och Ung-Hanses dotter.
Af Oktavia Carlén.
(Ur Gamle Svenske Medb.)
Under Folkungarnes oroliga regemente, hvaraf särdeles Gotland led, inträffade det för denna ö så ödesdigra året 1361, och deritrån daterar sig den romantiska historien om UngHanses dotter.
För reda penningar hade från Danmark till Sverige åter blifvit inlöste provinserna Skåne, Halland och Blekinge. Dessa dyrköpta landskap lemnade Magnus Smek, utan svenska rådets vetskap, tillbaka till konong Valdemar III Atterdag i Danmark, emot dennes löfte att bistå Magnus emot hans många ovänner inom riket. Vid samma tillfälle begärde Valdemar att äfven få intaga Gotland och Öland, om han det kunde, och denna begäran beviljade Magnus gerna, emedan han derigenom fick ett tillfälle att hämnas dessa öars obenägenhet till pålagors beviljande.
Emellertid ådagalägga två skrifvelser från konungen till Visby borgmästare (den ena daterad Hotsal på Ösel, lördagen före första söndagen i Fastan 1361, den andra från Stockholm lördagen före Kristi himmelsfärd samma år) att Magnus varnat Visby stad och sagt, att han visste det någon af hans egna bundsförvanter ämnade öfverfalla Visby. Om denna varning utgått af uppriktigt hjorta eller blott för att förvilla Visby medborgare, eller af hvad orsak den utgått, är omöjligt att nu bestämma, lika litet som af hvilket skäl konung Valdemar ville anfalla Visby, enär medeltidens häfder uppgifva olika anledningar härtill. Den sannolikaste orsaken torde vara den, att konung Valdemar, som arbetade på att krossa hanseföbundets makt, ville bemäktiga sig Visby rikedomar och draga dess handel till det då nyss uppblomstrande Köbenhavn.
En gammal historieskrifyare, Olaus Magnus, berättar att en fönsterruta varit första orsaken till Visby olycka, men någonting vidare derom anför han icke.
Lagerbring säger härom: »Så mycket vet man, att man i forna dagar brukat, till prof af vänskap och välvilja, skänka till allmänna och enskilta hus målade fönsterrutor, med gifvarens namn, vapen och sinnebilder målade och inbrända, Kanhända att en sådan fönsterruta, med konung Valdemars namn och vapen inbrända, af någon Visbybo blifvit med förklenliga utlåtelser sönderslagen. Sådant: kunde utan tvifvel förarga en så tilltagsen herre. Om seger kunde han vara förvissad, då han instälde sig med ötvadt krigsfolk mot oförfarne och inbilske borgare och bönder, och ingen undsättving var att befara från Sverige.»
Såsom anledning till Valdemars anfall mot Visby, berättas äfven nedanstående:
En konstförfaren handtverkare, vid namn Nils Guldsmed, bodde i Visby. Han var utmärkt skicklig guldsmed och hade fått en mängd beställningar samt samlat sig stora rikedomar. Den tiden var på Gotland nog guld. och silfver att arbeta af. Denne Nils Guldsmed hade en ovanligt skön dotter, men hon var högmodig och klädde sig ständigt i guld och juveler, och på ett mycket praktfullare sätt än de andra gotländska qvinnorna. Hon fick många friare men afvisade alla med stolt het, hvarför hon ock blet illa omtyckt af alla och på me kallades >kolputsarens dotter», Om henne och hennes fader hade man gjort många smädevisor. Förbittrad öfver allt detta drog Nils Guldsmed med sin dotter till Danmark och talade om för konung Valdemar Gotlands rikedomar, myckna guld och klenoder. Han talade vidt och bredt för den penninglystne Valdemar om den stolta hansestaden, der husen hade SEDEN förgylda fönsterposter, hvälfda, pelarburna, altreskoprydda rum med jettespislar samt fönstersmygar med marmorsäten äfvensom om alla dess rika kyrkor och klosterhus. Om Nils Guldsmeds resa till Valdemar finnes en gotländsk visa som lyler:
Traditionen berättar då, att konung Valdemar, efter guldsmedens lockande beskrifning på Visby, begaf sig, hösten 1360, förklädd till köpman, till Gotland och tog in hos en af landets höfdingar eller domare, som bodde på Ung-Hanses gård i Öja socken. Höfdingen hade en ung skön dotter, hvars kärlek och förtroende konungen svekligen tillockade sig. En gång öfverraskade höfdingen sin dotter i den förmente köpmannens armar, och gaf då den förklädde konungen en ordentlig örfil, hvilken denne helt tyst måste hålla till godo med, för att ej förråda sitt rätta stånd.
Emellertid utspejade konungen, med tillhjelp af den unga höfdingadottern, som älskade honom högre än allt annat på jorden, huru stor krigsmakt gotländingarne hade, hvar bästa landningsplatsen var o. 8. v. Derefter for konungen hem för att året derpå återkomma i sin verkliga gestalt.
Så lyder sagan om anledningen till Valdemars anfall på Gotland: Historien berättar om Visby sköflande af Valdemars nedanstående.
År 1361 i Juli kom danske konungen Valdemar III Atterdag (hvilket tillnamn han fått af sitt ofta upprepade uttryck : »i morgon blir det atter (åter) en dag»;) seglande med sina trupper till Gotland. Han landsatte sitt folk vid Kronevall i Eista socken, midt emot stora Karlsön.
