GUTAR FÖRR

Visby var i feststämning i måndagsafton, ja, förresten under hela dagen. Ty ännu i sida stund hade man naturligtvis så rysligt mycket att bestyra för dagens événement, kungabalen. Särskildt gäller naturligtvis detta damerna, som voro i en förfärlig spänning.
Dagen var strålande härlig med solsken och hög, blå himmel och om man kunde slita sina tankar från de egna bestyren, sände man dem med blixttågsfart öfver till den festfirande hufvudstaden, undrande och spörjande, om man deruppe äfven jubilerade belyst af en vänlig vintersol. Eller kanske der var oväder? Det hade varit skada.
Emellertid började det skymma på och tiden närmade sig det efterlängtade sjuslaget. På de hala gatorna syntes slängkappsinhöljda och hufvudinhucklade damer med uppdragna klädningar försigtigt trippa af bort åt stadshotellet och en eller annan herre i guttaperkagaloscher kom löpande i samma vällofliga ärende.
Hvad är det? Brinner det i vår fredliga stad?
Ett flammande sken lyser upp hela Donnereplats och ger reflexer mot den glänsande svallisen. Nej, så farligt är det inte. Aftonen till ära låga endast tvänne jättemarschallar på båda sidor om stadshotellets port. Det ger stil redan åt det yttre.
Fönstren deruppe i festvåningen stråla i ljus. Gatan är full af folk, som vill beskåda härligheten utifrån. Ett par poliser gå gravitetiskt fram och tillbaka för att upprätthålla ordningen.
Vi styra uppför trappan åt gatan. Inne i nedre förstugan stå posterade tvänne paradklädda artillerister med dragna sablar. Det sätter en genast i stämning. Första trappan uppför och återigen två uppsträckta uniformer. Så in i toalettrummen och af med ytterkläderna.
Uppifrån balsalen höres ett oredigt sorl af röster, trappstegen knarra af brådskande fjät, det skramlar af sablar.
Trappuppgången till salongen är klädd med lummiga enar och öfverst på krönet strålar oss till mötes en transparang i fosterländska färgerna med konung Oskars namnchiffer i eld.
Inne i balsalen äro redan största delen at de festfirande samlade. Man rör sig halfhögt samtalande om hvarandra, man betraktar salongens dekorering, hvilken verkligen är smakfullt utförd. Längst framme i fonden öfvcr estraden, der musiken har sin plats, täckes balkongen at svenska riksvapnet, omgifvet af flaggor, på venstra fondväggen sitter Gotlands vapen och midt emot mötes ögat af ett stort, vål lyckadt porträtt af konungen i generalsuniform med serafimerband och ordnar. Porträttet är särskildt för detta tillfälle ritadt i pastell af artisten Sven Rosman. Naturligtvis är det mycket impressionistiskt, men det ter sig charmant och gör sin upphofeman all heder. På ömse sidor om konungens bild täckes väggen af ståtliga flaggdekorationer med solar af blankslipade sablar, hvilkas milt täckes af konungens namnschiffer i blått och guld. På väggen mellan entiderna är dansprogrammet uppsatt, artistiskt ntförtd af samme talangfulle tecknare. Det visar öfverst en vy af Stockholms slott, underst en stämningsfull skiss af Visby med Norderstrand i vinterdrägt och derjämte några fint utförda emblem.
Vaktmästarna komma lyst och allvarligt in med svarta brickor, på hvilka stå uppatälda hela batterier af schampanjglas. Da bjudas hastigt omkring, så ljuder från musiken en fanfar, allt blir tyst, lands höfding Poignant har ordet. Han yttrar:
Sveriges och Norges konung fyller i dag sitt sextionde lefnadsår. För hans folk ligger häri en maning till att fira en högtid af djupt allvar, men tillika af okonstlad glädje. Ej höfves det att mycket orda om konungens vishet ceh dygder, hans varma hjerta, hans ädla sinnelag, hans lysande snille. De äro kända i hvarje vrå af vårt land. Deras lof har gått ut öfver hela den bildade verld,n. Enhvar, som älskar sitt fosterland, bör vara stolt och glad att äga en sådan konung — en konung, byars personlighet är så egnad att främja folkets väl att höja dess ära och att häfda landets ställning i främmande makters rådslag.
För hvarje gotländskt sinne kommer härtill, att vår ö — Östersjöns öga — för visso äger, för Östersjöns höge skald och varma vän, ett särskildt värde jämte det att vara, såsom gamle kung Gustaf sade en märkelig ledamot af Sveriges rike. Gotlands läge, som en utpost emot hotande faror af olika slag, gör att vi måste ställa stora kraf på vår konungs nådiga hägn och bistånd. Och sådana kraf har konungen, han sjelf med sin regering, både velat och mäktat fylla. Vår tacksamhet bör alltså vara större, om möjligt, än andras.
Af fullaste hjerta må vi, instämmande i det allmänna jublet, önska åt vår konung en långvarig, ärofull och lyckosam regering, städse uppburen af brödrafolkens vördnad och kärlek för honom och hans höga familj. Med hänförelse höja vi bägaren för konungens ära och välgång. H. m:t konungens skål! Lefve konungen!
Lefveropet ledsagas med smattrande fanfarer, så dåna fyra kraftiga hurrarop och så spelar musiken upp folksången, i hyllkan de närvarande instämma.
Härpå upplästes och afsändee följande telegram:
H. m:t konungen
Stockholms slott.
Konungens dag bar till högtid i Visby samlat gotländske män och quinnor, gamla och unga, från skilda delar af ön. Ur svenska hjertans djup önska vi vår konung en långvarig, ärofull och lyckosam regeringstid, till brödrafolkens väl.
Underdåniget
Poignant.

