GUTAR FÖRR

Predikanten vid härvarande kronohäkte, pastor P. H. Nehleen, har nu till domkapitlet avgivit redogörelse för sin verksamhet under år 1919 och därvid framdragit en del anmärkningsvärda iakttagelser, som han under året haft tillfälle att göra.
Han framhåller sålunda att under året antalet fångar har minskats avsevärt sedan föregående år. Detta är ju ett gott tecken i synnerhet som levnadsomständigheterna ingalunda förbättrats sedan världskrigets slut, så att de ge anlednings till mindre frestelser. Största antalet fångar äro ju sådana som straffats för stöld. Ett par av dessa hava varit kleptomaner, vilkla det torde vara omöjligt att föra tillrätta. De äro mera förtjänta av sina medmänniskors medömkan och avsky. Ofta häva de dessutom ifrån sin tidigaste barndom varit föremål för en försummad uppfostran.
Blott ett av de omförmälda brotten har varit begånget under rusets inflytande. Av de fem, som under året varit straffade för brott mot krigslagen, visade endast en uppenbar bitterhet emot den militära myndigheterna. Denna bitterterhet hade han insupit under samvaro med »Efraims söner», under vars inflytande han kommit. Men samma bitterhet visade han även mot all annan myndighet. Denna nämda sekt söker visserligen, säges det i berättelsen, göra sig hörd som religiös sådan, men den är i grunden anarkistisk och predikar under reägionens täckmantel samhällsordningens kullkastande. Sådant
föder av sig endast trots och brott.
Rörande sin verksamhet vid fängelset meddelar pastor N. att under visning huvudsakligen med ledning av Luthers katekes varit ordnad så gott som varje vecka med samtliga – fångar gruppvis. Högmässa i någon förkortad form, har dessutom varje sön- och helgdag varit anordnad vid häktet.
Biblioteket har varit flitigt anlitat under året.
Jämförelsevis lätt har det på grund av bristen på arbetskrafter varit att skaffa frigivna fångar arbete. Därigenom har ju i viss mån deras återupprättande underlättats.

Gotlands Allehanda
Måndagen 1 mars 1920
N:r 50

I går afton höll lektor Hj. Jansson sin andra föreläsning i serien över ämnet: »Folkens tro om döden och de döda». Efter en kort återblick på förra föreläsningen sysselsatte sig tal. till en början med likbränningen eller seden att bränna de döda. Denna sed har troligen uppkommit i Indien och därifrån utbrett sig vidare till andra folkslag. Under den senare bronsåldern var likbränning det vanligaste begravningssättet här i Norden. Den dödes brända ben nedlades i en gravhög tillsammans med gravgåvor. Den förnämsta gravhögen från denna tid är Björns på Håga i närheten av Uppsala. En undersökning av denna hög har gett en god föreställning om hur likbränningen försiggick omkring 1100 år f. Kr. I övergångstiden mellan brons- och järnåldern användes omväxlande jordande och bränning av de döda. Under järnåldern blev jordandet det förhärskande begravningstattet.
I fortsättningen av föreläsningen redogjorde tal. för antikens uppfattning om döden och de dödas tillvaro, sådan denna föreställning utvecklats ur den grekisk-romerska myttologtion och skildrats av Homerus.
Slutligen uppehöll sig tal. vid den nordiska mytologien, som delvis påverkats av den grekiska kulturen. I detta sammanhang omnärndes de s. k. båtgravarna och skeppssättningarnas av vilka senare flera påträffats här på Gotland.
Det intresserade auditoriet mottog föreläsningen mod hjärtligt bifall.

Gotlands Allehanda
Måndagen 1 mars 1920
N:r 50