk behöfser. Och äfven bjertats kraf tillgodoses derigenom i rikt mått.
Nådigaste konung, tillåt oss att åt våra varma känslor af undersåtlig vördnad, :rohet och tillgifvenhet gifva uttryck genom denna skål. Hans Majestät Konungens skål !
Just som fanfarerna klingat samt hurraropen och folksångens sista ton tystnat, trängde fram ljudet.af kanonskott. Man beledsagade från artillerigården den kungliga skålen med salnt, hvilket synbarligen gladde konungen.
Efter en stund steg biskop von Schéele upp och föreslog en skål för drottningen och konungahuset:
Allernådigste herre och konung!
Med både bjerta och mun har en hvar af oss lofvat vara icke blott vår rätte konung, men ock det oli huset huld och trogen. Det är åt denna vidgade undersåtliga trohet, den undersåtliga huldheten i vidgad gestalt, som mig förunnats att vid detta för Gotland så betydelsefulla tillfälle at h. m, konungens besök gifva ett uttryck, hvarvid jag icke kan utlofva-mer än en enda förtjenst, den att tala ärligt, i bästa mening svenskt.
Ibland alla menskliga känslor år fosterlandskärleken en af de ädlaste och tillika mest förädlande, på samma gång fostrande, stärkands och upplyftande. Kärleken till fosterlandet är ett utaf de öfre stegen på den himlastege, som patriarken Jakob såg i drömmen ledande från jorden upp i himmelen, och »si, Guds Englar stego derpå upp och neder, och Herren stod der öfverst uppå», himlastegen, på hvilken jordens barn hafva att höja sig från den naturliga egennyttans och sjelfviskhetens mörka, tunga, qvalmiga dalar till bergen, der de rens, friska, frigörande fläktarne blåsa af sjoltsppoffrasde, oegennyttig, nordisk mannadygd.
I Sverige är af ålder med denna upphöjda fosterländska känsla oskiljaktigt förbunden en varm, innerlig kärlek till konungen och a hus, Konuogakärleken i Norden är något helt annat, än vare sig österländingens blinda, bäfvande dyrkan af herskaren öfver lif och död eller vesterländingens lugna vördnad för sin af inskränkande bestämmeleer hårdt kringskansade öfverbet, Denna svenska folkets kärlek till konung och konungahus, hvilken ligger i blodet, är en fri, varm, storslagen och till stordåd manande hänförelse, som hvilar på personlig hävgifvenhet för vår borne, konstitntionelle, men icke dess mindre allom bjudande suverän, hvilkens på lagens fasta grund hvilande bud varda villigt af fria bjertan lydda. Af Guds nåde allena äro Sveriges konung och dess kungliga hus hvad de äro. För oss råder derför ett oupplösligt samband mellan att älska Gud och ära konungen.
Att denna djupt rotade kärlek för konung och konungahus sålunda i förening med fosterlandskärleken utgöra en dubbel låga i svenskens ejäl eller två lågor i samma eld, beror på den personliga karaktär, allt för den germanisk-skandinaviska folkstammen i allmänhet och den svenska i synnerhet måste, för att äga verkligt värde, antaga, det förbållande af innerlighet, som måste i hvarje vigtigare sak, för att den skall vinna varaktigt bestånd, hos oss råda, Och att vår konungskhet afser icke blott konungen men ock dess kungliga hus, gemål och barn och öfriga ättlingar, det torde finna en förklaringegrund i vår egendomligt starka hemkärlek, familjekärlek, slägtkärlek, hvilken ju härvid blott öfverföres på konungens hus och bem, hans, som är »landsens fader». Ja, är icke för oss svenskar, rätt sedt, kärleken till konung och konungahus, jämte hvad som nyss sades, familjekärlekens utslagna blomma; något som redan ligger i kärleken till de våra fördoldt inneslutet, likasom blomman gör det i sin knopp.
Så har jag känt, så känner och tänker jag. År det icke svenskt? Jo, jo är det så. Och derföre se vi nu med jublande fröjd i vår midt Sveriges konung, såsom ett högrest, lummigt; ärevördigt »träd, planteradt vid vattenbäekar, hvilket bär sin frukt i sin tid, och hvarå Iöf icke vissna; och allt hvad han gör, det lyckas väl».
Främst ibland det kungliga husets öfriga medlemmar står ju i allo h. m. vår älskade drottning, kans goda Nanna, som är vår Balder, jag menar det enande bandet i svenska folkets fosterländska känslors krans. Likasom Balders maka i den uordiska sagan, står vår konungs höga gemål, hvilkens milda, ljufva drag blott ett ringa tal af oss fått med det lekamliga ögat skåda, för själens öga äfven hon, »älsklig och modig», underbart utrustad med det högsta af allt mod, tålamodet, hvilket hon haft såsom få tillfälle att lära och såsom ännu färre i lidandets hårda skola verkligen lärt. Hon hur likasom sagans Nanna »kämpat sig sin väg fram under natten» (plågornas natt); men äfven bär gick det ordet i uppfyllelse, att »af natten föddes etern och dagen». Djupt är det intryck, Sveriges folk af sin drottnings starka, helgade personlighet tagit. Gifve Gud, att detta intryck ock i sin tid måtte gifva sin frukt!
Såsom störst af uppgifterna i hennes stora, ädla lifegerning eller åtminstone vid sidan af dena största uppgiften deri lärer väl kunna med fullt skäl af svenska folket aktas, att hon åt det födt och fostrat dessa fyra söner, hvilka, likt grönskande grenar på familjeträdet, utgöra hela nationens stolthet, alla föremål för dess hängifna kärlek. Den främste bland dem, Sveriges och Norges kronprins, vann vid sitt nådiga besök på Gotland för tre år sedan allas bjertan; och icke mindre hans hulda följeslagarinna, hop, som mellan de kungliga busen Bernadotte och Vasa knutit ett nytt band, på samma gång hon tillförde vårt konungahus delaktighet i blodet af den tyska folkstam, som äger obestridlig äran att ha gått i spetsen för Tysklands politiska och nationela framsteg, likasom Tyskland sjelf integer första rummet inom de europeiska folken både i civilisatoriskt hänseende och med hänsyn till upprätthållande af det europeiska statssystemets jämnvigt. Huru glada äro vi icke att veta vår älskliga kronprinsessa åter trampa Sveriges kära jord efter en så lång, påkostande skilsmeasa,. Gud gifve henne såväl som hennes höga svärmoder och höge gemål jemte hans bröder och de löftesrika nya teiningarna på vårt konungaträd att grönska, blomstra och hvar för sig gifva sin frukt i gin tid!
Sist som först: Lycka ske konungen, honom, som sjelf är trädets mägtiga stam, af hvilken det hela och alla dess delar bäras! Lycka ske konnngen personligen! Lycka ske konungen i hans eget hemlif och det utvidgade hemmet, som är hans folk och landt Såsom vi af våra fäder lärt, så skola vi ock lära våra söner och söners söner att dagligen bedja Gud: Lycka ske konungen och hans kungliga hus, att det må länge blifva såsom ett träd, planteradt vid vår kärleks vattenbäckar, hvilket bär sin frukt i sin tid och hvars löf icke vissna! Lefve, länge lefve vårt älskade konungahus!
När middagen var nära slut reste sig h. m., fattade sitt glas och yttrade med ljudlig stämma:
Mine herrar! Mera än ett halit sekei har förflutit, sedan jag, ett barn i mitt elfte år, vid min vördade faders hand för första gången beträdde Gotlands strand. Endast en eller annan af de närvarande kunna påminna sig denna tid. Jag gör det. För mig står denna dag ännu som ett lifligt minne, ett minno, som sedan blifvit återupprepadt, i dag för tolfte gången. Den kärleksfulla välvilja, jag som yngre och äldre under olika lefnadstörhållanden, först som sjöman och senare efter förändringar, hvarpå jag som ung aldrig kunde tänka, här åtnjutit, har stadfäst de tacksamhetens känslor, hvilka för hvarje besök ytterligare stärkts, Och denna tacksamhet vore ej äkta, om den ej inom sig bure och genom sig utvecklade varma välönekningar. Dessa vill jag i dag i denna festlig: krets uttala. Blitve Gotlands framtid lika lycklig och lugn som dess forntid varit storslagen, ryktbar och stormuppfyld. Måtte den arbetsamme och kloke Tjelvurs ättlingar genom ibördighet och idoghet främja och befästa det välstånd, som är denna ö genom dess rika naturliga tillgångar anvisadt. Måtte manlighet och fosterlandskärlek betrygga dettn välstånd. Måtte ej blott förblifva obrutna utan allt mer betästa de band, som förena Gotland med det öfriga Sverige; måtte de band, som förena Sveriges och Gotlands folk med dess konung äfven varda helgade.
Detta är ej en tom tankeföreställning, en förhoppning, utan en förtröstan, en på erfarenhet grundad visshet. Derom talade med mig mången gång hon, hvars namn jag ej i denna krets behöfver nämna för att blifva förstådd, Ofta talade hon derom; innan hon från det Fridhem hon här valde åt sig och der hon genom kristlig kärlek döfvade egna och lindrade andras lidanden, fick flytta till en varaktigare och högre frid.
Jag grundar således på en bestämd erfarenhet, ej en lös förhoppning, min önskan, att det band, som förenat mina företrädare med Gotlands folk, äfven skall med eder förena mina efterträdare. Jag hoppas ock att eder kärlek till mig skall lefva i en framtid. Derför, både den dag som är och den dag som kommer, tömmer jag mitt glas för Gotlands välgång, dess residensstads och dees landsbygds!
Härpå höjdes ett lefve konungen åtföljdt af hurrarop, och middagen var slut. Klockan var nu i det närmaste 9 på aftonen. Konungen och de fleste af gästerna begåfvo sig upp på verandorna, der kaffet intogs. Nedanför i botaniska trädgården stod ännu troget en talrik folkmassa för att få se en skymt af den ståtlige, vänlige monarken.

