GUTAR FÖRR

Härom meddelas i berättelsen öfver Gotlands skarpskyte- och jägaregilles verksamhet år 1912 följande:

Matnyttigt vildt:
Tillgången på hare har i likhet med de närmast föregående åren varit mindre god. Visserligen finnas socknar, särskildt där jakträtten är inlöst af en eller några få jä,gaze, och där följaktligen jaktvården i någon mån tillgodoses, hvilka halva att uppvisa en god årgång på hare, men i stort sedt torde den nuvarande harstammen på Gotland, trots den hnölattiga vintern, kunna betecknas som sädeles klen. Orsakerna härtill äro flera. Levermask påträffas ännu på flera ställen hos haren, det svåra regnet i juni fördärfvade säkerligen en hel del af 2:dra kullens ungar, lösa hundar och kattor härja fortfarande i Skogarna, och — last but not lenast — jägarna äro för många.
Af Visty jaktsällskap hafva under året 12 st. harar inköpts och utsläppts å sällskapets marker utanför Visby, likaså halva af enskilda jägare harar utsläppts i Bäl, Gammalgarn och Alskog socknar. Att dylika utplanteringar af harar na sig, märktes på harstammen i höstas å nämda jaktsällskaps marker, där jämväl förliden vinter utplantering af harar ägde rum. Af synnerlig vikt är emellertid, att dylika utsläppta harar fredas för lösa hundar, då de naturligt nog för dessa kunna blifva ett jämförelsevis lätt byte.
Af tjäder har, i likhet med föregående år, ingen underrättelse ingått, att något exemplar under året varit synligt. Af allt att döma tycks tjädern icke vilja gå till på Gotland.
Orren har liksom år 1911 haft en särdeles dålig årgång. Vid jakttidens början påträffades ovanligt kullar med i allmänhet endast ett par ungar i hvarje kull; ungarna voro dock i de flesta fall väl utvecklade. Från flera socknar meddelas, att orren, som för endast ett par år sedan där var ganska allmän, ny tyckes alldeles halva försvunnit.
Fasanen däremot förökar sig fortfarande på ett glädjande sätt. Röster höjdes mot inplantering af detta villebråd, då försök därmed gjordes för ett par år sedan, i det man menade, att fasanen icke skulle komma att trifvas på Gotland, men resultatet tyckes sannerligen halva kommit dessa farhågor på skam. På de platser, där inplantering skett, ser man nu ständigt denna trefliga, prydliga fågel, som är en vacker tillökning för vår fauna. Af Visby jaktsällskap hafva under året utplanterats 12 fasaner, och af enskild person 3 i Hejde och 3 i Lokrume.
Tillgången på rapphöns har under året varit betydligt sämre än vanligt. Vid jakttidens början voro kullarna ganska fåtaliga och ungarna mycket ojänit utvecklade. Orsaken härtill är säkerligen det starka regnflödet under juni månad, då åkrar och ängar på många ställen stodo under vatten, och en hel del af rapphönsens ägg och nyutkläckta ungar följaktligen fördärf vadets. Visserligen tyckas flera rapphöns halva lagt ny kull, men en dylik ofterkull blir alltid vida mer fåtalig och ungarna vid jakttidens början ej jaktbara. Under jaktsäsong en skötos nästan lika många gamla rapphönas som årsungar, ett bevis på huru klen årgången varit, men äfven hvilken god stam sam fans sedan föregående år.
Af gräsänder och därmed närsläktade aindfåglar har årgången varit mindre god med ofta ej fullt utvecklade ungar vid iakttidens .början. Det myckna regnandet under försommaren med ty åtföljande höga vattenstånd i myrarna förhindrade också andjakten afsevärdt.
Morkullan har haft en medelmåttig årgång. Vårsträcket var betyegt sämre än närmast föregende år, antagligen beroende på den blida väderleken i april och början ad maj, hvilken gjorde, att kullarna i allmänhet hade slutat draga, då jakttiden inträdde.
Af enkel beckasin samt ejder och öffriga sjöfåglar har årgången varit normal. Från Sundre meddelas, att knipa och alfågel på de senaste åren börjat försvinna från kusten därstädes.

Skadedjur:
Räfven tycks i stort sedt vara stadd i stark tillbakagång. I en del socknar på mellersta Gotland såsom Viklau, Etelhem, Butle m. fl.
har Visserligen inberättats, att det varit godt om räf, men detta här nog till undantagen. Skulle man vara istånd att i närvarande stund räkna räf var på Gotland, torde antalet ej blifva synnerligen stort, 200 å 300 st. på sin höjd. Önskvärdt är ingalunda, att detta villebråd fullständigt försvinner från vår ö. Räfven har, ur jaktvårdssynpunkt sin stora uppgift att fylla genom att undanskaffa svaga, för afvel olämpliga individer bland det matnyttiga villebrådet och erbjuder ju f. ö. en synnerligen intressant och lönande jakt. Att jaga räf medelst förgiftadt lockbete borde därför icke vara tillåtet här på ön.
Af örn är tillgången fortfarande ytterst obetydlig. Vid Thorsburgen lär ett par af hafsörn under, året hafva häckat.
Tillgången på dufhök har i de flesta socknar lyckligtvis varit ganska ringa, på sparf hök däremot jämförelsevis större.
Kråkan har som vanligt haft en god årgång och förekommer fortfarande alltför talrikt.
Ett alldeles nytt skadedjur, hvarmed vi de senaste åren hugnats, är vildkaninen, som för några år sedan utplanterades vid Rosendal i Follingbo och därifrån spridt sig vida oankring. Nyttan med att hit
inplantera ett djur, som i nya jaktstadgan inrangerats bland skadedjuren, förefaller onekligen något tvifvelaktig.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 28 januari 1913
N:r 22