Etikett: Väskinde

För Gotlands Allehanda
af
Nn.

(Forts. fr nr 195.)
Till prydnader få vi af fynden vid Rings också räkna en liten röd lerperla och förmodligen äfven några stora, prydliga galttänder, som äro genomborrade med hål för snodden, på hvilken de varit fästade. Att prydnader af det senare slaget voro synnerligen omtyckta af stenålderns qvinnor, är en bekant sak. Många fynd från Sveriges fastländ hafva visat detta och äfven från Gotland saknas ej sådana. Så hittades i en graf vid Vesterbjers i Gothems socken för några år sedan tillsammans med sex vackra spjutspetsar af skiffer, hitförda från fastlandet, samt en spjutspets och en pilspets af ben, ej mindre än åtta svinbetar, af hvilka flera äro försedda med hål. Äfven å det stora graffältet vid Bläsnungs i Vestkinde socken, märkligt för den stränga ordning, i hvilken de olika åldrarnas grafvar här följde på hvarandra ända från stenåldern till yngre jernåldern, gjordes några dylika fynd. Men att detta slags prydnader, hvilka med sådan förkärlek buros af stenålderns qvinnor, äfven för deras döttrar i nittionde eller hundrade led kunde hafva något värde, skulle man näppeligen hafva väntat sig. Och dock tyckas qvinnorna vid Rings med nöje hafva burit dessa prydnader, eftersom tre sådana betar påträffades.
På det hela taget synes lyxen i kläder och prydnader ännu icke hunnit den höjd, som den fick på Gotland efter endast 2 å 3 århundraden. Ty då kunde icke en gotländsk qvinna anses väl klädd, om hon icke hade ett rundt spänne eller ett bågspänne midt på bröstet och ett aflångt, liknande ett hästhufvud, på hvardera sidan, ofta nog blänkande i silfver- eller guldbeläggning, och kring halsen måste hon hafva ett perlband, som skiftade i alla färger. Stundom hängde ock från bältet kring midjan några bronskedjor, i hvilka nycklarna till visthuset och andra gömmen hängde. På det närbelägna egraffältet har man funnit grafvar, der qvinnor blifvit jordade och försedda just med en sådan utstyrsel.
Dock kunde det hända redan under den tid, då gården vid Rings var bebodd och äfven dessförinnan, att man uppträdde med en viss elegans i fråga om kläder och deras utsmyckande. Särskildt brukades det på Gotland under de närmaste århundradena före och efter Kristus, att man hade kläderna besatta med en mängd små perlformiga prydnader af brons. Man finner ofta sådana i grafvar från denna tid, bå\’e i det fall att de aflidna bränts, och att de jordats på vanligt sätt. I grafvar af det senare slaget har man kunnat iakttaga, att dessa små prydnader varit fästade företrädesvis på hufvudbonaden, men stundom äfven kring midjan och knäna, ja öfver hela drägten, hvilken då kunnat vara alldeles öfversållad med dylika små prydnader. Det fins grafvar, der man samlat tillhopa två tusen dylika »halfperlor». När dessa voro nya, måste de med sitt guldgula skimmer hafva gifvit en viss glans åt drägten och den person, som bar densamma.
