I går förmiddag bragte telegrafen det smärtsamma budskapet, att befälhalfvaren å ångfartyget Hansa, sjökapten Alfred Smöbohm kl. 9,80 föregående afton «slutat sina dagar i Stockholm, där han vistats alltsedan vinterkampanjens slut. Dödsbudet kom öfverraskande och i väntadt. Kapten Snöbohm hade visserligen länge varit krasslig i följd af ett mångårigt hjärtlidande i förening med åderförkalkning, men ingen anade väl ändå, att den godhjärtade, vänsälle och afhållne mannen så snart skulle skiljas hädan.
Alfred Snöbohm var född 31 januari 1852 och son till den framstående och flitige Gotlandsforskaren, folkskolläraren A. T. Snöbohm i Levide och dennes maka, född Strömlumd. Alfred Snöbohm ägnade sig tidigt åt sjömansyrket och inskrefs 1868 vid härvarande sjörmanshus. Sedan han våren 1874 med utmärkta vitsord aflagt skeppareexarmen härstädes, tog han hyra å engelska fartyg och seglade under några år å djupt vatten. Därefter fick Han anställning som styrman å här hemmahörande skeppet Visby och var med, då Idetta fartyg förliste vid Gibraltar i slutet af 1870-talet. Efter att så under några år ha fört befälet å olika fartyg från Klintehamn och Slite, änträdde han 1886 i ångfartygsaktiebolaget Gotlands tjänst såsom förste styrman å ångf. Klintehamn.
Härifrån förflyttades han tre är senare i samma egenskap till ång. Gotland, hvarefter han 1892 öfvertog befälet å ång. Klintehamn, som då var postförande vinterbåt. Det blef för den unge, hurtige skepparen en kräfvande post. Vintern 1892—93 var som bekant ovanligt sträng, och massor af drifis blockerade kusterna såväl på Gotland som på fastlandssidan. Den lilla båten — den var icke ännu då förlängd — med sin skicklige och oförvägne befälhafvare på bryggan fick också utstå mången hård, ja, stundom rent af lifsfarlig dust med de täta snöstormarna och den besvärliga isen, som skrufvade upp sig mot fartygets sidor. Klintehamn höll ut i det längsta, men måste slutligen ge tappt. Vid lett tillfälle var isskrufningen så våldsam, att befälhafvaren, som fruktade för ångar rens undergång, måste hissa nödflagg. Det var några sjömil utanför Klintehamn. Efter 4 års tjänstgöring å nämda ångare transporterades Snöbohm som befälhafvare på ångf. Polhem ioch kvarstod i denna befattning ända till hösten 1913, då han öfvertog befälet å ång. Hansa, som han gedan med få atbrott, för att skaffa sig välbehöflig hvila, förde ända tills ångaren i förra månaden lade upp i Stockholm.
Själf har den gamle grånade skepparen nu också fått lägga upp ef ter en lång och verksam och af trogen pliktuppfyllelse utmärkt arbetsdag. Snöbohm var icke blott till tjänståren den äldste bland ångbåtsbolagets befälhafvare, han var också en af dess både af trafikanter och underlydande mest uppburne och afbållne skeppare. Godmodig och tillgänglig till sitt sätt samt enkel och okonstlad i sitt uppträdande gjorde han sig omr tyckt af alla, som kommo i beröring med honom. Af yttre utmärkelsetecken innehade han sedan 1913 riddarkorset till Vasaorden.
Sedan 1883 förenad i ett lyckligt äktenskap med Anna Amalia Nyman, skolläraredotter från Rone, sörjes dem aflidne hedersmannen närmast af henne och sex barn, af hvilka äldste sonen är ångbåtsbefälhafvare hos Johnsonbolaget. Två yngre söner äro officerare vid Gotlands inf.-regemente. Med makan och barnen deltaga dessutom Iden bortgångnes förmän och kamrater i ångbåtsbolaget förutom mängden af vänner och bekanta i sorgen och saknaden efter Alfred Snöbohm, hvars tninne alltid skall lefva ljust och aktadt.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 14 Maj 1915
N:r 109