Det lär icke råda ringaste tvifvel att med innehafvandet af ett monopol följa för monopolinnehafvaren, han må nu vara staten eller en enskild, förpliktelser af alldeles särskild art. Staten har i vårt land ansetts innehafva en sådan rättighet att med andras uteslutande besörja postförbindelsen mellan de skilda orterna i vårt land. Vid detta förhållande har heller aldrig ifrågasatts annat än att, när något hinder för denna förbindelses fullgörande uppstått, hvarje åtgärd, den må nu kosta hvad det vill, bort från statens sida vidtagas.
Derför hafva vi ock att erinra oss mången uppoffring, månget ansträngande arbete och stort tillmötesgående från den tid Gotlands vinterpostföring ombesörjdes af postverket d. v. s. af staten.
Annorlunda ställa sig förhållandena, sedan statsverket lemnat åt ett enskildt , bolag att fullgöra detta under ogynsamma naturförhållanden mycket maktpåliggande uppdrag. Det har visat sig vara ett stort missgrepp, att denna postföring någonsin släptes ur postverkets händer. Enskilda intressen, med förvärfvet till syfte, halva dervid kommit rakt i strid med statsintresset, som i detta fall, liksom i allmänhet då staten underhåller samfärdsel, icke afsett direkt vinst. De båda kontrahenterna, postverket och Libanbolaget, stå till hvarandra i det förhållandet, att ett främjande af det förras intressen, som här ju röra sig om att få posten fram, vid sådana issvårigheter som detta år, måste för det senare, bolaget, medföra oberäknade och stora omkostnader. Kommer så dertill, att bolaget hemmahör på en ort, som sjelf icke har det ringaste intresse af huru denna postförbindelse skötes, så varder ställningen ännu betänkligare.
Emellertid gäller det kontrakt, som mellan postverket och bolaget upprättats, ännu tre vintrar, förutsatt att icke något i år mellankommit, som kan leda till antingen ett upphäfvande af detsamma eller en tolkning deraf, som mera harmonierar med kontraktets hela andemening. Och vi förutsätta i senare fallet såsom alldeles gifvet, att postverket ingalunda afsett att postföringen skulle genom bolaget komma att besörjas sämre, än då postverket sjelft hade hand om saken.
Utom oss derför se till, hvad kontraktet stipulerar under förhållanden sådana som rådt de senaste dagarna. Efter en erinran om att »postresorna böra på allt sätt påskyndas» föreskrifves:
varder fartyget af is eller andra naturförhållanden hindradt att vid resa med post uppnå liniens ändpunkter Vestervik eller Visby, skall fartygets befälhafvare i första hand söka med fartyget angöra någon af de platser, vid hvilka för sådant fall särskilda anstalter redan äro genom postverkets försorg träffade för postens och passagerarnas ilandföring m. m., nämligen vid Horns udde och Idö utanför Vestervik, samt Vestergarn på Gotland; ägande bolaget för dylika fall att, utan särskild ersättning, å nämda ställen anlita berörda af postverket redan träffade anstalter i samma mån och omfattning som beträffande dessa anstalters begagnande afsetts för det ångfartyg, med hvilket ifrågavarande vinterpostföring hittills för postverkets egen räkning underhållits.
Skulle icke heller omförmälda platser kunna med fartyget angöras, utan annan nödhamn måste sökas, bör posten genom fartygsbefälhafvarens försorg och på bolagets bekostnad med någon pålitlig person genast afsändas till närmaste belägna postanstalt.
Och skola dylika rubbningar i den reguliera postföringen af fartygsbefälhafvaren med posten, eller ock, om så ske kan, på telegrafisk väg, till k. generalpostetyrelsen genast anmälas.
Det är icke på naturhindren, utan på den af bolaget ensidigt till sin förmån gjorda tolkningen af dessa bestämmelser, som de vidriga förhållanden, i hvilka vi befinna oss, väsentligast bero. Ty hade bolaget för 14 dagar sedan gifvit ångfartygets befälhafvare order att söka sig in hvar han kunnat, så hade vi det nog icke som vi nu ha det. Men, säger bolaget, vi ha ingen skyldighet att gå till andra än de anvisade platserna och derför göra vi det icke, om vi icke få särskildt betaldt. Genom att vidare förespegla poststyrelsen skräckbilden af Sofias möjliga instängning, ingaf bolaget poststyrelsen obenägenhet att låta Sofia angöra södra Öland, och poststyrelsen synes hafva ingått på den af rederiet gjorda kontraktstolkningen.