Hvad för öfrigt beträffar den klädedrägt, som burits af folket vid Rings, och det material, hvaraf den varit förfärdigad, lemnar oss utgräfningen ingen direkt upplysning derom, men väl kunna vi af några fynd se, att man förstod bereda ullen och spinna den till garn. Vi se detta af några små runda genomborrade skifvor af lera och ben, hvilka äro kända under namnet sländtrissor. På denna tid kände man nämligen ej till den beqväma inrättning, som vår tids qvinnor:begagna vid spånad, spinnrocken. Man begagnade då handtenen eller sländan, d. v. s. en träten, trädd genom en sådan trissa, som nyss nämdes, och som tjenade till att hålla tenen i rörelse, sedan den väl satts i gång. I öfra ändan af denna ten var tråden fästad. Att man förstått uppskatta ullens värde, kunna vi för öfrigt antaga redan deraf, att ben efter. får hittats i kämpagrafvarna. Men man har säkra bevis derpå, hvilka gå ännu mycket längre tillbaka i tiden, Man känner detta af fynd redan från bronsåldern. Det har äfven bekräftats af fynd från ifrågavarande tid, synnerligast från de danska mossfynden. Med ledning af dessa fynd har man kunnat bilda sig en fullständig föreställning särskildt om männens drägt, såväl dess utseende, som det ämne, hvaraf den varit förfärdigad. Vi åfergifva här, hvad Montelius säger härom i »Illustrerad Svensk Historia»: »Kläderna äro af ylle; väfnaden är finare än den under bronsåldern vanliga, och mönstret är ofta rutigt. De förnämsta plaggen äro en lång tröja med ärmar, som räcka till handlederna, och byxor, hvilka kring lifvet äro sammanhållna med en rem och som nedtill äro fastsydda vid korta strumpor. Den yttre fötbeklädnaden är ett slags sandaler af läder, prydda med fint pressade sirater». Men troligt är, säger samma forskare, att man vid dénna tid förstod att bereda ej blott ullen utan äfven linet till kläder åt sig.
De båda omtalade sländtrissorna gifva oss ej blott anledning att spörja efter klädedrägten, de lemna oss äfven tydligt vittnesbörd om qvinnornas flit och handaskicklighet.
Ännu några andra små föremål, ehuru enkla, intyga, att qvinlig handslöjd här idkats. Det är en benkrok och några prylar, som troligtvis hafva varit använda för sådant ändamål. Man kan för öfrigt redan af gårdens storlek och gårdsfolkets stora antal sluta sig till, att qvinnorna haft fullt upp att göra ej blott med matlagning utan äfven med spånad, väfnad — äfven sådan torde hafva förekommit — och klädsömnad. Här kräfdes ju många flitiga qvinnohänder för att hålla husfolkets medlemmar hela och rena.
Ej heller männen å sin sida hafva varit overksamma. Flitigt hafva de brukat knifven och yxan. Det se vi af de 17 större och mindre, brynstenar, som funnos. I intet af de fyra husen saknades de. Af knifvar hittades dock blott 4 och endast en yxa, men denna af en gammal, mycket intressant och rätt sällsynt form, liknande bronsålderns håleelter: En jernkil, som hittades, vittnar äfven, att man förstått handskas med träet på ett rationelt sätt. Ett annat bevis härpå hafva vi från den förut omnämda grundvalen vid Åby i Bro, der ett jernborr hittades.
Att invånarne vid Rings besutto en ganska långt drifven färdighet att forma träet, kan man för öfrigt sluta. sig till redan af bygnadens sammansättning. De måste hafva varit goda timmermän, men ej blott détta, de hafva äfven varit händiga slöjdare. De hafva sålunda ej blott slöjdat sådana enkla saker, som skaft till sina knifvar, pilar, spjut och yxor, hvilka skaft de måhända. liksom deras danske fränder försågo med vackra slingor och utskärningar, utan de-hafva äfven hyflat bräderna. till bänkar, sängar o. d. Någon hyfvel är visserligen ej hittad vid Rings, men från ett af de förut omtalade märkliga fynd i Danmark påträffade i några mossar, igenvallade lemningar efter forntida sjöar, känner man en hyfvel och dertill en, försedd med\’ runinskrift. Tack vare torfvens förmåga att skydda mot förmultning, har denna och en mängd andra föremål kunnat bevaras: oskadda ända ill våra dagar. Med tillhjelp af hyfveln, borren, yxan. och knifven förstod man till och med att sätta tillsammans bräder till kistor.
