Visby rådhuhrätt.
Uppträde på Stadshotellet. Löjtnant Landberg hade till idag uttagit stämning å Ax. Sjöström för ärekränkning och skymfliga tillmöten. Käranden instälda sig genom stadsfiskal Jonzon som ombud och svaranden likaledes genom ombud, bokh. Högstadius. Käranden ingaf en skrift enligt hvilken förloppet vid ifrågavarande ärekränkningstillfälle skulle varit ungefär följande:
Käranden hade söndagen 19 Aug. på aftonen inkommit å stadshotellet härstädes för att spisa, enär hans familj var bortrest, och dervid suttit i det yttre rummet, som då användes till matsal, medan det derför egentligen afsedda rummet undergick reparation. Vid slutet af måltiden hade löjtnant Kolmodin tillkommit och hade beslutats att de efter måltiden skulle dricka kaffe gemensamt i andra rummet, eller 3:an som det kallas.
I detta rum hade strax förut Sjöström jämte något sällskap inkommit, dervid Landberg och Kolmodin i yttre rumme tyckt sig förnimma högljudda befallningar till uppasserskan och att Sjöström flere gånger med lindrigt våld försökt hålla dörren öppen, då flickan svarat att dörren ej finge vara öppen till yttre rummet för att cigarrök ej skulle uttränga i matsalen. Efter en stund hade Landberg och Kolmodin begifvit sig in i samma rum och dervid satt sig i en soffa vid ett fönster vettande åt gården; under tiden hade Sjöström sjungit med pianoackompanjemang, skrapat med stolar samt fört oljud, och då Landberg tyckte det gick för långt, hade han gått fram till Sjöström och i vänliga ordalag gjort honom uppmärksam på att detta icke var enskildt rum och att det ej var rätt att så uppföra sig. Dervid hade Sjöström blifvit förargad och skjutit honom mot väggen och tryckt sin hand så hårdt mot Landbergs ansigte att han varit öm i flere dagar samt kallat honom usling och fähund, den han ej kunde tåla, men att Kolmodin vore en hyggilg karl. Sedan i begrepp att aflägsna sig, hade Sjöström märkt en käpp i rummet och dervid tagit i den och då den dervid skramlat hade Sjöström förmodat att det var en stilettkäpp och menat sig böra undersöka den. Landberg hade då yttrat att käppen vore hans och att det ej var någon stilettkäpp. Sjöström hade då tagit käppen och brutit af den, dervid yttrande: Jag kan väl intet mer än betala den; hvarefter kan af Kolmodia förehållits det opassande i sitt uppförande. Då hade Sjöström äfven mot honom utfarit i opassande ordalag, kallat honom lymmel samt öppnat fönstret mot gården för att derigenom kasta ut båda.
Målet uppsköts till 8 Oktober för svaromåls afgifvande. Svaranden är för närvarande bortrest.
För fylleri och slagsmål å planen utanför Söderkrogen söndagen 19 Augusti hade allmänna åklagaren instämt muraren Johan August Berglund, artilleristerna Karl Jonasson, och Viktor Sköld samt bröderna Axel och Johannes Henriksson hvilka alla voro tillstädes, och framgick af deras egna berättelser, att någon ordväxling börjat inne å krogen och fortsatte utanför, der Jonasson sade sig blifvit sårad i armen med en knif af Axel Henriksson, dervid de andre i sällskapat tillkommit för att förevara sig mot Henrikssönerna, mot hvilka då stenkastning börjat. Axel Henriksson bestred att med knif hafva tilldelat Jonasson något hugg, utan trodde att han möjligen skadat sig å gångjernen på en port hvaremot han ramlat omkull. Berglund och Sköld erkände sig hafva deltagit i stenkastningen samt Berglund och Jonsson att de ej så noga mindes allt emedan de vid tillfället varit berusade. Jonsson hade sedan, då han skulle af polisen anhållas, lyckats undkomma, men hur hade han ej rätt reda på, då äfven han varit öfverlastad. För vittnens hörande uppsköts målet.
Mot Axel Henriksson förekom äfven ett annat gammalt mål der han skulle halva sparkat och misshandlat Oskar Strömberg, i hvilket mål upplästes vittnesförböreprotokollet från förra rättegången. Nu anfördes af Henriksson jäf emot ett vittne, Lundberg, emedan han skulle hafva deltagit i slagsmålet.
Målet öfverlemnades af parterna, dervid allmänna åklagaren yrkade ansvar å Henriksson för våld och Strömberg för delaktighet i slagsmålet. Henriksson dömdes till 40 kr., Strömberg till 10 kr. böter.
Af de vid förra rättegångstillfället hörda vittnena var ett muraren Svensson, ej Nilsson, som då uppgafs.
För fritagande af person från polis hade allmänna åklagaren instämt artilleristen E. Johansson, men hade svaranden ej kunnat med stämning anträffas.
