GUTAR FÖRR

Några anteckningar.
I
När man i våra dagar betraktar det svenska jordbruket och det storartade uppsving som detta under de senare årtioudena tagit, finner man att många faktorer därtill varit medverkande. Först och främst ha en stor mängd odlingar under sagda tid blifvit utförda, hvarigenom åkerarealen mera än fördubblats.
Dessa ökade åkervidder ha också i sin mån bidragit till att skörderesultatet blifvit helt annorlunda än hvad som förr varit förhållandet, hvarjämte landtmännen på ett betydligt sätt kunnat öka sina kreatursbesättningar. På grund af det insteg, som mejerihandteringen så småningom vunnit, har man också på ett bättre sätt än förut börjat vårda sig om sina djur. Genom rikligare och bättre gödselförråd har man kunnat öka skörderesultatet. Vidare ha nya brukningsmetider införts och artificiell gödning mer och mer kommit till användning.
Dessa gödningsämnen, bland hvilka guanot intagit främsta rummet, kommo under början af 1850-talet till användning. Till att börja med var det dock hufvudsakligen vid de större gårdarna, som dessa gödningsämnen kommo i bruk, och det dröjde ganska länge innan allmogen började begagna sig af desamma. Och när ändtligen detta blef förhållandet skedde det på ett ganska ensidigt sätt. Mången landtman resonerade nämligen så, att där man begagnade guano eller benmjöl, hvilket senare också vid sagda tid börjat användas, behöfde man icke naturlig gödning. Ännu hade man ej i detta afseende lärt sig förstå betydelsen af att låta det ena på det förträffligaste sätt komplettera det andra.
Om vi betrakta det gotländska jordbruket sådant detta tedde sig under slutet af 1850-talet, ?nner man att intresset för nyodlingen var fortfarande stort. Som jorden i allmänhet var delad i smärre lotter är det helt naturligt att dessa nyodlingar icke kunde omfatta några större jordvidder. Ännu använde man sig emellertid till stor del af flåhackning och bränning. Den senare var mycket skadlig, men dess uråldriga beskaffenhet bidrog till att seden var ytterst svår att utrota. Sedan plogen mera allmänt kommit i bruk blef emellertid svedjebränningen afskaffad.
Brukningssättet var ännu i hufvudsak tresäde, men vid denna tid hade växelbruket börjat beaktas. Hushållningssällskapet hade också beaktat detta genom utdelande af premier för mera dugliga jordbrukare. Under slutet af 1850-talet hade kaptenen Kyllander, som då innehade Nygårds hemman, ett mantal i Västerhejde socken, icke mindre än 59 tunnland insådda med klöfver och timotej, ett tunnland med engelsk senap till grönfoder, 4 tunnland 8 kappland med rofvor, samt 2 tunnland 9 kappland med kålrötter och morötter, eller tillsammans 67 tunnland 7 kappland, hvarå, utom grönfodret, 1857 skördats 134 häckar hö om 80 listp., 96 tunnor morötter, 160 tunnor kålrötter och 920 tunnor rofvor, hvilket alltsammans blifvit användt för ladugårdens räkning.
Man finner af det anförda att kapten Kyllander var en helt modärn jordbrukare, som med aktning skulle försvarat sin plats bland ledet af dem, som arbeta och sträfva för sin utveckling i våra dagar.
En annan synnerligen duglig jordbrukare, hvars verksamhet inföll under samma tid, var arrendatorn af Visborgs kungsgård N. Persson. Han odlade vid samma tid klöfver och timotej å icke mindre än 65 tunnland, hafre och vicker till grönfoder å 4 ½, åtskilliga rofsorter å 13 ½, morötter å 1 och skotsk foderkål å 3/16 tunnland, hvaraf, utom hvad som under växttiden användts, skördats 144 häckar hö om 80 lisp., 700 tunnor rofvor och 155 tunnor morötter, hvilket alltsammans på stället blifvit utfodradt. Af foderkålen hade 30 kor och 4 kvigor fått ett mål dagligen.
En annan duktig och företagsam jordbrukare var bonden Lars Hallvide i Dalhem, som å sin åkerareal 23 tunnland odlat klöfver å 3 ½ samt därå skördat 23 häckar. Landtbrukaren O. Svibelius hade på sitt hemman Skäggs i Vestkinde socken, med underlydande delar utgörande 2 3/8 mtl., sedan han däraf blifvit ägare, eller från 1837 till 1854, af skogs-, betes- och ängsmark odlat 118 tunnland 24 kappland, samt 156 tunnland myrmark. Höafkastningen hade under de senare 7 á 8 åren uppgått till omkring 280 á 300 häckar, ett och annat år betydligt däröfver. Hvar och en af dessa häckar var beräknad innehålla 70 lisp., hvarmed, utom får, framfödts 90 boskapsdjur och hästar. Sädesafkastningen vid Skäggs gård utgjorde under år 1854 895 tunnor, 1855 835 tunnor och år 1856 1,152 tunnor, utom potatis, som vaierat mellan 400 de senare åren och 800 de föregående, samt dessutom en betydlig mängd rofvor. Jordbruksarbetet hade bedrifvits med en arbetspersonal af 80 till 110 personer, hvarjämte en hel del arbeten utstälts på ackord.
På gränsen mellan Skäggs och Stora Mickelgårds hemman, på en holme, kallad Ekholmen, hade Svibelius år 1842 anlagt ett tegelbruk, vid hvilket sedermera tillverkats närmare en million taktegel och lika många murtegel. Vidare hade han på Martebo myr upptagit en mängd torf och för öfrigt gjort sig känd som en nitisk och duktig skogshushållare.

Gotlands Allehanda
Torsdagen 14 januari 1915
N:r 10