Att man ägt sådana vid Rings för att deri förvara sina dyrbarheter kunna vi vara vissa på. Beviset hafva vi i några nycklar af jern, hvilka hittats i A. och D. Btt annat har man från det till gården hörande graffältet. Der träffades nämligen på bottnen af ett röse bland askw och brända menniskoben ej blott en jernnyckel utan äfven skylten, som suttit ofvanpå kistan och handtaget, som suttit i locket. Äfven på graffältet i Kornettskogen i Veskinde socken är ett likadant fynd gjordt. Här fans dessutom ett tunnt jernbeslag, hvilket troligtvis varit fästadt ofvanpå kistans lock. En egendomlighet med skyltarna till dessa båda nycklar vilja vi i förbigående anmärka. Nyckelhålen äro nämligen smala och långa, och nycklarne, hvilkas ax, om vi så få kalla deras böjda ände, som träddes in i låset, och skaft äro platta, hafva ej kunnat vridas. Låsets regel, hvilken säkerligen varit af trä — hade äfven den varit af jern, borde den hafva hittats i något af fynden — han sålunda ej hafva stängts medels nyckelns vridning såsom med våra lås, utan genom att nyckeln trycktes emot rigeln.
Desså sistnämda föremål föra oss till den slutsatsen, att den tidens män voro ganska skickliga äfven i smideskonsten.
Andra bevis härpå, förutom knifvarna (fig. 12, 13), borren och yxan, hafva vi i några skäror (fig. 14), som användts att

meja säd med, en ringklocka (fig. 15) af jernbleck med isittande kläpp, ett föremål, som man ingalunda kunnat vänta sig att finna under en så tidig period, 4 pilspetsar (fig. 16, 17) och en spjutspets (fig. 18) från denna plats. Den senare,

hvilken är försedd med hullingar, och en af de förra, som har kraftigt gjorda, skarpa ålar, äro vackra prof på den tidens smideskonst. Smedens konstfärdighet blef småningom så högt värderad, att man åt en gård, der en skicklig sådan var bosatt, gaf namnet Smiss d. v. s. Smidesgården, ett namn som återfinnes i ej mindre än 21 socknar på ön. Dock är det att anmärka, att namnet smed under sagotiden och antagligen redan under den tid, hvarmed\’ vi nu sysselsätta oss, kunde beteckna ej blott en skicklig metallarbetarce utan äfven hvarje annan duglig handtverkare.
Ett märkligt fynd från en af de ofvannämda 21 gårdarna på ön med namnet Smiss, nämligen Smiss i Eke socken, kunna vi ej underlåta att i detta sammanhang omnämna, Vid denna gård hittades nämligen år 1867 vid dikesgräfning en mängd föremål. af jern och brons. såsom spännen af flera slag, somliga: ofullbordade, en del af ett betsel, delar af nycklar, en tång, kroken och vigterna till en våg, beslag: till bottnen af ett dryckeskärl m. m., allt hänhörahde från hednatidens slut. Tydligen har detta fynd tillhört en smed och det ligger nära till hands att antaga, det denna bott just på Smiss gård.
Den märkliga omständigheten, att så många gårdar hafva uppkallats med detta namn innebär en antydan, att handtverksskickligheten varit mycket utbredd och högt uppskattad på ön. Gör man sig mödan att studera de fornsaker, som under loppet af det första årtusendet tillverkades på Gotland, skall man ock spåra en efter hand högt uppdrifven färdighet.
Det uppstod nämligen småningom: alldeles säregna gotländska former, särskildt af spännen, hvilka alltså måste vara tillverkade på ön, och många af dem äro synnerligen vältaliga vittnesbörd om Guternes ovanligt stora förmåga att bearbeta metallen. Ett sådant är ett stort bågformigt, vackert spänne, som fans vid Othemars i Othem år 1871. Liknande smycken, och andre, hvilka äro formade som dessa eller som hästhufvuden, hafva i flera exemplar hittats äfven på graffältet vid Rings. Bland de vackraste profven på smideskonstens höga ståndpunkt på ön måste anses ett svärd från graftältet vid Rings, hvars fäste och skidbeslag, båda af brons, äro försedda med de ypperligaste slingor och ornament. Andra svärd, ehuru mindre, hafva äfven här hittats, hvilkas skidor äro fullsirade med djurslingor, somliga förgylda, andra försilfrade och allt af ett utsökt arbete.
