har, såsom för flere af våra läsare torde vara bekant, under en följd af år varit föremål-för noggranna undersökningar af vår landsman doktor Fredrik Nordin, hvilken nu i en längre uppsats utförligt gör reda för resultatet af sina forskningar.
Graffältet vid Bläsnungs är — säger dr Nordin — det första större Graffält på Gotland, hvilket blifvit fullständigt undersökt. Visserligen har det ej varit så rikt på fynd, men största intresset med detsamma torde vara, att man kan följa de olika åldrarne inom det ända från stenåldern upp till yngsta jernålderns början.
Öfverst på graffältet i dess vestligaste del ligga grafvarne från äldsta tid: sten&ldern, bronsåldern och jern&ldern. Från stenåldern ha fynd gjorts hufvudsakligen i tre grafvar. Grafkistornas form och stora dimensioner, skelettlemningarne m. m. angifva detta. Grafvarne äro ett intressant bevis för, att trakten varit befolkad redan så långt tillbaka.
Bronsåldersfyndet var ej talrikt. Men flere omständigheter bidraga dock att förläna det ett visst intresse, såsom att grafven hade anbragts uppe i en stenåldershög, att den bestod af en helt liten kista, yld med fia sand och med väl rengjorda brända ben, samt attett funnet enkelt lerkärl med grepo samt ett par små föremål af brons voro hela och väl bibehållna.
Det öfvervägande största antalet grafvar i detta graffält tillhörde den äldre jernåldern. Fynden här voro jemförelsevis talrika och sönderfalla i två grupper: sådana, som tillhöra den förromerska äldre jern&åldern och sådana, som tillhöra den romerska. Till den förra gruppen höra öfver 100 grafvar som utgöras merändels af små gräsbevuxna rösen eller kullar om 3—5 meters vidd. Några voro försedda med en utom röset löpande ring. Mestadels voro de hopförda af gråstenar och jord, men sällan af kalkflisor, hvilket är rätt egendomligt, alldenstund den utanför liggande heden srbjuder rik tillgång på kalksten. Särskildt tycks man ha haft förkärlek för ett visst slags ör, som fås vid den s. k. Stenkrogen. I somliga rösen funnos på bottren en rand af ordentligt lagda kalkhällar. På bottnen liggande stora hällar antydde, att en menniska här blifvit jordad. Oftast täckte hällarne den dödes kista, som vanligen utgjordes af stående kalkhällar. I många grafvar har man jordat liket utan kista, blott kastat jord öfver det.
Märkligt är att se, med hvilken noggrannhet iakttagits, att liken i kistorna lagts i riktning norr till söder, med hufvudet åt norr, en bekräftelse på att våra förfäder fäste stor betydelse vid väderstrecken. Vanligen ligga skeletten på endera sidan, någon gång framstupa eller på rygg. Således synes man ej då som nu lagt den döde i någon viss ställning.
Det större antalet rösen innehöllo dock brända grafvar, d. v. s. de innehöllo askan och benen af de döda i en särskild liten kista. Likbränniogen synes ha varit allmännare än det andra grafskicket.
På fornsaker är fältet på det hela taget tämligen fattigt. Endast få föremål ha fått följa den döde i grafven, hvilket synes tyda på att befolkningen i trakten ej haft synnerligen rika tillgångar att förfoga öfver eller åtminstone ej offrat mycket för den döda. Dock ka hittats 1 föremål af silfver (en ring), 63 af brons, 86 af jern, 43 lerkärl och 28 öfriga föremål; bland alla dessa äro prydnadsföremålen de mest vanliga. Lerkärlen äro af röd, grå eller blå lera. Märkliga äro tre varpor. Häraf synes framgh, att varpkastningen ej har något gemensamt med den romerska diskuskastningen, då den ju idkades här, innan-det romerska inflytandet började förnimmas här uppe. Efter detta kan man anse, att varpspelet på Gotland går tillbaka till tiden bortom Kristi födelse.
Den del af graffältet, der spår påträffats från äldre romersk jernålder, är icke af samma omfång som det förra. Dessa fornlemningar ha ett annat utseende. Här förekomma nämligen flere enstaka små kistor. Fornsakerna förekomma ytterst sparsamt.
Som i början nämdes, hörde några grafvar till den yogre jernåidern. De äro knapt märkbara ofvan jord. Der tydliga spår efter begrafning funnos, voro de alla efter jordande, ej efter likbränning. Kistor förekommo ej. Fynden voro ej talrika.
Den här gjorda undersökningen har visat, att graffältet inom sig rymmer alla de tre stora perioderna, sten-, brons- och jernåldern.
Det är tydligt, att man lagt grafvarne något så när i ordning efter hvarandra, så att deras inbördes läge på platsen äfven tämligen noga angifver deras tidsföljd. Om Bläsnungs gård fordom haft samma belägenhet som nu, så har man börjat lägga grafvarna på ett tämligen stort afstånd från gården, hvarefter man närmat sig denna så småningom, tills de yngsta grafvarna stannat rätt nära invid hemmet.
För en undersökning af, hur länge man här hållit på att begrafva sina döda, anser författaren, att man måste taga hänsyn till den omgifvande trakten.
Denna är ganska steril: åt ena hålleten alldeles ofruktbar hed med litet skog och för öfrigt nakna kalkhällar samt å andra en vidsträkt myr, som aldrig varit odlad. På det jämförelsevis smala området mellan heden och myren ligger den jord, som skall föda invånarne på Bläsnuogs gård. Denna med dessa båda »parter» föder för närvarande högst 40 personer. Några andra gårdar fianas icke i granskapet. Den som ligger närmast Nors, är belägen på en fjerdinsvägs afstånd och har haft sitt graffält i Kornettskogen. Graffältet kan alltså ej gerna hafva varit användt af andra än invånarne vid Bläsnungs. Efter hvad det vill synas, bör det, oafsedt sten- och bronsålders grafvarna, representera en tid af bortåt tusen år.
Gotlands Allehanda
Fredagen 10 Maj 1889
N:r 53
