GUTAR FÖRR

Det är, som bekant, icke någon sällsynt företeelse, att stenar från världsrymden inkomma i jordens luftkrets och genomfara densamma, lämnande efter sig ett lysande spår af gaser, som vid den hastiga gnidningen af stenen mot luften blilvit hvitglödande. Dessa fenomen kallas stjärnskott. Mera sällsynt är det att stjärnskotten nedfalla till marken och tillvaratagas. Man känner mellan 600 och 700 fynd af från himlen nedfallna stenar, meteorstenar. Af dessa fynd ha icke mindre än 530 hamnat hos en amerikansk samlare, professor Henry A. Ward i Rochester, hvilken deponerat dem i Newyorks naturhistoriska museum. Af upphittade meteorstenar ha omkring två tredjedelar iakttagits under sitt fall, och många ha uppsamlats omedelbart efter det att de träffat jord, ytan. De äro då på ytan glödande heta på grund af den starka gnidningen mot luften och stöten mot marken, men om de slås sönder befinnas de inuti vara så kalla, att kylan förorsakar brännande sveda. De ha ju också kommit från världsrymdens urköld.
Den största meteorsten, som någonsin fallit, torde vara den, som vid stöten mot jordytan bökade upp den s. k. meteorkratern i Arizona i Nordamerika. Denna urhålkning mäter igenomskärning 1,200 meter och i djup 120 meter. En 35—45 meter hög kant omgifver den. Den meteorsten, som gifvit upphof till kratern, beräknas ha haft en genomskärning af minst 75 meter och träffat marken med så oerhörd kraft, att den uppkastade jordmassan utgör betydligt större volym än som undanfraktats vid alla tiders väldigaste bygnadsföretag, Panamakanalen. Själfva stenen har gräft sig så djupt ned eller blif vit så splittrad, att man ej fått tag i den.
Den största meteor, som man sett falla, vägde 325 kilogram. Den föll den 12 mars 1899 ned vid Borgå i Finland. Den iakttogs först som ett stjärnskott i Riga,
observerades därefter i Karlskrona, Norrköping, Stockholm, Upsala, där förf. till dessa rader såg den, i Gäfle och på en hel mängd andra platser i Sverige, hvarpå den styrde kosan till Finland. Vid sitt fall träffade den Östersjöns is och slog däri ett hål af 9 meters genomskärning, hvarpå, den borrade sig ned i sjöbottnen. Sedermera har man upptagit flera bitar af den och konstaterat, att den är en s. k. stenmeteorit, d. v. s. består af mineral eller bergarter, som älven träffas på, jorden, men ej af metall.
Ett ganska intressant meteorfall ägde rum den 1 jan. 1869 vid Hessle, då, ett stort antal stenar nedföllo på, Mälarens is. Man hopsamlade ej mindre än omkring 500 stycken, i vikt växlande mellan 1,800 och 0,06 gram. Hela vikten af de nedfallna bitarna uppskattades till omkring 50 kg., och af denna massa hopsamlades omkring hälften. Ännu flera stenar föllo vid Pultusk i Ryssland den 30 jan. 1863. Man beräknar deras antal till omkring 100,000. Ungefär samma antal nedföll i febr. 1882 på ett ställe i Siebenbürgen. Stolt, som otvifvelaktigt fallit från himlen, har också, iakttagits (s. k. kosmiskt stoft).
I prof. Wards nyssnämda, samling befinner sig älven en jättemeteor, som sannolikt mycket länge hvilat i jorden nära staden Bokubirito i Mexiko, enär det icke finnes någon berättelse om dess fall. Den har en längd af 4,23 meter, en. bredd af 1,85 meter och väger 50,800 kilogram. 28 arbetare behöfde två, dagar för att gräfva ut den ur den åker, där den legat. Dess sammansättning är olika mot stenmeteoriterna, i det att den hufvudsakligen består af metalliskt järn (88 %) jämte något nickel och kobolt. Järnet i meteorerna har en ytterst egendomlig bygnad, som skarpt skiljer sig från järn af jordiskt ursprung. Slipar man en yta af meteorjärn och etsar den med salpetersyra, uppträda, på densamma egendomliga triangelformiga teckningar, de s. k. Widmanstättenska figurerna.
I meteorstenar har man påträffat nästan alla grundämnen, som finnas på jorden. Egendomligt nog felas zink, kvicksillver, antimon och vismut, liksom de älven, felas, i solen.
Den hastighet, med hvilken meteorerna störta in mot jorden, är omkring 42 kilometer i sekunden, stundom mera, stundom mindre. Sedan de tillryggalagt en sträcka i atmosfären, hejdas fallet på grund af luftmotståndet. Ej sällan springer meteoren då i stycken på ganska stor höjd. Stundom träffar man glasliknande meteorstenar, s. k. moldaviter, som tydligen varit smälta, dock icke genom gnidningen mot luften, utan sannolikt vid sin passage förbi solen.
Gilbert.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 24 januari 1913
N:r 19