Vi nämde nyss, att man vid Rings funnit några vapen af jern, nämligen en spjutspets och några pilar. Men detta är ock allt af detta slag, som här anträffades. Huru man skall förklara, att vapnen äro så sällsynta vid Rings, är svårt att säga. Man kan gissa på, att gården blifvit öfvergifven af sina invånare, såsom vi ofvan antydde, och blifvit bränd af dem, eller att gårdsfolket blifvit öfverrumpladt af fiender och blott hunnit rycka med sig vapnen; hvarefter gården stuckits i brand, men mera än gissningar blir detta ej. Vapnens sparsamma förekomst gör emellertid att vi på annat håll måste se efter, huru de vigtigaste anfalls- och försvarsvapnen för denna tid, svärdet och skölden, voro formade. Vi kunde visserligen erhålla underrättelse härom i det närbelägna graffältet, som i så mycket fullständigar uppgifterna från sjelfva gården, men vi föredraga denna gång att hämta kännedom härom från det förut omtalade stora graffältet i Kornettskogen i Veskinde, emedan rätt många vapen här hittades. Detta fynd gjordes i ett egendomligt slag af grafvar. Enstaka kalkhällar hade nedsatts i jorden och kring dem hade askan och de brända benen efter den aflidne krigaren nedlagts. I dessa grafvar förekommo svärd, spjutspetsar, knifvar samt handtag och bucklor till sköldar. Svärden voro något öfver 2 fot långa, men breda, somliga eneggade andra tveeggade och försedda med en reffla längs midten. Upptill slutade de med ett smalt handtag, vid hvilket ett tjockare sådant af trä hade varit fästadt. Slidorna till svärden hade troligtvis varit af trä.
Några sådana hittades visserligen icke hvarken i Kornettskogen eller vid Rings, men man har sådana väl bibehållna från de danska mossfynden.
Af nötningen på doppskon, hvilken å dessa danska svärd var af metall eller elfenben, kunde man se, att svärdet ofta burits på högra sidan. Man har anmärkt, att äfven de roniferske krigarne så plägade bära sina svärd.
Skölden var gjord af tunna bräder och var långs kanten försedd med ett tunnt beslag, som tjenade till att sammanhålla och gifva styrka åt densamma, På dess undre sida var ett handtag af jern fästadt medelst tvenne nitar, af hvilkas längd man kan sluta till sköldens tjocklek. För att man skulle kunna med handen gripa säkert kring handtaget, var ett hål gjordt i skölden, men då handen skulle varit utsatt för huggen, derest denna öppning lemnats obetäckt, sattes en kupig buckla, som var än formad som en tratt, än kullrig. Om sköldens form lemnar oss ett vackert fynd från: det stora graffältet å Backhagen i Tingstäde socken underrättelse. Här hittades nämligen i en graf jämte bucklor och handtaget hela kantbeslaget af brons, hvars sammanlagda längd uppgick till öfver 3 meter. Sköldens vidd måste sålunda hafva varit nära 1 meter eller omkring. 3 fot. Några i detta beslag qvarsittande lemningar af färg, visa att denna sköld varit Blåmålad.

Äfven de öfriga vapnen, spjutet, pilen och bågen förtjena att i detta sammanhang beskrifvas, Vi hafva förut redogjort för ett slags spjutspetsar, sådana med hullingar. Men ej alla hade denna farliga form. Ofta saknade de sådana, och hade då den vanliga formen, ett tunnt åt sidorna utsväldt blad med en upphöjning från spetsen fram till holken.
Huru skaften sågo ut, känna vi genom de här ofta omnämda danska mossfynden, der ett stort antal sådana hittats. De voro endast omkring 1 tum tjocka, men stundom ända till 11 fot långa och synas vara svarfvade. På några af dessa är tyngdpunkten utmärkt genom ett inslaget stift eller omvecklade-snören för att man lättare skulle kunna gifva spjutet ett passande läge i handen. Flera af dessa skaft äro, såsom vi ofvan nämt, prydda med inristade slingor. De äro vanligen af ask.
Pilarnes spetsar äro oftast af jern men ock stundom af ben (fig. 19). Äfven sådana af det senare slaget hafva hittats: vid Rings. Skaften, om hvilka vi åter måste rådfråga de danska mossfynden, hafva varit rätt långa, 2 till.3 fot. Liksom de nordamerikanske indianernas pilar voro äfven dessa försedda med fastbundna fiädrar, hvilka tjenade till att gifva styrsel åt pilen under dess lopp.