Med stor mandom togo de gutländske bönderna genast emot fienderna, och många danskar föllo, men genom sin större och mera öfvade här, blef Valdemar dock segervinnare.
Landets söner förlorade dock icke modet; de samlades ånyo och i närheten af Fjäle myr i Mästerby, drabbade de tillsammans med danskarne, men blefvo åter slagne. Till minne af denna sin seger, lät Valdemar vid Grens gård i Mästerby uppresa ett stenkors, som står qvar ännu i dag.
När Visby borgare sporde allmogens nederlag, förstodo de, att det snart skulle gälla deras stad, och rustade sig till att uthärda en belägring. De nedrefvo östra och norra förstäderna, som sedan aldrig blefvo uppbygda igen. Med sin krigshär kom nu Valdemar till Visby och började belägra staden. Borgarne gjorde nu ett oförsigtigt utfall, men blefvo öfvermannade af danska hären. Andra mena, att det var en ny bondehär, som blef slagen utanför Visby. Emellertid kom det vid detta tillfälle till ett namnkunnigt blodigt slag. Adertonhundra borgare stupade då vid Visby murar, och enligt folksägnen skulle slagtningen varit så ryslig, att de fallnes blod i strömmar flöt in i staden, utför backarne och till närheten af hamnen, der ett mindre kors upprestes till minne deraf. (Detta kors står nu insatt i en trädgårdsmur nedanför landshöfdingeresidenset.) I detta slag skola spikklubbor äfven hatva begagnats, hvilket synes af de hufvudskålar, som funnits på platsen, när det nya kruthuset der anlades 1813. Visby kunde nu ej längre göra motstånd och efter ett hjeltemodigt kämpande lemnades staden i Valdemars händer. Portarne öppnades och stadens nycklar öfverlemnades till segraren. Genom stadsportarne ville konungen dock icke intåga, emedun han befarade något försåt i de stora, väldigt betiästade portarne. Han lät nedbryta en del af stadsmuren mellan södra och östra portarne, och drog så derigenom i full slagtordning in uti staden.
Nu blef den stolta hansestaden sköflad, bränd och till stor del förstörd. Kyrkor och kloster beröfvades sina skatter; från helgonbilderna rycktes ädelstenar och smycken, och till och med kyrkklockor togos. Det säges att konung Valdemar betalt, att tre de största ölkar, som funnos i staden, skulle utsättas på torget, och om dessa kar inom tre solmärken (troligen timmar) fyldes med guld och silfver, så skulle staden få behålla sina gamla privilegier och friheter. Stadsborna, som dels hade undangömt sina skatter i murar, dels äfven nedgräft dem, måste hörsamma befallningen, och på utsatt tid voro karen fylda med dyrbarheter, hvilka genast fördes till konungens skepp. Angående »korsbetningen», som fordom kallades slottsbetningen, lät Valdemar der uppresa ett kors öfver de fallne gotländingarne fill minne af deras tapperhet.
Sedan Visby sålunda blifvit beskattadt, bekräftade konungen i närvaro af sin son prins Kristoter, hertig Erik at Sachsen, hr Claus Limbecke, hr Henvig Padebusch, hr Valdemar Sappe m.fl. betydande män, Visby stads alla forna privilegier, tillstadde staden dess uråldriga rättigheter att prägla eget mynt och att i Danmark och i furstendömena åtnjuta de rättigheter, som åt andra stadsbor i Danmark voro förunnade.
Nu utnämdes danska fogdar, som skulle styra landet och hålla »ting och stämma», och danskt krigsfolk lemnades till fogdarnes understöd. Derpå steg konung Valdemar om bord med alla sina röfvade skatter, såsom hade allt varit väl bestäldt. Men att han röfvat kyrkor och heliga hus, »det bekom honom illa», säger krönikan. Strax efter sedan konungen afseglat från Gotland, uppväxte en förfärlig storm; det ena af konungens skepp, det som hade de flesta kyrkoklenoderna ombord, sjönk vid Gotlands kust; några historieskrifvare säga vid stora Karlsön, andra mena att det var närmare Visby.
Så snart Valdemar lemnat Gotland, församlade sig landtfolket och slog ihjäl de danska fogdarne, hvilka »begynt något för tvärt». Äfven fogdarnes folk ihjälslogs af allmogen.
Sålunda afkastade gotländingarne snart det danska oket och lydde åter under Sverige.
Så snart underrättelser om denna Visby olyeka anländt till Liibeck och de öfriga hansestäderna, blef all dansk egendom tagen i beslag, alla danska skepp blefvo tagna och hansestäderna beredde sig att hämnas den skymf, som deras förbundsstad lidit.
Magnus Erikson (Smek) låtsade emellertid, som om allt detta skett emot hans vilja, ty han insåg de söndringar och den ovilja hela denna tilldragelse skulle väcka i Sverige, och han reste med sin son hastigt öfver till Pommern, för att ställa sig in med de vendiska städerna, hvilkas gamla handelsprivilegier i norden han stadfästade och ökadei Greifsvald den 8 September. Sedan återvände han till Kalmar, blef misstänkt för sina stämplingar mot landet, och der, den 2 November, i sjelfva kyrkan, tagen och som fånge förd till slottet, hvarpå hans son Håkan i Norge erkändes äfven som Sveriges konung.
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 14 Oktober 1879
N:r 83