Ruintesten i St. Katarina.
Ötver ingången till St. Karin lyste i qvällsskymningen en väldig transparang med konungens namnschiffer. Torget närmast ruinen var fyldt af folk och genom den öppnade grinden strömmade en talrik skara. Derinne sorlade den bidande mängden. Konungen väntades hvarje ögonblick.
Vädret var ypperligt för en fest sådan som denna. Koappast en fläkt rörde sig.
Möjligen var det något för ljust för att belysningen skulle verka så stämningsfullt som den verkligen kan. Men detta stod ej till att hjelpa och blef för öfrigt icke af särdeles betydelse, såsom senare märktes.
Så småningom fyldes ruinen med en menniskorkara, som uppgick till omkring 400 personer. Kl. strax före 10 anlände konungen med svit och tog plats på den för dem afsedda estradep, der förut sutto en del af stadöns damer. Just som konvungen inträdde uppstämde N. N.-såogarne, förstärkta med åtskilliga utomstående krafter Folksångeti hvarpå utbragtes ett fyrfaldigt hurra för majestätet:
Ackompanjerad al orgel spelade härefter direktör Olszewsky ett anslående violinselo, hvarefter sårgarne framträdde med »Bturmbesehwörung» och Södermans »Nog mins jag hur det var». Följde så en kör af hvitklädda nunnor, ur hvilkas krets fröken Söhrling omedelbart derefter framträdde och på ett briljant sätt föredrog Gounods »Ave Maria».
Litteratör Sandberg föredrog vidare såsom prolog till den stora af artisten Rosman anordnade tablån, »Valdemar Atterdag brandskättar Visby», som härefter skulle följa, sin dikt »Visby fall», hvilken vi här nedan meddela:

Nu är ej tid att räkna det myntade gull,
ej tid att persiska purpurkläden tumma!
Nu är ej tid att roffa af främlingen tull,
ej tid att i vinhus kolka rostocker-mummal
Nu skyndar borgarn att brynjan spänna på,
och rådsherren darrande KNpper sin gyllene kedja,
och trälen murar skatten bak kalksten grå,
och modern och dotteru i templet gråtande bedja.

Der sprängde en ryttare in genom Söderport
och gnistrande hofven mot knaggliga stenarne skräller,
Han flämtar andlös: Till Nee till vapen fort!
Kung Valdemar ilande färden mot staden ställer!
Då dånar trumman, då ljuder det smattrande horn
förgäfves veka herrar mot maningen spjärna;
och kärrebyssor rullas mot murar och torn
att hus och hem och urgammal frihet värna.

Längst borta i söder der flgnjeR en dammig sky.
Snart glänsa i solen riddarnes stålsmidda hjälmar.
Och gångarna gnägga och mordiska vapen gvy,
och hånande skråla de roffande dare skälmar.
Men se! Då sjuder blodet hos gutniske män,
då svinner likt dimma feghjärtad fruktans vändal
Välan, i fräcke! Sol har ej dolt sig än!
Derute i skuggan af muren skall slaget stånda.

