företogs igår kl. 12 upprop med samtlige lärjungarne. Sedan detta försiggått och rektor meddelat åtskilliga ordningsföreskrifter för terminen uppläste han de sedvanliga paragraferna ur skolstadgan och fäste lärjungarnes uppmärksamhet på en i dessa vidtagen förändring, hvarigenom det medgåfves skolynglingarne att utan rektors särskilda tillåtelse bevista offentliga nöjen såsom konserter, baler, teater m. fl. dylika, då de åtföljas af föräldrar eller målsmän.
Rektor riktade derpå några förmanande ord till dem, för hvilka ett val mellan de tvänne olika bildningslinierna, den klassiska och den reala, nu måste ske, att ej tanklöst och obetänksamt fatta beslut i denna för hela framtiden vigtiga fråga. Jag vill, sade han, af erfarenheten manad, allvarligt uppmana eder till eftertanke vid afgörandet; jag kan nämna för eder, att flere på den reala linien nyblifne studenter härstädes, sedan den första festglädjen efter några dagar hunnit svalna, kommit till mig och varit ångerköpte, att de ej ingått på klassiska linien, enär nu en stor mängd af framtidsbanor för dem vore stängda. Rektor ville ingalunda härmed gifva något afgjordt företräde åt vare sig den ena eller andra linien utan endast uppmana dem det gäller att handla med försigtighet och omtanke vid valet. Vidare afgaf rektor ett strängt förbud för lärjungarne att begagna skjutgevär, likväl undantagandes dem, som inmönstrats i nationalbeväringen eller hos rektor förete föräldrars eller målsmans skriftliga intyg, hvari tillåtelse härtill lemnas.
Rektor höll derefter till lärjangarne ett tal, hvari med kraft och värma framhölls skolans mål att skapa goda, nyttiga och kunniga menniskor och medborgare, hvarigenom föräldrar och anhöriga bereddes glädje för hvad de uppoffrat och lärjungarne sjelfve blefve nog dugande att uppfylla hvad fosterlandets kraf af dem fordrade. För att nå detta mål vore arbete och bön de rätta medlen, hvilka voro så enkla, att de knapt behöfde omnämnas.
Det är det härliga med dessa medel, sade talaren, att de äro på en gång både medel och ändamål, d. v. s. att den, som beflitar sig att redbart idka arbete och bön, ej kan misslyckas att på målet. Framstegen här i skolan blifva naturligtvis olika hos olika lärjungar, beroende af större eller mindre gåfvor i förståndet, men huru högt än kunskap skattades — och den kunde i sanning ej skattas nog högt — så voro det dock ej hon, som bestämde menniskovärdet. Lifvets högskola, den stora skolan utanför dem, fordrade en dugande kraft, ett fast sinne, som aldrig sveke, arbetsförmåga och aktning för andra. Takttages detta, vunne man frid med Gud och menniskor. Genom arbete och bön, äfven om kunskapen ej vore stor, kunde de öfvervinna de svårigheter, som mötte dem både inom och utanför skolan. Särskildt ville talaren lägga dem på hjertat, att de, såsom lärjungarne ansågo, svårigheter, hvilka mötte dem från lärarnes sida, alltid voro ämnade att främja deras väl. Så vore ej alltid förhållandet uti i lifvet, der man ofta finge röna en motgång, som afsåge mera att skada än att gagna.
Slutligen, sade talaren, då den stora slutexamen är för handen, då frågar man ej så mycket hvad jag kan och gjort utan hvad jag velat. Den som då väl brukat pundet, honom skall varda gifvet och han skall hafva nog; men den som ej väl brakar hvad han hafver, honom varder fråntaget hvad han hafver. Glänsande behöiver ej profvet vara. Bibehållen blott alltid målet i sigte, som genom arbete och bön kan vinnas, och hvartill hvartill jag nedkallar öfver eder Guds välsignelse och bistånd.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 5 September 1879
N:r 72