GUTAR FÖRR

Norra häradsrätten.
Ransakning
hölls i går å härvarande hospital med ynglingen Herman Vallin från Vestings i Lärbro, hvilken på aftonen 10 Aug. förl. år föröfvat inbrott och tillgripit åtskilliga saker i handl. H. Hägvalls salubod vid Korsby, nämligen ett paraply, 1 mössa, 2 par vantar, 1 par handskar, karameller, konfekt, urkedjor, rolltobak samt 6 stycken s. k. låtpipor. Då Vallin sedermera införpassades till härvarande länsfängelse, kunde ransakning ej med honom företagas, enär han ej befans vara vid sina sinnens fulla bruk. Han fördes derför till hospitalet, der han vistats allt sedan dess och på grund af meddelande från länsslyrelsen att Vallins tillstånd nu var sådant att ransakningen med honom kunde upptagas, förekom målet i går. Svaranden var emellertid ej närvarande vid det vittnesförhör, samhälle, enär hospitalsläkaren dr Bolling ansåg att han borde ansträngas så litet som möjligt.
Först hördes förestånderskan för hr Högvalls salubod, Ingrid Thormark. Hon berättade:
På aftonen 10 Augnsti vid 9-tiden, då boden redan var stängd och hon gått till sängs i sitt rum, som låg strax innanför hörde hon någon knacka på dörren. Hon frågade då hvem det var, hvarpå hon ej fick något annat svar, än att det var hyggligt folk, som ville köpa vin, Thormark sade då att boden redan var stängd, då den utanför stående yttrade, att om hon öppnade skulle intet ondt vederfaras henne, men annars skulle dörren sparkas in och hon sjelf vara död i morgonbittida och huset ligga i aska. Äfven sades derutifrån att de vore sex och den som talade begagnade ej gotlandsdialekten, utan låtsade sig vara fastländing. Emellertid gick den talande sedan han sagt adjö och besinna er. Thormark trodde att hans aflägsnande berott på en skjuts som körde förbi nästan i detsamma.
Ungefär 1 1/2 timme dröjde nu personen i fråga borta, hvarpå han kom igen, gick uppför bodtrappan och slog, utan att säga ett ord, ut hela fönsterhalfvan af 3 rutors höjd till Thormarks rum. Han hade vid tillfället med sig ett afbrutet häckträd. Thormark, som under personens bortavaro klädt sig, skyndade genast förskräckt ut bakvägen och gick ned i skolhuset, der hon bad om hjelp mot tjufven. Skolläraren A. E. Olofsson gick då genast till prestgårdan efter ett par statkarlar Lorens Niklas Hägvall och Anders Petter Andersson, boende i samma statbygnad. Thormark stannade i skolhuset, tills tjutven var tagen och införd i boden, då hon hämtades och såg att det var Herman Vallin, de hade fått fast. På domarens fråga om hon vid tillfället märkt, huruvida Vallin talat oredigt, svarade hon, att det hade hon icke märkt, men han hade blickat mycket hatfullt mot henne, när karlarna ej sågo det. Då han blef tagen, hade han blåst i sina pipor och sagt, att han hade många kamrater, som skulle hjelpa honom. Vidare hade han yttrat, att han gjort inbrottet derför att patron Hägvall lurat honom så många gånger samt emedan han behandlats orättvist af sina föräldrar, på hvilka han ville hämnas. Han sade derjämte att det ej skulle bli så farligt derför att han endast var 15 år samt att det stulna väl kunde betalas. Då man gjorde honom uppmärksam på, med hvilka han gått läskamrat och att han således måste vara äldre, svarade han att han gått fram när han var 13 år. Han påstod att han blitvit förargad derför att man ej släpt in honom i boden. Om man det hade gjort, skulle han ej företagit sig något; men han hade varit hungrig som en varg.
Kronolänsman Smedberg framhöll, att Vallin redan under polisförhöret inför honom vieserligen ej talat oredigt, men att blicken varit besynnerlig. Efter förhöret hade han gått in i boden och stoppat fickorna fulla med konfekt, som han dock på tillsägelse lemnat från sig igen. Då han hemma hos kommissaren fått kläder att taga på sig, hade han betett sig besynnerligt, tagit dem af och på, sprungit ut, men kommit tillbaka. Under färden till Visby hade han visat sig mycket förbittrad mot fadren. Under det de på länsfängelset väntat en stund, hade han tagit en käpp, som stod invid en kakelugn. På tillfrågan, hvad han skulle med den, svarade han, att om de blofvo elaka mot honom här, skulle han försvara sig med den. Efter tillsägelse stälde han den dock tillbaka.
Härpå hördes vittnet Hägvall, som berättade:
Den 10 Augusti kl. mellan 12 och 1/2 1 på natten blefo han och Andersson tillkallade af skollärare Olofsson för att gripa några tjufvar som brutit sig in vid Korsby och gjort fröken alldeles förskrämd. Så fort de fått kläderna på sig begåfvo de sig i väg. Till följd af mörkret sågo de ingen, men hörde någon prata för sig sjelf och blåsa i några låtpipor. I tanke att tjufvarne kunde vara flere hämtade de till hjelp rättaren Petrus Jonsson, Angelbos (nu på fastlandet). Då de komme igen var den talande försvunnen, men tack vara låtpiparnas ljud kunde de följa honom. De upphunno honom springande, Hagvall och Jonsson först, och igenkände då Vallin. Då de komme inpå honom, vände han sig om och sade: Hvad vill ni mig? Jag är en främling. Vi äro en hel massa tyskar som ligga utspridda på Gotland. Vill ni något, så följ med till Vestinge, ty der har jag mina kamrater. Hägvall frågade då: Hvarför har du gjort detta? Ja, det var Guds vilja — svarade Vallin — att det skulle ske och snart kommer domen. Hvad har du tagit frågade de vidare. Ja, det kan ni få ta — svarade han. Allt detta sade han med fastlandbrytning.