En kort paus. Så ljuder musiken ånyo, bjudande till sirlig promenadpolonäs. Balen är öppnad.
De unga tycka polonäsen är för lång, de se med längtande blickar dit bort till estraden, der det kära Pettersenska kapellet tagit plats. Ack, om törsta valsen ville begynna enart. Å, man vet hur de kunna spela, så det spritter af lit i hvarje fiber. Ja, hvad hade balen blifvit om ej de kommit!
Ändtligen! Smekande, gungande, gnistrande sprudla valsens toner genom salen. Och nu blir det lit, ett brokigt virrvarr. Damernas toaletter ta sig bra ut i Basskenet, ehuru det är kanske väl mycket hvitt. Les grandes tolkades äro ej särdeles många, men det hela gör intrycket af mer elegans än vi äro vana vid här i Visby. Och så lysa de många uniformerna upp bland allt detta bylta, bland de sirliga svarta frackarne.
Det är trångt, men det får ej hjelpas. Man lotsar sig väg så godt man kan, stå stilla det vill man ej, när sådana toner ljuda.
Så är valsen slut, man bugar sig och för sin dam in i smårummen för att svalka sig. Ty det är varmt, man har blifvit echauffde och solfjädrarne vifta behagfullt. Smårummen äro egentligen blott tvänne, af hvilka det ena med stor smak är inredt till ett kinesiskt kabinett. Kinesiska parasoll och soltjädrar kläda väggarne, i ena hörnet hänger en jättelampa af bambu(?), ja, på divansbordet ligger till och med en kinesisk tidning, hvilken tiden ej tillåter oss att närmare studera.
Ånyo tonar musiken. Fransäs, polka, vals… allt elektriserande toner, kinder glöda, hjertan klappa…
Medan dansen går….
Trettio minuters paus. Supé! Läckra, svandunsbrämade, hvita sidenkappor, crémefärgade silkessjalar kastas öfver bara skuldror, och så bär det af en trappa ned.
Kring borden är det redan fullt som en myrstack. Mången får gå tillbaka med oförrättadt ärende, vänta till andra uppbådet. Lokalen är för trång för alla dessa gäster, som ölvestego 200.
Efter detta kotiljong under fem qvart med många vackra och roliga turer. Glanspunkten blir emellertid, när en veritabel kines kommer inmarscherande med sin sockertoppsformiga hatt fullsatt af näpna blombutter och ett jätteparasoll, öfverströdt med alla möjliga dekorationer. Så dansas det ånyo. Frackar och nniformarockar klädas med brokiga ordnar, damerna i de handskklädda händerna fulla al blommor. Kotiljongearrangören, löjtnant Fahnehjelm, har öfvertiäffat sig ejetr.
Men älven kotiljongen tar ett slut. Klockan har blifvit 1 på natten. Ljusen i kronorna börja brinna ned, ett drag at trötthet lägrar sig öfeer ett rå annat an lett. Musiken troppar af, man höljer sig i sjalar och pelear och vandrar hem i den månklara natten.
Konungabalen är förbi.

Gotlands Allehanda
Onsdagen 23 Januari 1889
N:r 10