Hvad döfvande buller, hvad manande rop och skrik!
I gömmande moln är svept den sandfyllda leden.
Der blixtra huggen, och högar af blödande lik,
och qvalfallt qvidande sårade täcka heden.
Men allt förgäfves! När skymningen bredde sitt dok,
de danske köpstadsmännen på flykten drefvo.
Och det står skritvet i åldrig krönikebok,
att adertonbundra guter på platsen blefvo.
Och bloden i strömmar in genom portarne rann
och silade ned för steniga branta backar
och blef till flödande bäckar — om sägnen är sann —
och färgade röda flyktande sulor och klackar.
Men danakunogen och segrande krigarflock
till storms mot den fasta, skyddande ringmur sträcka.
Förgäfves! Der vräka de undan block från block
och järnslagna, väldiga portar af eke bräcka.
Och in öfver tornprydda krönet, som våld bröt ned.
kung Valdemar och hans dubbade kämpar rida.
Och det är sagdt, den fiendeväg var så bred,
att elfva krigare skredo der sida vid sida.
Till köpstadstorget, der väldiga gavelhus
med spetsbågefönster och burspråk allvarsamt blicka,
dit ställes tåget vid tjärade facklornas ljus,
der främmande kämpar sin fe i natten dricka.
Ve, ve öfver staden! Nu 27 är allt dess hopp;
och tempelklockan åt glömskan dess storhet viger!
Ve, ve öfver staden! När glimmande sol går opp,
kung Valdemar bister sin gyllene tron bestiger.
Baneren svaja stolt vid fanfarens ljud,
och kKämparne hånfullt med blodiga vapnen slamra,
och härolden ropar kring staden konungens bud,
allt medan svärden mot bucklade sköldarne hamra:

Så bjuder eder Valdemar, daners drott,
att ölkar trenne, de största till torget bringa.
Och innan ännu trenne solmärken gått,
må guld och silfver i dem till bräddarne klinga.
Då vill öfver eder han skyddande hålla sin hand;
om icke, han skall de fallne kämparne hämnas
och släppa ut öfver staden eld och brand,
att icke en sten på den andra åt minnet lämnas.

På darrande knän der nalkas krämaren blek
med guldets glans, ur väggfast jernkista tagen;
och girig jude följer med ögats smek
det dyrbara skrin med snirklade silfverbeslagen,
Och gråtande jungfru tar smycket ur lockarnes natt,
och gyllne fat åt segraren ge de förnäma;
och skallig munk han tömmer sitt klosters skatt,
gör korsets tecken och mumlar sitt anatema.

Den sträfsamme man han offrar sitt lifs förvärf,
och blåögdt barn åt konungen bjuder sin docka;
och haltande tiggare elungar sin sista skärf,
och stapplande enka ses djupt öfver karen sig bocka.
De råe krigare skratta och skämta fräckt
och kittla med hillebarden de tredskande arma.
Ve, ve öfver staden! Dess sol är för evigt släckt!
Kung Valdemar, stödd på svärdet, ej vet sig förbarma.

Nu karen fyllda för girige drotten stå,
och sköflade hem mot plundrarn förbannelser sända.
Men ut öfver torg och gator hoparne gå
att bommar bryta och vigda gudshusen skända.
Der tränger sig in i templet en skara vild,
der eglitas radband från skrämda, bedjande bröder,
der klädes af Guds moders hegade bild,
der dansas fräckt vid vin, som i kalken glöder.

Förgäfves stånda de fyra och tjugu på vakt
vid tempelmuren kring sagolik, röd karfunkel,
Den brytes ned, och snart välsignade prakt
ej mera glänser för seglarn i nattens dunkel.
Ve, ve öfver staden! Dess makt har sjunkit i grus,
dess välde i norden är blott från fädren en saga,
här skrålande hopar till sist i raglandé ras
ned rofadt byte ut genom portarna draga.

Så mick ridån upp för den i sanning lygande och präktiga tablån med dess brokiga, färgrika grupper, belysta at intensiva bengaliska eldar. Tablån väckte stormande applåder, i hvilka konungen icke minst tog del. Ännu en gång drogs förhänget undan, ännu en gång frenetiskt bifall. Så sjöngs till s??t L??dblads »Stridsbön» och Lange-Müllers »Serenad», hvarefter allt var slut.
Uader hela festen upplystes ruinen med röda och gröna bengaliska eldar på ett i sanning trollskt sätt. Hedern härat tillkommer bokbandlare Vilhelm Nyberg, hvilken alltid i ruinernas belysning förstår att inlägga det effektfullaste, som öfver hufvud taget kan åstadkommas.
Etter festens slut framträdde konungen och framförde personligen sina tacksägelBer till anordvarne af festen, hrr S. Rosman och Algot Sandberg, samt uttalade dervid, att något så stämningsfullt hade han aldrig tänkt sig att få skåda och komme troligen heller aldrig att få se. Det var såsom en den allra vackraste vision, som konungen uttryckte sig.
Omedelbart efter ruinfesten for konungen ner till »Drott».

Torsdagen.
Kl. 8.45 i sår morgse stodo dé kungliga ekipagen invid »Drott» landgång. Konnogen med svit steg i vagnarne för att företaga en färd till Jakobsberg. Dessförinvan aflade konungen ett besök i Burmeisterska huset.
På vägen till Rosendal var vid Svejde rest en 22 fot hög äreport, hvarjämte flaggstänger voro planterade utefter vägen. Der vägen viker af till Jakobsberg fans en större äreport af granar. I och vid utsigtstornet uppehöll sig konungen ungefär 1/2 timme. Besöket här hade äfven ur strategisk synpunkt sin betydelse, i det att uppifrån tornet med blickarne utstakades »Klinteställningen» i krigstid.
Efter att, sedan h. m. hemkommit från denna morgonpromenad, några ögonblick ha stigit ombord på »Drott», afreste han jämte krigsministern till Visborgs slätt.
På vägen derifrån gjorde konungen

ett besök på Cementfabriken.
Smakfulla anordningar voro der vidtagna för hans mottagande. Öfver ingången till fabriken reste sig en hvalf. båge af cementtunnor, från den höga skorstenen. glänste ett krönt namnrachiffer högst uppe, flaggor och vimplar svajade från bygnader och cementugnar. Då konungen anlände, höjdes af de samlade arbetarne kraftiga hurrarop, hvarefter h. m. under ledning af disponenten Carlson genomgick och besåg, synbarligen med stort intresse, fabrikens olika afdelningar.
Under lifliga hurrarop afreste konungen åter till Drott. Uppehållet i fabriken räckte omkring 20 minuter.

Supén på residenset.
I residensets salonger samlades vid 1/2 8-tiden vid pass 150 inbjudna såväl från staden som länet. KI. strax efter 8 anlände koaungen, som nyss förut besökt frimurarelogen, och mottogs vid ingången till residenset af värdfolket, Han lät derefter af landshöfdingskan för sig föreställa en större del af de inbjudna och samtalade på sitt vanliga tilldragande och vinnande sätt med både den ena och den andra. Sedan té och glass kringbjudits, sirverades omkring kl. 10 supé i tvänne salar, i den ena för konungen med uppvaktning samt en del af de inbjadna, i den andra för dåe öfriga. Serveringen skedde efter följande matsedel:

Lax mayonaise
Skinka, tunga, ärter
Små pastejer
Kyckling
Sparris
Gelée, compoter, bakelse

Raventhaler
Chateau Larose
Carte blanche; Grand vin royal
Sherry
Portvin

Vid slutet af supén samlades alla de inbjudna i salongen, då landshöfdingen med några få ord helsade den höge gästen, hvars besök beredt alla glädje och för hvilket de icke kunde vara nog tacksamma samt slöt med ett lefve konungen, som af de församlade besvarades med ett fyrfaldigt hurrarop.
Konungen svarade härpå:
Jag uttalar såsom ett svar på den skål, som min befallningshafvande i detta län för mig nyss utbragt, min hjertliga tacksamhet för den korta, men oförgätliga tid, jag haft glädjen tillbringa i eder och gotländske landtmäns kärleksfulla krets. Jag uttalar derför mina lika uppriktiga som varma välönskningar för provinsen i allmänhet, men då detta sker i edert hus, vill jag särskildt skänka mitt erkännande åt det nit och det varma intresse för provinsens välgång, som återspeglar sig i alla hans till mig gjorda framställningar och alla hans handlingar i öfrigt. Jag sammanfattar mina tankar i en skål för fru och herr Poignant.
Åter följde hurrarop och folksången, som sjöngs unisont. Omedelbart härefter aflägsnade sig konungen med svit.