Samma fynd innehålla äfven ett antal bågar, hvilka hafva haft samma form som de vilda folkslagens ännu i dag hafva, d. v. s. den utgöres blott af en med sträng spänd båge utan stock. Strängarna äro visserligen multnade, hvilket gjort, att alla dessa bågar raknat och se ut som vänliga stänger, afsmalnande åt båda ändarna, men dessa äro i öfrigt väl bibehållna. Deras längd är rätt ansenlig, hela 6 fot. Man kan häraf förstå, att ett pilskott från en sådan båge ej var att leka med. Också veta sagorna från en senare tid, vikingatiden, att berätta om Fig. 19. väldiga bågskyttar. Så berättas det, om den norske 5 bågskytten, Einar Tambaskälfver, att han i slaget vid Svoldern, der Olof Tryggvason blef öfverfallen af den danske konungen Sven, den svenske konungen Olof och den norske jarlen Erik, gjorde tvenne ovanliga skott, båda ämnade åt Erik jarl. Ena gången träffade skottet styret strax ofvanför jarlens hufvud med sådan styrka, att pilen gick in ända till skaftet. Andra gången gick pilen mellan jarlens arm och sida med sådan kraft, att pilspetsen gick långt ut genom brädet bakom honom. Einar stod just färdig med det tredje skottet, då en pil från en af jarlens män träffade hans båge med den verkan, att denne brast itu med en stark kläng.
Det svar, Einar gaf konungen på hans fråga, hvad det Var, som brast så hårdt, är allbekant: »Norge ut dina händer konung», samt visar, hvilken ofantlig tillit den väldige bågskytten satte till sitt vapen, och hvilken skada han tilltrott sig kunna göra fienden dermed.
Vi hafva hu sett, hvilka och hurudana de vapen voro, som invånarna på Rings gård begagfiiade vid stridstillfällen, hyilka dock då ännu torde mindre ofta Nafva förekommit än vid den tid, från hvilken vi nyss anförde några drag. Några af dessa, särskildt pilen och spjutet, användes äfven vid ströftåg på jagt i skog och mark. Den kringliggande vidsträckta skogstrakten vid Rings är ännu mycket rik på villebråd och har säkerligen då lefwet ännu rikligare tillfällen till jägt, från hvilka männen hemfört mångöet präktigt byte åt husmodren.
De ofvan omnämda båda små bronsspännena äro ett talande bevis på folkets kärlek till jagten.
Äfven fiske har säkerligen bedrifvits af gårdens kaflar.
Visserligen träffades ingen fiskkrok eller anfian fiskredskap, som kan bestyrka detta, men då man vet, att fiskredskäpen var uppfunnen redan af stenålderns folk; behöfva vi ej tvifla på, att denna var känd för Ringsborna wider den äldre jernåldern. Man har för öfrigt i grafvar från denna tid träffat fiskben. Så fann konservator Gustafsson år 1877 i en liten grafkista vid Bjers i Lärbro tre fiskkotor jämte en spelbricka af ben, bitar af lerkärl och af en kam m. fl. saker. Till och med ben af säl hittades i en af grafvarne vid Bjers och liknande fynd i stor mängd har doktor Kolmodin gjort i den märkliga grottan på Stora Karlsö, fynd, som gå mycket längre tillbaka i tiden än de från Rings. Vi behöfva derför ej betvifla, att man vid Rings förstått att taga mången god fångst ur det närbelägna Tingstäde träsk.
