Ur första Augustibältet af den förtjeustfullt redigerade tidskriften Eira, taga vi oss fribeten meddela i sammandragen form en uppsats af stadsläkaren härstädes, doktor G. Bolling, som yttrar:
«Den epedimi, som med stor våldsamhet härjade Visby under förra halfåret 1878, och sedan mycket aftagit, men ännu ej upphört, utan emellanåt uppträder i form af enstaka husepedimier, har för läkaren varit mycket ansträngande. Ofta har den medfört dödsfall, som förstört familjers glädje och varit smärtsamma att bevittna. Dervid har dock en större erfarenhet om dessa sjukdomar kunnat vinnas, hvilken det vore orätt att lemna obegagnad, helst som oklarhet råder i vissa stycken och hvarje litet bidrag till vinnande af större reda derför kan behöfvas«.
Derelter behandlas skarlakansteberns och difteriens förbållande till hvarandra. Alla anteckningar stödja sig på de af d:r Bolling sjelf iakttagne sjuka och omfatta älven flera under detta år förekomna fall. I det stora hela ser utgången icke så sorglig ut, ty af 612 insjukvade och 95 döda blir dödligheten 15 procent.
Skarlakansfebern förekommer mest under åren 2—10, samt difteriep under åren 15—25 och mera allmänt äfven under äldre år. När båda sjukdomarne inträffa samtidigt, blir största förekomsten framskjnoten till en något mer framskriden barnålder än förbållandet var med den med difteri icke förenade skarlakanvsfebern. Skarlakansfebern visar sig således i vida bögre grad som en barnsjukdom än difterien. I åldersklassen under 2 till 5 år funnos af scarlatina 40 insjuknade och 4 döda (10 procent), al difteri 14 insjuknade och 3 döda (21 procent), af scarlatina och difteri på samma gång 57 insjuknade och 27 döda (47 procent). Då 110 difteri sjuka voro öfver 15 år, en ålder vid hvilken dödstall af båda sjukdomarpe mera sällan förekommo, visar gig deraf att difteri i förhållaade till scarlatina ingalunda kan anse3 mindre farlig.
Derelter öfvergår författaren till en skildring af sjukdomarnes utbrott och förekomst i Visby:
Att båda sjukdomarne hänga noga tillsammans och synas bero af hvarandra, måtte nog vara obestridligt. Autager man såsom orsak till scarlatina-difterien det okända sedlarlatinagiftet, blir saken ej klarare. Ty oafsedt att man icke alls ännu känner till detta gift, blir det alltid besynnerligt hvarföre det på olika tider icke blott är qvantitativt olika, hvilket med månget annat okändt gift är vanligt, utan ock qvaliativt. Denna epidemi har gifvit mig stor respekt för difterien. Skarlakansfeber har fannits på senare åren både i staden och på landet och varit ganska beskedlig, så vidt jag erfarit.
På flere månader hade den likväl ej funnits i staden, förr än den visade sig ifamiljen hos en postiljon, som reste emellan staden och norra delen af ön, der skarlakansfeber fans: Messling, som ännu fans qvar efter epidemien för två år sedan, vtsade sig på ett långt derifrån skildt ställe hos en skeppare, som nyss kommit hem från Tyskland. Messlingen gick ganska regelbundet i början, men till bronkiten sällade sig på 2:dra och 3:dje dagen efter exanthemet en stor andnöd med pipande respiration och egendomligt hostljud, hvilket föranledde att genast åter undersöka svalget, då en vidsträckt difteritisk beläggning visade sig. Denna beläggning spridde sig hastigt öfver pharynx och gomseglet, Inom 24 timmar voro båda barnen döda. Efter denna tid förekommo endast några fall af messling, hvilket hade sin naturliga förklaring deri, att den så nyligen gått igenom staden rätt grundligt. Skarlakansfebern, som på länge icke härjat epidemiskt, tog nu deremot fart och förenades ofta med difteri. Förekommo de båda hos samma person, inleddes sjukdomen än med den ena än med den andra. Började det med difteri, instälde sig skarlakansfebern redan samma dag i de flesta fallen. Stundom dröjde den att visa sig trenne dagar, aldrig mera, Kommo båda samtidigt, blef sjukdomen vanligen ytterst häftig, och om difterien kom, då skarlakansfebern började aftaga, blef utgången vanligen dålig.
Ingen har fått skarlakansfeber mer än en gång. Difteri har samma person haft ända till tre gånger på ett år. En flicka om 15 år fick en rätt svår difteri. Sex månader derefter fick hon skarlakansfeber och difteri.
Här var en familj, der modern och tvenne barn samt tre pigor insjuknade efter hvarandra i difteri, hvarefter den först insjuknade fick difteri en gång till. På andra ställen insjuknade de yngre i skarlakansfeber och difteri, de äldre endast i difteri.
Huru olika föreningar och former kunna uppträda, syntes af en husepidemi i ett barnhem. Tre barn fingo der blott scarlatina, två barn hade scarlatina och difteri, två barn och en-piga ledo af en angina, hvaruti man under andra omständigheter ej skulle fannit något specifikt, en lärarinna fick en flegmonös tonsillitis med abscesser på båda sidorna. Uti en familj fingo tvenne barn (8 och 3 år) scartina och difteri. Båda föräldrarna fingo 3 och 4 veckor derefter en svår difteri. Ett tre månader gammalt barn, som i början diade modern, gick fritt, Sådana berättelser kande här anföras i mängd, men det redan nämnda kan vara nog. Att scarlatina stundom är ytterst lindrig, visade sig äfven under denna epidemi, då bårn med största svårighet kunde hållas vid sängen och vid en något så när förnuftig diet.
Slutligen yttras följande tänkvärda ord:
Ingen må säga att vi stå vanmäktiga mot sjukdomen. Tvärtom har jag sett, hvilka underverk en förståndig och oaflåtlig vård kan åstadkomma. Bland andra har jag ännu att fröjda mig åt ett praktexemplar till patient, en gosse på fem år, hvilken, nu för öfrigt frisk, saknar en del af gomseglet, som gangrenerade bort under en difteri. Han räddades säkerligen genom sin moders srändiga och kloka omvårdnad.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 19 September 1879
N:r 76