I dag
kl. strax efter 8 på morgonen voro talrika folkskaror samlade vid Drotts tillläggsplats. Konungen skulle nämligen kl. 1/2 9 afresa på den förat omtalade färden till norra Gotland. Från Drott spelade dess musikkår, och staden hade fortfarande bibehållit sin festliga prägel.
Alla Drotts officerare voro klädda i parad oeh besättningen mannade reliog och rå.
Konungen höll sig ännu under däck och mottog i sina salonger i fartyget en del af stadens herrar och damer i afskedeaudiens.
Något efter den bestämda tiden kom konungen på däck under sedvanliga hedersbetygelser. Så gick bän i land, öfver af damerna strödda rösor, bjöd hjertligt farväl åt dé försarklade, samt åkte upp till militärbefälhafvaren öfverste von Hohenhausen på afskodtvisit. Deritrån reste h. m. till

Helgeands ruin,
der lektor Bergman fick omtala det egendomligt vackra templets historia och arkitektomiska märklighet. Konungen tillbragte der något mer än en halftimme, var högst intresserad af den monumentala bygnaden, och högat uppe i tredje afdelningen tog han en slutlig öfverblick öfver den flaggprydda ringmuren, de spridda, af lummig grönska omkransade kyrkorninerna, och syntes med förtjusning &skåda det stora panorama, som deruppe visar sig af stad och haf: »>det är en oförlikneligt romantisk stad, detta mitt kära Visby» — berättas han häruppe hafva upprepade gånger yttrat.
Från Helgeandskyrkan anträddes resan direkte till Martebo. Från Visby medföljde landshöfdingen och länets jägmästare. Före den kungliga Kortågen åkte kronofogden i norra häradet.
Vid mnorderport mottogs konungen af ett 50-tal damer, som blomsterströdde den kungliga vagnen.

På vägen norrut
genom Veskinde, t. ex. vid Skäggs, Lummelunda och Tingstäde voro åtskilliga äreportar uppsatta och mycket folk var samladt för att åse konungens färd. Vid Bro kyrka mötte possessionaten Stare och bjöd konungen välkommen till Farubjers, der han skulle jämte svit intaga frukostmiddag. Vid grindarne — — likasom vid kyrkan — voro ärepostar resta och corps de loglets veranda var rikt löfprydd. Äfven å andra ställen inom Tingstäde voro äreportar resta, t. ex. vid Myrväller.
Sedan frukost intagits afreste konungen jämte krigsministern till Martebo skjutfält, der artillerikåren i dag ryckt ut till öfoingar. Generalerna Rappe och Elliot hade förut dit anländt och tillsammans med dessa studerade konungen hvad man skulle kunna kalla Tingstäde-ställvingen i krigstid.
Drott hade strax efter konuogens afresa likaledes afgått, till Slite, dit konungen anländer senare på eftermiddagen.
Af h. m:ts resa på Gotland återstår nu. endast ett besök på Enholmen, och möjligen ett å Fårö hvarest de derstädes befintliga flygsandsplanteriogarna vid Ulla Hau skola beses.
Vid sin afresa från Visby förärade konungen fru Poignant ett dyrbart briljantarmband,| trafikschefen Cederström, som förde det kungliga extratåget, samt kapten Terustedt, som anordnat de kungliga kortegerna erhöllo hvar sin briljant kräsnål, artisten Sven Rosman och litteratör Algot Sandberg fingo mottaga konuogens porträtt med egenhändig påskrift.
Vid middagen fans framför konungens kuvert en borduppsats, bestående af dryckeskanua jämte 4 bägare af brittaniametall med bronsöfverdrag, med ingraverade sirater och inskriptionen af fröken Meukow. Den synnerligen vackra prydnaden, dom kommer att sändas till utställniagen i Göteborg, inköptes af konungen.
Till jernvägens pensionskassa skänkte konungen 100 kronor.
Talrika skaror landtbor besökte i går staden med anledving af konungabesöket Ensamt med jernvägen inkommo 1,650 personer, det största tåg, 38 fullastade vagnar, som någonsin passerat jernvägen. Vid Barlingbo var tåget fyldt, så att de der varande talrika skarorna måste hämtas med ett andra tåg. Söderut gingo dock samtliga landtbor tillbaka på ett tåg. Utom alla dessa hade ett stort antal inkommit till Visby med skjuts.
Konungen framförde vid afresan till stadens borgmästare ett tack för besöket och uttalade sin tillfredställelse med den goda ordning, som hela tiden rådt.
Det tal, hvarmed den 91-årige prosten Bergvall vid Etelhem i onsdags helsade konungen, lydde:
Ers maj:t bereder det här samlade folket en synnerlig glädje, i det de med egna ögon fått skåda sin konung, vår konung, folkets fader, under bvars spira vi pjuta lugn, frid och lyc ka, Med gemensam underdånig vördnad och tacksamhet blicka vi upp till e. m:ts höga personlighet, ty vi veta, att vi der finna ett skönt och storartadt föredöme af kristlig tro och kristlig kärlek.
Vända vi vår blick till tronen, så göra vi det med stolthet, ty der sitter en konung hvars snille och Vidning står högst. bland alla nu regerande furstars på jorden. Svensk-norska tronen omstrålas af en glans af ljus och bildning, som sprider sina strålar till den mest aflägsna vrå af den bildade verlden.
Mot en sådan konung ropa vi ur hjertats djup: Hell dig, du Herrans smorde! Hell dig och ditt hus!

Gotlands Allehanda
Fredagen den 3 Juli 1891
N:r 100

Publicerat

Rättegångs- och polissaker.

För lösdrifveri har i dag till länsfängelset införpassats af stadsfiskalen Anders Johan Magnus Andersson (Plåt-Johan), född 10 Dec. 1858 i Veskinde. Den 12 Juli i fjor dömdes Andersson för lösdrifveri till 6 månaders tvångsarbete.