Väl medgifves, att kontraktet i denna punkt lider af ett visst dunkel, men så mycket synes vara klart, att med nödhamn menas nödfallshamn, som sökas, då ursprungliga destinationsorten icke kan uppnås. Ty annars skulle väl der icke hafva stått »annan nödhamn», hvarmed angifves, att poststyrelsen anser äfven Kåreholm, Engjerns udde m. fl. såsom »nödhamnar». Vidare föreskrifves som ett bestämdt åliggande för bolaget att »i första hand» söka de angifna platserna, hvaraf synes oss framgå, att den ena kontrahenten, poststyrelsen, med mångårig erfarenhet från föregående vinrar tänkt sig såsom alldeles klart, att platser i andra, tredje hand o. s. v. borde och måste sökas, hvilket också framgår af näst sista momentet: »skulle icke heller» o. s. v.
Hela detta moment, börjande med »skulle» och slutande med »postanstalt», tyckes oss hafva tillkommit förnämligast för att bestämma, huru med posterna borde förfaras, då sådan plats söktes, der postverket icke vidtagit särskilda anstalter för dessa posters mottagande. Att sådana platser skulle komma att angöras, synes kontrahenten-poststyrelsen halva tagit för alldeles gifvet.
Vi hoppas derför också med tillförsigt att denna kontraktstvist icke härmed må vara afslutad.
Men huru som helst måste från Gotland, som råkat få sitta hårdt emellan under den tvisten, några åtgärder vidtagas för att åt kontraktet genom postetyrelsens mellankomst må gifvas en tolkning, som förebygger ett upprepande af det spegelfäkteri med postångaren, som denna vinter ägt rum. I företa rummet bör poststyrelsen utverka att åt äng f. Sofias befälhafvare utverkas fall handlingsfrihet att utan rederiets hörande göra an hvarhelst han Sonor sådant möjligt. då de anvisade platserna äro otillgängliga.
Denna handlingsfrihet är helt enkelt ett oundgängligt vilkor för postföringens ordentliga besörjande, ty förhållandena kunna vara sådana, att endast några timmars väntan på ett telegrafiskt svar frän rederiet i Vestervik är tillräcklig för att alldeles omintetgöra en plan, som uppgjorts under god förutsättning att lyckas.
Vi ha för öfrigt ett färskt exempel p& huru bunden befälhafvareu anser sig vara. I går qväll anlände från poststyrelsen följande telegram:
Kan Dagerhamn (på södra Öland) angöras lättare och med mindre äfventyr än någon af kontraktshamnarna, bör ej tvekan möta styra kursen på Degerhamn.
Det förefaller, som låge här en tämligen tydlig order, men ångf.-befälhafvaren ansåg sig icke utan rederiorder kunna följa densamma.
Alltså: fullmakt in blanco för fartygets kapten, det är kvad vi först och främst fordra, om detta bolag vidare skall uppehålla vår vintersamfärdsel. Och vidare en sådan tolkning af kontraktet, bestämdt fastslagen, att han tär skyldighet att i främsta rummet tänka på att hans uppgift är att föra fram posten, icke att åt bolaget intjena största möjliga vinst.
Ty det år icke blott från ortens utan äfven från statens sida sedt af vigt att denna samfärdsel upprätthållas så regelbundet som omständigheterna kunna medgifva. Staten har i Visby samlade på ett ställe flere organ för sin verksamhet än som finnas — vi skulle tro det — i mera än högst få svenska städer. Vi ha här fullständig statsmekanism med länsstyrelse, domkapitel och militärexpedition, den senare tvåfaldig, förutom andra myndigheter, och det torde väl vara utom all fråga, att långvariga afbrott uti meddelandena mellan dessa och vederbörande högre upp icke kunna vara annat än mera eller mindre ovälkomna för både de förra och de senare.
Detta från statens sida sedt. Hvad ett sådant afspärrningstillstånd som det nuvarande betyder för affärslifvet och den enskilde med försummade fatalier, förfallna värdepapper m. m. dyl., kan endast den fatta, som uppletvat sådana förhållanden.
Sedan förestående skrifvits igår på e. m. telegram från poststyrelsen att underhandligarna (antagligen dem som åsyftas i telegrammet här nedan från riksdagsmännen) strandat derför, att Libaubolaget för angörande af Degerhamn uppatält oantagliga vilkor.
Det artar sig allt bättre och bättre. Ett sådant förhållande synes oas nästan likna sig till en vägran frän Libanbolagete sida.
Och hvad menade poststyrelsen med sitt telegram igår att tvekan ej bör möta att styra kurs på Degerhamn?
Gotlands Allehanda
Måndagen 26 Mars 1888
N:r 25
