I detta förut omnämda mål angående bondehustrun Dorotea Margareta Olofsdotter Öndarfve, död, hvilken för öfver 10 år sedan i När aflidit under omständigheter, som gifvit anledning till misstankar om arsenikförgiftning, hvarför liket sistlidet år blifvit uppgräfdt, öppnadt och undersökt, dervid en större mängd arsenik funnits i magen, och dödsorsaken ansetts vara arseniktörgiftning, företogs nu åter ransakning med derför häktade svärdottren, enkan Anna Olivia Sörensson, Öndarfve och hennes syster, enkan Dorotea Charlotta Djurman. Å kärande sidan åberopades nu till vittnen husb. Lars Djurman, Maldes, och hans hustru Helena samt hustru Kristina Dorotea Vallander; af svarandena husb. Jakob Dalgren hustru Greta Hemin, husb. Petter Malmqvist och hans hustru Maria Malmqvist, och fingo desse, med undantag af Lars Djurman, som i anseende till närmare slägtskap med Charlotta Djurman ansågs jäfvig, aflägga ed, hvarefter de berättade:
Hustru Kristina Vallander: att, utom hvad hon förut anfört, hon nu bestämdt erinrade sig, att Djurman, som varit ensam att sköta gumman under hennes sjukdom, en gång gifvit henne en half kopp kaffe, hvilken gumman icke velat ha, men dock, på Lottas uppmaning, druckit och derefter strax kräkts upp igen; att gumman kräkts mycket och ofta, samt att sand derför jämt varit på golfvet; att morbror Lars (Annas man) haft «något hvitt>, som han stött sönder och lagt på ett bensår. (Djurman ville jäfva Kristina Vallander såsom varande angifverska.) Hustru Helena Djurman, Maldes: Att hon vid tiden nnder gummans sista sjukdom tjent vid Andarfve strax invid Öndarfve; att vid ett kalastillfälle vid Andarfve några dagar före gummans död hon blifvit insänd till gumman med «kalasmat«, samt att Djurman då varit ensam hos gumman, som legat på sängen, men gått upp och kräkts mycket samt sagt, att hon trodde, att «inelfvorna skulle ur henne»; att barnmorskan Pettersson ofta gått till Öndarfve och synts vara förtrolig vän med Djurman samt att barnmorskan och Djurman mycket gått i sällskap med hvarandra, derunder de haft ett «<paraply öfver sig för att icke blifva igenkända». Åklagaren anmärkte nu, att han äfven hade anledning att tilltala Ch. Djurman för «fosterfördrifning på sig sjelf och ville att vittnet Helena Djurman äfven skulle höras derom, då Lotta Djurman invände, att Helena Djurman «just var en sådan der», samt vändande sig åt henne, sade: «då skulle jag vara lik dig». För detta yttrande yrkade åklagaren ansvar å Lotta D. och instämde häri Helena Djurman, som derefter, på sin aflagda ed tog äfven det, att Lotta en gång för henne omtalat, att barnmorskan Pettersson «<hjelpt henne af med ett halfgånget foster, med hvilket hon (Lotta) varit hafvande«.
Lars Djurman, som, utan ed, upplysningsvis hördes, hade intet egentligt att meddela.
Jakob Dahlgren:att han 5 år i höstas hade köpt strömming af Lars Sörensson Öndarfve, då varit dålig samt af Lars Sörensson fått det rådet att begagna arsenik såsom botmedel.
Greta Hermin: att sisl. års sommar hustru Adamsson, Halsarfve, talt om för henne, att «nu skall mor upp igen«, att detta icke kunnat ske medan Lars (Annas man) lefde, samt att «allt kunnat vara ogjordt, om Anna velat gifva henne en sängdyna och 20 kr«.
Petter Malmqvist: Att Lars Sörensson begagnade «Merkurium« jämt; att Lars en gång trätt med sin syster hustru Adamsson, Halsarfve, och sagt till henne: «vill du icke tiga med den saken, så skall jag köra till läns-mannen och du skall komma på fästning». Vitnet kunne dock icke närmare förklara, hvarom saken egentligen handlat.
Johanna Malmqvist: Att hos vitnets föräldrar Lars Öndarfve sagt, att «Merkurium var bra för både folk ock kräk»; att efter gummans död hustru Adamsson Halsarfye sagt: «de hade icke tagit efter det medan Lars lefde, på det han icke skulle få någon nöd». Vitndt hade för öfrigt icke hört, att Lars Öndarfve var misstänkt.
Bägge de anklagade nekade fortfarande så väl till all vetskap eller delaktighet uti något giftmord, som äfven för att hafva innehaft eller ens sett arsenik. För bevisning om att de verkligen innehaft arsenik äfvensom vidare utredning uppsköts ransakningen.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 16 Mars 1878
N:r 22