Södra häradsrätten.
(Skogs 8—9 Juni.) Svära skulle vid detta rättegångstillfälle skomakaren Karl Jakobsson på att han ej vid förut refereradt tillfälle slagit f. handlanden Johan Bokström med en käpp. Svaranden, som ej kom tillstädes, brast såIunda åt eden. Utslag vid tingets slut.

Med ed friade sig husbonden Olof Mårten Bodio, Hemmor i När, från beskyllningen att 18 Sept. 1890 ha öfvat våld mot sin hustra Anna Bodin. Utslag vid tingets slut.

För att utfå ersättning för ståndskog med kr. 116: 34 hade Alfred Löfqvist instämt Jakob Sandström, Ansarfve i Fröjel. Svaranden erkände. Utslag vid tingets slut.

Johan E. Johansson hade instämt godsägaren W. Wöhler med yrkande om utfående af kr. 22: 50 sågom resterande aflöning för 90 dagars arbete i Klintebys bränneri, Käranden påstod att han i bref från Klintebys blifvit lofvad 1 kr. 25 öre för dag, men ej erhållit mera än 1 kr. Hr Wöhler medgaf, att käranden från och med 29 Nov. 1890 icke fått mera än 1 kr. om dagen, men detta baroende derpå, att daglönen då, jämlikt tillkännagifvande, från denna dag nedsattes med 25 öre för alla bränneriarbetare, Käranden påstod sig icke ha hört något tillkännagifvande om en dylik nedsättning, utan hade trott att de minskade 25 örena af br W. innehållits såsom en sparpenning åt arbetarne.
För att styrka, att käranden mottagit underrättelse om lönenedsättningen erhöll svaranden uppskof till första sammanträdet af höstetinget.

För ärekränkning hade kyrkoherde S. G. Hulteman i Klinte instämt godsägaren W. Wöhler. Stämningen innehöll, att svaranden någon dag i Juli månad 1889 på kärandens expeditionsrum i Klinte yttrat, att kyrkoherden tvättade sitt smutsiga linne på predikstolen i Klinte kyrka, hvilket missfirmande yttrande afsett den dementi kyrkoherden från predikstolen gjort angående ryktet att han hade ett oäkta barn på fastlandet. Närvarande vid tillfället hade varit ingeniör Schyl och brännmästaren Axén. Käranden tillade, att då han gjort dessa personer uppmärksamma på hvad hr Wöhler sagt, hade denne återtagit yttrandet på predikstolen.
Svaranden erkände, hvad i stämningen lades honom till last. Med användandet af det omnämda och allmänt kända ordstäfvet, som plägade begsgnas om en person, som ville rentvå sig från ett ofördelaktigt rykte, hade svaranden just syftat på den af kyrkoherde Hulteman omnämda dementien, hvilken också varit föremål för domkapitlets behandling.
På grund häraf Yrkado hr Wöhler käromålets ogillande och ersättning med 20 kr. för sin inställelse jämte öfriga kostnader. Kyrkoherde Hulteman yrkade ansvar å hr Wöbhler enligt 16 kap. 11 8 strafflagen för missfirmelse (högst 200 kr. böter) och tillika ansvar för den ivsinuation, som dermed gafs att det lögnaktiga ryktet om det oäkta barnet skulle innehålla sanning, enligt lagrum, som häradsrätten ville bestämma, Tillika framstälde käranden till hr Wöhler, om han ville medgifva att han sagt orden på predikstolen, hvarvid svaranden genmälte, att, enligt hvad han ville minnas, han visrerligen yttrat dessa ord, men sjeltmant utan någons tillskyndelse ändrat sig och återtagit dem. Tillika bestred har, att han velat låta påskina att ifrågavarande rykte vore sant, hvilket deremot käranden ansåg vara tydligt genom svarandens användande af ordet smutsiga.
Målet öfverlemnades med ersättningsyrkande äfven från kärandesidan och utslag afkunnas vid tingets slut.

Klinte kalkbruksaktiebolag, bestående af hrr Wöhler, Smitterberg och Snöbohm, hade af allmänna åklagaren, efter anmälan till domänstyrelsen af kyrkoherde Hulteman, instämts för att stånda till ansvar, emedan kalk, säkerligen tusentals lass, brutits å prestgårdens grund, hvarigenom rågången mellan prestgårdens och socknens ägor rubbats.
Hr Wöhler anhöll att bli skild från målet på grund deraf att hr Snöbohm vore bolagets verkställande direktör, hvarjämte han anhöll få veta, hvilken tid åtalet afsåge, hvarpå åklag, genmälte att enligt de upplysningar han inhämtat det skulle röra sig om genast vintern 1887—88. Då åtalet möjligen kunde anses för sent väckt anhöll åklagaren om uppskof för vidare meddelanden med angifvaren, men bestred tills vidare hr Wöhlers skiljande från målet, Uppskof till första rättegångsdagen af första höstsammanträdet.

För horsbrott hade hustru Lovisa Larsson, Davide i Rone, instämt sin man Oskar Larsson. Under det förhållande att svaranden för samma brott instämt käranden till Visby rådhusrätt, uppsköts målet till höstetingets andra sammanträde.

För oloflig rapphönsjagt var instämd Teodor Martell från Öja. Han nekade.
Anna Larsson, Unghanse i Öja, hade i December 1890 sett svaranden stå inne på en åker, tillhörig Unghanse, och skjuta på en flock rapphöns, hvarefter han tagit upp två ekjutna. — Svaranden bestred vittnesmålet. Uppskof till höstetingets första sammanträde för ytterligare bevisning.

Om barnuppfostringsbidrag hade Katerina Eklöf instämt drängen Karl Cedergren, Som vittnen hördes Maria Vallin, Lina Johansson och Olivia Pettersson, hvilka icke hade att berätta någet om parternas förhållande under sådan tid att Cedergren kunde vara far till ifrågavarande barn. Målet öfverlemnades med yrkande från kärandesidan, att svaranden måtte åläggas edgång. Utslag vid tingets slut.