Derefter förde de in honom i boden och Andersson skickades efter fröken, Inne i boden gjorde han försök att slita sig lös. Sakerna fråntogos honom nu och vitsordade vittnet den gjorda förteckningen öfver dem. På fröken Thormarks fråga, hvarför Vallin velat mörda henne, genmälde han att han aldrig hade ämnat mörda någon. Vittnet hade iakttagit att Vallins blick var förvirrad, men hade sig ej bekant hans uppförande under den närmast föregående tiden. Man hade inne i boden bundit en kedja om lifvet på honom för att slippa hålla honom och kan hade på många sätt försökt afleda Högvalls och Anderssons uppmärksamhet för att få tillfälle att komma undan. Våldsam hade han dock ej varit. Somliga af hans svar hade varit förståndiga, andra orediga, Så hade han sagt, då man föreställe honom att han skulle bli häktad, att länsman var han ej rädd för, de voro gamla vänner, ty kommissarien hade varit vid Vestinge på andungsjagt. Men då de sporde honom hvad han i alla fall skulle göra, när länsmannen kom kastade han omkull sig på golfvet, grät och suckade och började tala om yttersta domen, De skulle akta sig — sade han också — ty handelslokalen skulle snart springa i luften — och härvid hade han tagit in under tröjan som om han haft något der, men vid undersökning funna de ingenting. Vidare hade han yttrat att det fans en hel hop tyskar med honom, att det snart skulle bli krig, att alla herrar skulle dö, men bönderna, di ska\’ lefve. Han kände igen vittnena, ty han hade flere gånger nämt dem vid namn.
Anders Petter Andersson vitsordade i allt Hägvalls uppgifter både i afseende på svarandens uppförande vid tillfallet och hvad beträffar hans yttranden. Han hade också hört Vallin säga att patron Hägvall lurat honom, så att det ej kunde skada om han fick litet. Om Vallins själstillstånd före den omhandlade tidpunkten kunde vittnet ingenting upplysa. Vallin infördes nu och stod vid dombordet med nedslagna ögon tummande sin mössa. Han är född 10 Juni 1870. Föräldrarna äro husbonden Olof Vallin, Vestinge, och hans hustru. Mari Andesrson. Han vistades i hemmet till våren 1886, året efter konfirmationen, då han olofvandes begaf sig hemifrån och tog tjenst hos hemmansägaren O. Advidsson, Lindarfve i Ekeby. Der stannade han ett år, kom sedan hem och var på fadrens gård, då tillgreppet skedde.
Det var mycket svårt att få Vallin till att berätta något; han inskränkte sig till dofva ja och nej på domarens fråga och vid uppmaningarne att påminna sig, om ej förhållandet varit så eller så, svarade han att det nog kunde hända. Han erinrade sig ej så noga. Hvad man fick veta derigenom att domaren upplåste vittnesmålen var umgefär:
Den omhandlade dagen hade han varit ute på slåttern till kl. 8, då han gått nedåt Korsby.
Han hade slagit in fönstret för att taga en mössa, då han ej kunde få köpa någon. Han hade ämnat betala den. Omkring 1/4 timme hade han uppehållit sig i boden, hvarpå han gått ut genom det sönderslagna fönstret och begifvit sig på hemvägen. (Länsman Smedberg upplyste att han tagit vägen genom ett annat fönster, som han också krossat.) Han hade ej ämnat mörda någon. Hvad han talat mindes han ej. Han var ledsen öfver sitt brott och hade ej haft något agg till patron Hägvall.
Vallin utfördes härefter. Doktor Bolling, som öfvervar förhöret, påpekade, att man torde ej få fästa så stor vigt vid Vallins uttalanden, enär de ej skett på eget initiativ, utan gjorts till följd af frågor, då ja och nej kanske ej voro fullt pålitligt.
Fadren Olof Vallin, hördes nu. Gossen hade alltid i skolan varit flitig och snäll samt haft höga betyg. Hans prestbetyg visade också god kristendomskunskap. Fadren hade ej förrän för 2 år sedan märkt att sonen började bli besynnerlig. Han började då bli stridig, anklagat fadren för snålhet mot honom. Först hade endast sinnet varit häftigt, men sedan hade han kommit fram med sådana besynnerligheter som att fadren ville mörda honom. Sonen hade ej klagat öfver ondt i hufvudet, förr än på våren 1887 då han lemnat sin tjenst. Och då han af modren fick förebråelser derför hade han föråt blifvit häftig, sedan tagit sig om pannan, i det han sagt: Hvad har jag fått i hufvudet? Enligt utsago af kamrater hade han ej sotvit mycket om nätterna. För öfrigt hade han flere gånger hotat fadren med åtskilliga tillhyggen samt varit mycket oregerlig. På domarens fråga om han varit begifven på starka drycker svarade fadren att han ibland talat som om han varit andligt sinnad och goodtemplare, men ibland hade han nog smakat starkt, när han blef bjuden, men ej till öfverdrift.
För att inhämta så väl hospitalsläkarens som medicinalstyrelsens uttalanden i afseende på Vallin uppsköts ransakningen. Vallin kommer emellertid fortfarande att vistas på hospitalet.

Gotlands Allehanda
Fredagen 27 April 1888
N:r 34