Sven Söderberg, om några nyuppfunna Gotländska runinskrifter. Land 1888. Under de senare åren har Gotland så att säga öfverträffat sig sjelft, i det att nr den gotländska jorden framkommit det ena rika fyndet efter det andra, innehållande förut osedda och för vetenskapen synnerligen dyrbara föremål. Endast sällan torde allmänheten få kännedom om dylika fynd, än mindre någon riktig föreställning om deras betydelse. Korta underrättelser om de vigtigaste kunde dock vara af intresse.
Vi komma kanske i tillfälle att under ofvanstående rubrik någon gång omtala vigtigare fynd och påpeka deras betydelse. De sedan 10 år pågående systematiska utgrafningarne frambringa ock alltjämt resultatet, som kunna vara af ett allmännare intresse.
Åtminstone ett af de senare årens vigtiga jordfynd torde vara allmänt bekant på Gotland, nämligen det som 1881 gjordes vid Dunegårda i Dalhem. Men det var ock af stort materielt värde; det innehöll bland annat 3 armringar och 3 stora hängsmycken af guld samt 9 bägare eller skålar, 7 skedar, arm- och fingerringar, söljor m. m. af silfver. Den som icke varit i tillfälle att se dessa vackra fornsaker i Nationalmuseum i Stockholm, kan få en föreställning om de vigtigaste föremålen genom utgifna, vackra albildningar. Sådana finnas t. ex. i antiqvitets-akademiens månadsblad för 1882; i riksantiqvarien Hildebrands stora arbete om Sveriges medeltid; i svenska fornminnesföreningens tidskrift Mit. 13 och i den engelska handkatalogen för besökande i statens hist. museum.
Skatten är kanske en gammal familjeskatt, som gått i arf genom många led och tid efter annan blifvit tillökt, än med inhemska, än med fjärran ifrån komna klenoder. Men det blef ofrid i landet, den segrande fienden var lysten efter guld — man dolde da sina största dyrbarheter i den af gammalt använda skattkammaren, jorden. Men ägaren fick icke tillfälle att öppna sin skattkammare, måhända ljöt han en bråd död i kampen för hem och härd, — nog af, hans skatter finge ligga orörda, till dess i våra dagar en arbetare händelsevis under gräfning fann dem.
Vi minnas berättelsen om huru Valdemar Atterdag brandskattade Visby, sedan han slagit borgarehären och segrande tågat inom stadens murar, och huru han fylde tre stora bryggkar med de rike borgarnas guld. Vi minnas huru Hellqvist i sin stora tafla återgifvit detta dramatiska uppträde. Det är på grund af föremålens form, ornering o. s. v. troligt, att just vid denna tid Duneskatten blifvit nerlagd i jorden och det är derför mycket sannolikt att den blifvit gömd för att ej falla i danskarnas händer. Kanske hafva vi sålunda på sätt och vis plundraren Valdemar att tacka för att vi nu i dag kunna beundra en dylik familjeskatt från fjortonde århundradet.
Det är ej meningen att här lemna en beskrifsing på dyrbarheterna; sådant skulle vara lönlös möda utan afbildningar. Vi halva blott velat upplifva erinringen om detta rika fynd, föranledda af den nyligen utkomna uppsats, hvars titel läses här ofvan.
På flere af Dunefyndets föremål förekomma inskrifter. En af skålarna bär den tyligen vid dess förfärdigande ditsatta inskriften: ihesus guz sun wari meus, som läses rundtom midtbilden, hvilken föreställer S:t Olof. En gotländing känner här lätt igen sitt modersmål; skälen är således gjord på Gotland. Andra föremål halva af gotländske, eller åtminstone nordiske ägare blifvit försedda med löst inristade inskrifter med runor. Det är dessa ofta otydliga och svårlästa inskrifter, som ou blifvit behandlade och tydda af docenten Söderberg i Lund, en af våra mera kända yngre språk- och fornforskare, som egnat särskild uppmärksamhet åt det forngotländska språket.
På en guldarmring läses: botvidr af Alsku a (m)ik, Botvid från Alskog äger mig (nämligen ringen). Sockennamnet har, såsom vi se, ursprungligen varit Alska, den nuvarande formen är en etymologiserande omdaning af den gamla genitivformen Alsku eller Alsko, hvilken uppfattades som ett slarfvigt uttal af Alskog. — På en silfversked läses: Sihlaifir a mik, Siglef äger mig; på ett hängsmycke af guld och silfver; pioki kaupi a mik, Tjocke Kaupe äger mig; Kaupe heter som bekant en gård på Gotland, men ordet kan äfven betyda köpare. »Tjocke» såsom namn föreförefaller oss egendomligt, men är ej märkvärdigare än det i forntiden ofta förekommande »Gamle».
En silfverskål bär en af gammalt känd och under medeltiden ofta använd mystisk formel:
Sator
arepo
tenet
opera
rotas
Betydelsen, liksom användningssättet, är dunkel. Det »mystiska» ligger i att man får fram samma ord hur man än läser, från venster eller höger, uppifrån eller nedifrån.
Utom en femte ruinskrift, hvars tolkning till en del kanske är något oviss, förekomma äfven andra inskrifter i fyndet. En är redan förut anförd; en annan i latinsk vers, som läses på en af silfverpokalerna skulle kunna återgifvas så:
Mig bekostat och mig Zalognev förfärdiga låtit.
Stanne derför alltjämt jag i hans kommande ätt.
Mannen har troligen varit en rik köpman af slavisk börd, som lefvat ett eller annat århundrade förr än skatten gömdes i jorden,
Till sist kunna vi glädja vännerna af våra gamla minnen med den underrättelsen, att doktor Söderberg, som nyligen afslutat granskningen af Ölands runinskrifter för antiqv.akademiens nya stora runverk, troligen snart kommer att taga de gotländska under skrifterna under behandling. De flesta äro visserligen utgifna af Karl Säve, men åtskilliga texter beköfva granskas och förbättras, andra beköfva förklaras, och för de flesta stenarna saknas afbildningar, som motsvara den moderna forskningens anspråk.
Gotlands Allehanda
Måndagen 14 Maj 1888
N:r 39