Djurplågerimålet mot landtbrukaren Lars Duse, Davide i Rone, förevar ånyo vid detta sammanträde. Svaranden åberopade en mängd vittnen på att de ifrågavarande hästarne icke varit selbrutna eller annars illa medfarna.
Karl Rosendahl vitsordaade en förut ingitven attest, att ingen af avarandens hästar varit behäftad med sår utan samtliga så när gom på två vid tämligen godt draghull. Detta var 14 Mars. Huru förhållandet varit förut, visste ej vittnet. En mindre häst hade haft skafsår på ryggkammen förra årets vår. Hästen användes till körslor, men hade en säck för att skydda såret. Attesten edfästes äfven af Niklas Vablby, med samma tillägg som föregående vittne gjort.
Alfred Karlsson hade i början på Mars månad sett en pojke komma körande med en af Dusez hästar från Hemse. Såg inte att hästen hade något skafsår, men kunde inte ta på sin ed att han inte varit sårig eller blodig om fötterna. I våras hade han sett noggrannare på Duses hästar, men ej sett något fel på dem.
Kristian Dahlström hade iakttagit samma stora, nyklipta häst i början af Mars, men kunde ej, i likhet med förra vittnet, svära på att hästen ej var bruten,
Oskar Norrbom hade kort efter dea dag härom är fråga köpt den nämda hästen, som då oj alls var bruten och ej heller syntes märken härefter.
Anders Svensson edfäste att hästarne under detta år till 15 Mars ej varit brutna, utan vid godt draghull samt att Duse alltid visat sig öm mot djuren.
Karl Andersson-Styrman vittnade lika med föregående. Den 15 Mars syntes märken efter brott på stora hästen, men vittnet kunde ej säga från hvilken tid, men trodde ej att det varit i slutet af Februari. Hästen var kivkig att sko.
Niklas Olsson hade varit med och besigtigat hästen i fråga i Hemse på samma gång som fjerdingsman Vahlberg, Håret var då af på manken, men ej hål, såg ej efter om han var bruten eller om han hade blod på hofvarne, Vittnet ville ej se på hästen derför att den var mager, dock ej utmärglad.
Petter Simander hade besigtigat hästen då den kliptes i Februari; han var då mager, men kunde användas till arbete. Tog på sin ed, att hästen vid det tillfället ej var bruten, blott en mörk fläck i ena lokstaden med skinn öfver, Förra sommaren hade han sett att flere af svarandens hästar hade haft sår; en hade användts i arbete. Karl Adolf Karlström aflade samma vittnesmål.
Åklagaren, som utsträckte ansvarsyrkandet till hela förlidet år, öfverlemnade målet. Svaranden bestred åtalet. Ingen jordbrukare kunde undgå att få sin häst bruten, han måste då hem med den, Här ej ådagalagts att hästarne användts till körslor då de varit brutna; tvärtom framgick at ett par vittnesmål att de vid sådant förhållande genast försatts ur tjenstgöring, Hvad anginge den nyklippta hästen, hade vittnen vid detta tillfälle sagt, att han haft märken efter brott, hvilka möjligen under färden till Hemse skafts upp; men drängen måste ovilkorligen hem med hästen. Det hade ej bevisats, att samma häst sedan användts till körslor. Öfverlemnade målet, under anförande, att ingen uppenbar grymhet blifvit af Duse mot djuren bevisad. Yrkade att angifvaren Vahlberg måtte betala Duse hans kostnader, hvilket bestreds af Vablberg. Utslag vid tingets slut.
Följande utslag afkanuades:
— I målet mellan godsägaren Wöhler och statkarlen Anders Petter Jonsson, angående olofligt afvikande ur tjensten, dömdes svaranden att ersätta käranden för skada genom afvikelse med 34 kronor.
— Femton kronor i böter jämte rättegångskostnader 29 kr. fick auktionisten Petter Hneqvist, Bossarfve i Fröjel, betala för det han kallat Petter Sandström, Rofvide för »lus», »lushund» och »skojare». Käranden fick sjelf betala sina vittnen.
— Frikänd blef husbonden Johan Johansgon, Långgutes i Mästerby från beskyllning för ärekränkning, enär det ej mot hans nekande styrkts att han beskylt Emma Sabina Bandelin, Koparfve i Hejde, för tillgrepp af en penningsumma.
— Tjugufem kr. fick f. handl. Johan Bokström plikta för det han ej ställt sig rättens beslut i målet rörande »Kludvbekriget» till efterrättelse och för edgång besökt själasörjaren.
Ny edgångsdag utsattes, och ålades B. då vid 50 kr. vite follgöra rättens åläggande i afseende på själasörjaren.
— För sin promenad på jernvägsspiret vid Tjeogdarfve 26 sistlidne Mars dömdes Olof Hoffman, Tjengdarfve, att böta 150 kronor.

Norra häradsrätten.
F. hemmansägaren Thomas Blomberg, som brustit i ådömd edgång, dömdes i måndags af norra häradsrätten att böta 40 kr. för att han år 1890 deltagit i utläggning af nät öfver Gothemsåns hela bredd. Kärandeparternas yrkande om ersättning afslogs, enär grund för bedömande af skadan saknades. Yrkande om ansvar för samma förseelse under år 1889 ogillades.
För underlåtenhet att deltaga i snöskottningsarbete dömdes N. Pettersson Uggårds i Källunge att böta fem kronor.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 10 Juni 1891
N:r 88

Publicerat

Gotländingarne och Idrottstäflingarne i Stockholm.

Då detta läses är den femte stora internationella gymnastik- och idrottsfesten i hufvudstaden i det närmaste afslutad. Trots alla protester och trots alla intriger har den gått af atapeln, och man sä: ger icke för mycket, om man kallar den verkligen lysande.
Såsom vi förut nämt, ha täflingarne varit förlagda till Svea gardes nya kaserner, dess rymliga gård och den stora idrottsplatsen derutanför. På denna Benare har största delen af det rikhaltiga och omväxlande programmet genomgåtts.
Platsen har varit kringhägnad med hundratals vajande fanor, hvarförutom manskap ur de olika garnisonsregementena bildat häck omkring densamma. Ena sidan har upptagits af &skådareläktare, rymmande ett par tusen personer, samt af den i blått kläde med kronor klädda kungliga tribunen. Rundt om har dessutom under täflingarnes alla dagar snart sagdt tallösa menniskomassor belägrat kullarne, som terassformigt höja sig på öfriga sidor om idrottsplatsen.
På denna vimlade det både pingstdagen och annandagen af det mest brokiga lif. Der sågos våra svenska gymnaster i sina hvita drägter med olikfärgade band, der voro finnarne — festens bjeltar —, norrmän, danskar, engelsmän, skottar, tyskar. Der sprangs och der hoppades, der voltigerades och brottades, der gymnastiserades med staf och på räck, med klubbor och kulor. Prisdomare, tidtagare, marskalkar och en hel här af andra uniformerade, rosett-klädda herrar sprungo oupphörligen fram och tillbaka. Då och då uttryckte &åskådarne genom åskor af handklappningar sina sympatier för den ena eller andra framstående idrottsföreningen eller idrottsmannen, Det var öf verallt friskt och hurtigt lif.
Tyvärr var icke vädret på pingstdagen det allra lämpligaste. Solen bröt visserligen då och då fram, men tunga moln drogo för det mesta öfver fästet och en och annan regoskur kom afkylande öfver de lätt klädda festdeltagarne.
Allt gick dock sin jämna gång från kl. 1 middagen till kl. 1/2 4, då gymnasterna med sänkta fanor och under gardesmusik defilerade förbi konungen.

