Direktör Nordins undersökningar gotländska kämpagrafvar.
För kännedomen om Gotlands forntid halva direktör Fredrik Nordins undersökningar varit af stor betydelse. I öfver tolf år har han nästan hvarje sommar agnat några veckor åt arkeologiska undersökningar i sin hembygd, mest gräfningar i förhistoriska graffalt från olika perioder. För att fatta betydelsen af de grafunder sökningar, som sedan 1876 regelbundet pågått med anslag af Antiqvitetsakademien, bör man ihågkomma, att dessförinnan, utom de tidigare gräfningarna af past..adj. Ekdahl, som helt naturligt ej utfördes med den noggranhet, som nutidens vetenskap fordrar, samt några mindre omfattande af hrr B. E. och H. Hildebrand, O. Montelius och S. Ulfsparre, inga systematiska undersökningar på Gotland blifvit utförda. Den som känner, af huru stor vigt dylika gräfningar äro för ett rätt uppskattande af de mera tillfälligtvis anträffade fornsakerna, inser lätt hvilket rikt materiel på dessa senare år kunnat framkomma, äfven med mindre anslag. Frukter af arbetet hafva ej heller uteblifvit. En hel rad af årsredogörelser äro publicerade ock åtskilliga ligga i manuskript i Akademiens arkiv. Men framför allt må hänvisas till riksantiqvarien Hans Hildebrands serie af afhandliegar i Akademiens Månadsblad rörande den gotländska jernåldern. Man må hoppas, att efter handen nya afhandlingar i denna serie kunna väntas af den förnämsta forskaren i Gotlands forntid.
Direktör Nordin har dock medhunnit äfven annat. Han har uppmätt, granskat och beskrifvit en mängd af öns fornborgar samt undersökt och afbildat många af de ytterst intressanta bildstenarne. Hans senaste arbeten röra de s. k. kämpagrafvarna.
Dessa träffas, som hvarj e gotländing vet, ofta i våra ängar och bestå tom bekant af en låg vall, som innesluter ett aflängt fyrkantigt rum; på ena kortsidan är oftast en öppning i vallen. De ådraga sig alltid uppmärksamheten, klädda som de numera vanligen äro med träd och buskar. Mången varm sommardag hafva glada skaror i den vackra ängen under sina muntra ströftåg upptäckt en sådan egendomlig kämpagraf, och sedan de trängt igenom det täta buskaget funnit sig stå i en skuggrik och sval, frisk och grönskande löfsal. Men hvad har det varit, ljuder det då alltid ifrigt och undrande. På den frågan har Nordin gifvit oss svar.
Man hade redan tidigare förmodat, att man här hade för sig lemningar af forntida bygnader. Men antagandet var icke bevisadt, och från hvilken tid de härrörde, derom var man fullkomligt okunnig.
Vid Mattsarfve i Hörsne började 1883 undersökningarna, men föret 1886 blef frågan klar vid genomgräfning af en grupp kämpagrarvar vid Rings i Hejnum.
Det visade sig här att man verkligen hade för sig grundvalar till hus, och de anträffade fornsakerna gjorde det klart att dessa has varit bebodda under den äldre jernäldern, men blitvit förstörda af eld och för alltid öfvergifna vid början af den följande förhistoriska perioden — låt oss för tydlighetens skull säga fyra eller fem hundra år efter Kr. f.
Man inser lätt vigten af denna upptäckt. Man kan nu hoppas genom undersökning af dessa ännu lyckligtvis talrika fornlemningar komma att närmare lära känna det dagliga lifvet för halftannat årtusende sedan har på Gotland, närmare än man kunde hoppas af grafundersökningar. Och hvad som ökar intresset är, att dylika ruiner af bostäder från så gammal tid ej äro kända från något annat häll i vårt land. Endast på Öland lära, så vidt man nu känner, liknande minnesmärken förekomma.
Många vigtiga resultat hafva redan vunnits, ehuru undersökningarne blott äro påbörjade. Af stort intresse är sålunda, att som hr Nordin uppvisar, anordningen af den gamla gården vid Rings i så mycket påminner om förhållandet under vikingstiden och de isländska sagornas tid. Bondgården var i många afseenden lika bygd öfver hela Norden och under långa perioder af den förhistoriska tiden.
Bland de vid Ringa gjorda fynden äro särskildt märkliga: två romerska silfvermynt och en efterbildning af dylika, en s. k. betalningsring af guld med en mindre upprullad på den större, en ringklocka af jern, en islägg, yxor, knifvar, pilar o. s. v. af jern, 7 handqvarnar med 34 sädkroseningestenar, talrika bitar af minst 50 lerkärl, massor af djurben och mycket annat.
På Vestergötlands fornminnesföreninge årsmöte har hr Nordin, som är denna före rings sekreterare, hållit ett populärt föredrag om dessa undersökningar. Han skildrade då på ett synnerligen lifligt och intressant sätt »en bondgård för 1500 år sedan. och uppdrog en färgrik teckning af lifvet derstädes. Gårdsas rikedom och talrika befolkning, arbetet på åker och äng, jagten och fisket, nöjena inom och utom hus, männens vapen och qvinnornas prydnader, allt får i mån af det tillgängliga materialet sin belysning.
Sådana sammanfattningar af den arkeologiska forskningens resultat äro till mycken nytta för den stora allmänheten, som finner de vetenskapliga afhandliegarna alltför torra, och de mottagas också vanligen med lifligt bifall. Äfven man har då älven rätt att fordra, att hvad som bjudes icke är lösa hugskott stan verkliga forskningsresultat.
I ett nyss utkommet litet häfte har fröken Ellen Key gifvit skildringar från menniskoslägtets barndom. Som ett litet prof på tonen i denna skrift må anföras att hon låter qvinnorna draga ut på jagt, och under tiden hängdes de små barn, som de icke dödat, i träden, med en bit märg i munnen.
Vi behöfva icke betona att dir. Nordins skildring af den tid han behandlar i det nämda föredraget, är af helt annan art. Det är icke fria fantasier, utan bakom den lätta skildringen ligger allvarlig forskning. Det vore helt säkert för allmänheten på Gotland af intresse, om han vid tillfälle ville i Visby upprepa sitt föredrag.
G. A. Gn.
Gotlands Allehanda
Fredagen 28 December 1888
N:r 104