För slagsmål och fylleri voro instämda åkaren Hj. Höglund och arbetaren Johan Österberg. Båda parterna öfverlemnade målet. Åklagaren yrkade ansvar å Österberg för slagsmål ock fylleri. Målet uppsköts.
För att ha slagit fattighuskarlen Sandberg var f. artilleristen J. Sigrén instämd. Sandberg sade sig hafva lemnat Sigrén pengar för att köpa bränvin, men att Sigrén återkommit utan både pengar och bränvin. Sigrén sade sig ej halva emottagit så mycket pengar som Sandberg påstod sig halva lemnat, och det lilla han fått, ville Sigrén ej gå och köpa något för, och slagsmålet skulle bestått den att Sigrén lindrigt knuffat Sandberg ifrån sig dervid denne ramlat omkull utan att meningen varit att göra honom illa. Uppsköts för bevisninge förebringande.
Målet mot italienske undersåten Bruniardi Claudio angående oloflig handel försvar i dag ånyo. Som svaranden rest från staden, yrkade åklagaren, att de beslagtagna varorna skulle anses förverkade. Målet uppsköts tills svaranden kunde anträffas.
För brott mot bygnadsstadgan hade allmänna åklagaren instämt sjökapten Vahlbergs sterbhu. Svarandena hade låtit omlägga ett uthustak med bräder ena hälften i år och andra hälften något år förut. Svarandena sade sig endast hafva omlagt halfva taket i år det andra halfvan var qvarliggande sedan många år tillbaka och hvad som nu omlagts hade varit alldeles nodvändigt, emedan det regnade in.
För vidare utredning uppsköts målet.
Södra häradsrätten.
(Länsfängelset).
För barnamord hade häktats och till härvarande länsfängelse införpassats pigan Ida Erika Pettersson, i tjenst hos hemmansägaren Anton Pettersson, Hulte i Hemse. Ransakning med den häktade har i dag hållits å lansfängelset.
Svaranden är född 24 Mars 1862 i Olofsbods, Madesjö församling af Kalmar län. Hennes fader var arbetaren Petter Svensson och hennes moder Stina Svensdotter. För 7 år sedan vid pingsttiden kom hon hit till Gotland, der hon tog tjrnst i Bro socken och har dessutom tjenat i Vesterhejde, Stenkmula och sedan i höstas i Hemse, till i Mars i år hos länsmejeristen af Vetterstedt. I slutet af Januari hade hon blivit hafvande och väntade sålunda ej sin nedkomst förrän i slutet af nästa månad. Om sjelfva förloppet vid brottet upplyste polisrapporten.
Onsdagen 12 dennes hade Ida Pettersson varit sysselsatt jämte det öfriga folket med inkörning af säd, hvarjämte hon haft brygd för händer. Tillsammans med de öfriga hade hon intagit middag, och förut vid 5 tiden på e. m. hade hon börjat känna värkar, hvilka hon dock antog härledde sig derifrån, att hon burit kanske väl tungt på åtskilliga kärl för brygden. Då hon emellertid blef allt, sjukare, passade hon på ett tillfälle och gick bakom en halmstack, der hon genast framfödde ett gossebarn, som hon först tyckte vars utan lif. Hon sparkade derför lätt till det, då det qved, hvarpå hon tagit det och stoppat in det i halms tacken nere vid jorden, hvarpå hon begifvit sig in i huset för att skaffa en duk att taga upp barnet i. Uppkommen på loftet hade hon dock ej förmått gå ned igen.
Emellertid hade man märkt blodspår och misstankar hade vaknat, hvarför pigans matmor beds en hustru Häggren att gå ut och se efter, om ej något varit å färde. Vid stacken hade denna då upptäckt blod, men fösrt genom barnets qvidande märkt detta, tagit fram det och då funnit det, illa medfaret, men vid något lif. Hon hade burit in det i huset. Svaranden, som nu nedkommit omklädd, hade tillfrågats om det var hennes barn, hvarpå hon svarat åt en ja, åt en annan nej.
Dessa polisrapportens uppgifter vidhöllos nu al vittnena Anton Pettersson, hustru Katarina Pettersson ack Katarina Häggren. Anton Pettersson tillade att svaranden tör honom vid det tillfälle, då hon fördes i häktet till Visby. bekänt att hon under sista tiden tänkt taga sitt barn afdaga, då det kom till verlden.
Svaranden erkände hvad här ofvan omtalats och tillade att hon under första tiden af hafvandeskapet ej tänkt på något barnamord men sedan, då fadren till barnet ej velat veta af henne, oaktadt han visste om faderskapet, då hade den tanken kommit på henne att afdagataga sitt foster. Men när bon gjort det, hade hon genast ångrat sig. Hon nekade till att hon på något sätt misshandlat eller våldfört sig på fostret.
Målet oppsköts för inhändigande af obduktionsprotokollet.
Gotlands Allehanda
Måndagen 24 September 1888
N:r 77.