Våra gotländingar
kommo, som bekant, upp till Stockholm pingstdagens morgon och sedan de i trupp tågat upp till Sieverska kasernen på söder, der logis var beredt åt de i gymnastikfesten deltagande från andra orter, samlades de ånyo vid 1-tiden å Riddarholmen och aftågade gemensamt till idrottsplatsen. Vid ingången, som bevakades af pickelhufsklädda poliskonstaplar, måste lösen gifvas för att slippa in, Och denna lösen lydde: Löjtnant Scherstén. Den gafs och man blef insläppt på kaserngården.
Der var det bollspelet skulle försiggå. Det var en vidsträckt, tämligen jämn plan med hårdt tilltrampad sand. Så fort man hunnit orientera sig, lades pärkarne ut och försöksspelen började. Man måste ha klart för sig, hur pass bård stöt bollen tog. Man öfvade sig och var belåten.
Det var ännu ett par timmar, tills spelet skulle försiggå, hvarför de gotländske pärkmännen begagnade tiden att taga täflingarne ute på idrottsplatsen i betraktande. Men när defileringen försiggått, gälde det att genast vara redo.
In på kaserngården marscherade då ett par kompanier gardister, bildande häck rundt omkring densamma för att freda bollspelarne för den påträngande folkmassan.
När konungen och kronprinsen anländt, började spelet. På ena sidan at gården spelade tvänne lag ur Visby bollklubb och Idrottsföreniog, bestående af hrr Hauffman och Hederstedt (pärkkarlar), V. Nyberg, J. Hellgren, Hedström, Lindström, Ericksson, L. Munthe, doktor Munthe, N. Broander, V. Engström, N. Lind-ström, A. Berglund, A. Holst; å den andra uppträdde allmogelaget, bestående af K. Jacobsson, Buttle, E. Danielsson, Veskinde, Viktor Bolin, Sproge, O. Göransson, Sproge, Niklas Pettersson, Mästerby, Oskar Jacobsson, Väte, O. Hägg och J. Hägg, Hejde, skollärare Bendelin, Veskinde, F. Nilsson, Roma, Axel Eklund, Fole, Karl Karlsson, Fröjel, Oskar Östergren, Östergarn och J. Båtelsson, Ejsta.
Det var tydligt att spelet af den stora allmänheten åskådades med största intresse. Öfver allt diskuterade man dess idé, följde bollen, som gång efter annan beskref en hel rad af vackra lyror, och när något riktigt vackert hugg gjordes, framför allt om det skedde med foten, höjdes bravorop. BSärskildt konungen och kronprinsen syntes lifligt intresserade.
Den förre aflägsnade sig efter en stund, men den senare qvarstannade, tills spelet strax före kl. 5 hunnit afslutas.
Och det må till gotländingarnes heder sägas att de samtlige skötte sig mycket väl, om man tager i betraktande att det ännu är så pass tidigt på året, att spelet för året hemma ännu ej huonit komma i gång. Härtill kom äfven att väderleken var mycket otjenlig. Täta regnskurar föllo och en intensiv blåst besvärade.
Med det gotländska pärkspelet afslötos festligheterna för dagen. Ännu en pärk skall gå af stspeln, nämligen tredjedagen på eftermiddagen inför de kungliga och särskildt inbjudna, intresserade och idrottsmän. Detta blir den egontliga uppvisningen, som just pågår, då detta skrifves. Vid detta tillfälle komma att till allmogemännens genom lott utsedda pärkkarlar af drottningen utdelas de till minne af festen präglade medaljerna.

Stångstörtningen och Tossing the caber.
Annandagen gick in med strålande sol och sommarvärme, Äfven denna dag började idrottstäflingarne kl. 1 middagen, sedan konungen, drottningen, kronprinsen, de båda små prinsarne, prinsen och priasessan Bernadotte samt prins Eugen jämte uppvaktningar anländt.
Programmet var, kan man säga,\’en repetion af allt hvad under öfriga dagar förekommit. Der var hastighetslöpning på 150 meter, gångtäflan (2,500 meter), höjdsprång, brottning, häcklöpning, spjutkastning, stafsprång (hoppa strikel), hiaderlöpning, kulstötning, längdsprång, uthållighetslöpning, dragkamp m. m. Men under allt detta hörde man öfver allt sägas: »När kommer stångstörtningen?» När skola gotländingarne täfla med skottarne?
Det var tydligt att denna täflan motsågs med största intresse.
Så blef klockan 4 på 6. m. och en stafett kom löpande: »Hvar äro de gotländske stångstörtarne?» frågade han brådskande. De kommo fram. Det var sergeanten vid Gotlands infanteriregemente J. Ahlvengren, V. Berg, Visby och V. Pettersson, Follingbo. Rockarne kastades af och om venstra armen sattes mörkblåa bindlar.
Så mättes ut på marken ett afstånd af 8 meter — ungefär så långt som stången kastades vid försökstäflingen i Visby 10 Maj. Och gotländingarne släpade fram sin stång.
Konungen och kronprinsen stodo alldeles i närheten. Särskildt det förre var synbarligen intresserad. Medan skottarne ännu dröjde något, kom både en och annan idrottsman fram och synade stången.
— Hur går det till? frågade man.
En af gotländingarne visade det, bröt upp stången med kraft och fart.
— Jaså, på det sättet. Nå, låt då mig försöka — sade en grofväxt finne i elegant sportdrägt.
Och han tog stången. Han bröt en gång, två gånger, så att bloden steg honom åt hufvudet. Men stången rörde sig icke från marken, När sedan en annan af gotländingarne åter lätt bröt upp den, då ropade konungen bravo. Och rundt omkring hörde man: »Det var ena säkra karlar.» Nu kommo skottarne, de tre högländarne i sina klädsamma uniformer med kjolar och sandaler. Det var verkliga atleter, tränade och härdade. Deras namn voro: sergeant Middleby vid 93:e höglandsregementet, Lockhart Bogle, London Scottish Rifle Vol. och soldat Gray vid 93:e höglandsregementet.
Äfven de hade sin stång med sig. Ja, det var egentligen ingen stång, utan sparare en jämntjock bjelke, något kortare än den gotländska stången.
— Skall denna brytas upp? — frågade gotländingarne. Det gör ingen karl.
Nej, den skulle icke brytas upp. Ty det visade sig att stångstörtningen och Tossing the caber i sjelfva verket icke var samma sak, Skottarne resa upp sin stång så godt de kunna, lyfta den i armvecket och söka sedan kasta öfver densamma på samma sätt som gotländingarne kasta sin, utan att dock taga någon som helst hänsyn till kastets längd.
Täflingen — om man under sådana förhållanden får kalla den så — började.
En efter en försökte sig skottarne på sin stång. De kastade och kastade. Inalles torde ett trettiotal kast ha gjorts, men endast en gång lyckades en af dessa muskulösa, tränade skottar att få om sin stång. Åskådarne stodo litet undrande. Var det icke meningen att stången i regel skulle kastas om? Säkerligen. Men då lyckades skottarne icke alldeles för väl, det var allmänna meningen, ehurn det var kraftprof nog, som de utvacklade.
Gotländingarne trädde fram, en efter en. Lätt, och som det tycktes utan ringaste svårighet vräkte de upp sin stång, tre gånger hvar och en. Dock lyckades de icke alla lika bra. Sergeant Ahlvengren, som kastade alla sina kast uti i det närmaste rät linie, tog för hvarje kast respektive 8, 8,05 och 7,40 meter, V. Berg, hvilkens kast gingo något mera åt sidorna nådde 7,80, 6,25 och 6,56 meter, V. Pettersson erhöll 7,49, 8 och 7,28 meter, men lyckades deremot icke att få stången väl öfver. Detta torde ha berott derpå att Pettersson sträfvade efter att kasta väl långt, hvarjämte han beklagligt nog icke vare sig under pingstdagen eller annandagen mådde riktigt väl. Uppbrytningen gjorde Pettersson dock öfverlägset.
För hvarje af gotländingarnes lyckade kast, dånade bifallsåskorna och bravoropen ljödo från konungen och hela den kungliga sviten. Drottningen jämte prinsessan Bernadotte åskådade stångstörtningen från sin vagn.
När ak kasten voro gjorda, stego gotländingarne på konungens uppmaning trygga och säkra fram till skottarnes stång. Lätt lyfte densamma alla tre. Nå de kastade visserligen ej om den — det hade skottarne ej heller gjort — men mycket felade ej att de gjort det lika bra, som de och detta utan någon öfning.
Då gotländiogarne sedan uppfordrade skottarne att pröfva på deras ståvg, mötte de i början detta med enständiga »no,no»; men gingo sintligen deran. Dock, det gick dem som finnen: de kunde knappast röra stången från marken. Härmed ha vi dock icke velat säga något underkänmande om någondera sidans! kraftprof.*) Möjligen ligger konsten på båda hållen lika mycket i öfningen som i styrkan.
Utan öfverdrift torde kunna sägas både att gotländingarne visade sig skottarne öfverlägsna och att stångstörtningen var den af dagens idrottstäflingar, som kanske väckte största intresset. Konungen upphörde ej att yttra sitt uppmuntrande bifall till gotländingarne, som han vänligt språkade med och klappade på axeln.
Äfven denna dag afelutades af gotländingarne, ty efter stångstörtningen utdelades prisen, bestående af ett halft hundratal silfverpokaler. Af dessa föllo två på gotländingarnes lott. Sergeant Ahlvengren fick en såsom ett första och V. Berg en något mindre såsom andra pris.