Huru man skaffat sig fram på denna insjö under vintern, då isen låg spegelblank, derom få vi besked af ett egendomligt föremål af ben, som hittades i A. Det är en s. k. islägg, genomborrad i hvardera änden med ett hål, deri snören varit fästade, hvarmed isläggen fastbundits vid foten. Det är skenbenet af en häst, man användt härtill. Från Björkö känner man många sådana. I de isländska sagorna omtalas de äfven. Från medeltiden äro de ock bekanta, ehuru de då stundom inrättades på något annat sätt, nämligen så, att en plugg slogs in bakifrån, vid hvilken det bakre snöret fästes. De hafva-t. o. m. begagnats ända in i vår tid. Den, som skrifver detta, har sjelf i sin barndom gått på isläggar, och kan intyga, att de ej äro dåliga fortskaffningsmedel. Är isen riktigt spegelblank, och man har en god isstaf att staka sig fram med, så bär det af i svindlande fart; Men förlorad är man, om man oförmodadt stöter på några vak, ty det står ej till att vända hastigt med isläggar, såsom man kan göra med skridskor.
Här gjorde vi nw bekantskap med ett af männens vinternöjen utom hus. Om en idrott, som brukades sommartid och med stor förkärlek af både män och pojkar, lemna oss ett slags stenar säker upplysning. Stenarna kallas varpof, och leken att »kasta varpor», hvilket uttryck egentligen innehåller ett upprepande af samma sak två gånger, eftersom varpa betyder något, som man kastar. Ordet är slägt med det tyska werfen och det nysvenska värpa. För den läsare, som möjligen ej känner detta på Gotland så omtyckta spel, må det med några ord beskrifvas.
Leken går så till, att man ställer ned två stickor i jorden på omkring 75 fots afstånd från hvarandra och kastar med varporna efter dem, Konsten är att föra varpan så, att hon roterar horisontalt, faller ned så nära stickan som möjligt och blir liggande der. De kastande, som kunna vara ända till 8 á 10 personer, äro delade i tvenne partier, hvilka anstränga hela sin förmåga att besegra hvarandra och att först hinna 12 poäng eller »stick», som det heter på Gotland, då »kulan» är vunnen. Detta är det sätt, som mest användes, och som alltid brukas af vuxna män.
Varporna, som vid denna kastning användas, mäste vära knackade så att de hafva skarpa kanter, hvilket gör ätt att de ligga stilla, då de träffa- marken. De tillverkas helst af en gråstensskifva, som är något kullrig på öfversidan, men äfven af kalksten. Storleken vexlar något efter den kastandes styrka och handens storlek, men får ej vara större, än att den beqvämligen kan föras med en hand. Detta slag af varpkastning idkas på gräsbevuxen mark.
Ett annat slag förekommer äfven å sandig mark, nien användes endast af pojkar. I st. f. stickor ställes då upp mål af sten, och varporna äro kullriga så att de lätt glida fram, »fysa», utefter marken. Konsten år här hufvudsakligen att gifva varpan en sådan riktning, att den träffar målet och kullslår, »råmar», detta, hvarigenom två poäng vinnas. Till varpor af detta slag användas sådana stenar, som så ymnigt förekomma i den gotländska strandklappern och stenören.
Denna helsosamma idrott idkas ännu i dag med stor förkärlek af det manliga slägtet, man skulle kunna säga under hela vandringen från vaggan till grafven. Öfver hufvud taget kan ej en på gotländska landsbygden uppfödd man säga, huru gammäl han var, när han först började att kasta varpa, och mången åldring med ungdomligt sinnelag lägger ej bort spelet, så länge armen orkar göra tjenst. Det är också icke så ovanligt, att se 12 års pojkar och 60 års gubbar deltaga i samma täfling.
Denna idrott ser enkel ut, men är dock rätt svår för den, som ej öfvat den från barndomen. Från barndomen har man ock på den tiden öfvat sig deri, ty ej mindre än 7 barnvarpor hittades, några för riktigt små; små händer. Flera varpor för män hittades äfven.
Huru kärt man höll detta spel, bevisas bäst deraf, ätt man känner tre fall från graffälten från Bläsnungs i Veskinde, der den döde fått sin varpa med sig i grafven. Dessa grafvar äro från t. o. m. en ännu tidigare period än Rings gård, eller tiden närmast före Kristi födelse, Varpkasthihgen lär icke vara känd från något annat land än Gotland.
(Forts.)

Gotlands Allehanda
Måndagen den 22 December 1890
N:r 199