På fest
Kl. 1/2 9 på aftonen skedde den femte internationella gymnastikfestens afslutning genom en bankett i Berns salonger. Till den samma, som var besökt af omkring 1,000 personer, voro de gotländske allmogemännen samt- och synnerligen inbjudna.
Sedan en splendid supé afätits i den rymliga, stora salongen, anlände efter kaffet kronprinsen jämte uppvaktning, som superat i de s. k. götiska rummen.
Bland de närvarande syntes en mängd högre svenska officerare, åtskilliga ministrar, hvarjämte samtliga främmande gymnaster — äfven de qvinliga — och delvis klädda i sportsdrägt infunnit sig.
När den egentliga festen skulle börja, uppstämde Bricolisterna från estraden — Vintern rasat, hvarpå kronprinsen utbragte skålen för konungen, hvilken skål följdes af fanfarer, hurrarop och folksången.
Vidare föreslog kronprinsen en skål för de monarker, hvilkas länder sändtrepresentanter till gymnastikfesten, hvarpå öfverste Ankarcrona höjde glaset för kronprinsen, festens beskyddare. Då denne tackade, sägande att han aldrig skulle Äängra att han stält sig i spetsen för festen, dånade bravo- och hurraropen.
Hafvudtalet för festen hölls härefter af professor F. Holwmgrev, dervid han på ett särdeles vältaligt sätt framhöll betydelsen deraf, att qvinnan nu kommit med i det gympvastiska arbetet.
Sedan höllos tal för de olika nationer som voro representerade vid festen, och besvarades desse af de respektive utländske föreningarnes anförare, Stort bifall väckte den af kapten Schenström utbragta skålen för Norge, och ändlöst jubel helsade prof. Holmgren, då han talade för fionarne,. Det var ett mäktigt gripande ögonblick, och tårar syntes i många ögon.
Handklappningarne ville aldrig sluta, då »Finska rytteriets marsch» spelades och »Suomis såog» sjöngs. Med sång slösade för öfrigt under hela aftonen den utmärkta kören.
Franska ministern uttalade äfven från sitt land ett tack till Sverige, hvarefter han på kapten Balcks bröst fäste hederslegionens stjerna. Åter stormande jubel.
Och så fortgick det bortåt kl. 1/2 2 under den mest animerade och hjertliga stämning. Till sist utdelade kronprinsen å de i gymnastikfesten deltagande föreningarne med anledning af densamma präglade minnesmedaljer at silfver, inlagd i ett etui och visande på ena sidan en gym: nast med inskriften: Mens sana in corpore sano. (En frisk själ i en frisk kropp). Å Visby bollklubbs vägnar mottags denna medalj af kassör J. Hellgren och för idrottsföreningen af litteratör Sandberg.
Solen höll på att gå upp, då man aftroppade från festen.

*) Stockholms Dagblad yttrar: Kampen var synnerligen intressant att åse. Svenskarne fingo gång på gång sin stång att slå öfver, under det att skottarne tydligen tagit sig vatten öfver hufvudet, i det att de trots upprepade försök ej lyckades störta sin koloss mer än en enda gång.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 20 Maj 1891
N:r 76

Publicerat

Gotländingarne

komma att vid de stora idrottstäflingarne i Stockholm nästa vecka uppträda två gånger. Första gången blir sjelfva pingstdagen, då omedelbart efter gymnastikuppvisningarnas slut pärk kommer att spelas af två lag på Svea gardes kaserngård. Äfven tisdagen 19 Maj äger en uppvisning rum. Den 18 Maj, annandagen, äger stångstörtningen rum. Tre skottar komma att, utom våra gotländingar, deltaga i denna täflan.
På grund deraf, att bollspelsöfningarne blifvit till tiden något ändrade än hvad från början var meningen, måste de gotländske idrottemännen afresa härifrån redan lördagen 16 Maj i stället för på söndagen och man har bedt osar meddela, att såväl bollspelarne som stångstörtarne böra samlas på gamla artillerigården i Visby lördagen 16 Maj kl. 1/2 7 e. m.
De personer från landsbygden, hvilka komma att deltaga i bollspelet i Stockholm äro: Aug. Pettersson, Follingbo; Karl Jakobsson, Buttle; E. Danielsson, Veskinde; viktor Bolin och O. Göransson, Sproge; Niklas Pettersson, Mästerby; Oskar Jakobsson, Väte; O. Hägg och J. Hägg, Hejde; O. Nilsson, Roma; Axel Eklund, Fole och Karl Karlsson, Fröjel samt skollärare Bendelin, Veskinde.
Dessutom är en möjlighet att ett 10tal Alskogsbor komma att medfölja för att spela frampärk.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 13 Maj 1891
N:r 73