Målet mot norske skepparen Steen, som å stadshotellet aflossade en revolver mot en af de närvarande gästerna, har tilldragit sig en obehaglig uppmärksamhet såväl här som annanstädes. En och annan torde måhända önska se utslaget i dess helhet, och vi hafva derför skaffat oss del af detsamma. Det lyder sålunda:
»Ehuru det är upplyst, att svaranden vid ifrågavarande tillfälle tryckt mynningen af en skarpladdad revolver emot kindbenet å herr kaptenen K. Hamberg, likväl enär herr kaptenen Hamberg afstått från all talan emot svaranden under förklarande, att han icke uppfattat omförmälda handling såsom något våldförande af Hambergs person, finner rådstufvurätten något annat förhållande ej ligga svaranden i målet till last, än att han vid åtalade tillfället i vredesmod å allmänt ställe emot annan rest lifsfarligt vapen utan att dervid komma skada åstad, och pröfvar rådstufvurätten i förmågo af 14 kapitlet 15 $ strafflagen rättvist döma svaranden att härför böta femtio kronor till kronan ; hvarjämte rådstnfvnrätten förordnar, att svaranden genåst skall lösgifvas.»
Såsom försvarslös dömdes af länsstyrelsen i Vexjö en f. gardist till 6 månaders och en gjutare för bettlande till 3 månaders allmänt arbete.
En dyr skjuts. Till 400 kronors böter har kyrkovärden Nyström i Tierps socken blifvit dömd, derför att han med häst och åkdon färdats ett stycke å Upsala—Geflejernvägen.
En makalös stortjuf är f. d. artilleristen K. J. Sandberg, född 1855 vid Persbergs grufvor. Sedan 1877 har han i Stockholm begått ej mindre än 116 stölder, föröfvade med otrolig djerfhet. Värdet af det stulna är öfver 6,000 kronor, hvaraf 5,000 i reda penningar. Han hade pu ämnat slå sig iro spå en landtegendom i Sörmland, Svinbäcken, för hvilken han redan erlagt jfverenskommen handpenning 500 kronor. Emellertid greps han i slutet af förra månaden och har nu erkänt de med utomordentlig kallblodighet föröfvade inbrottsstölderna, som till största delen föröfvats å källare, schweitserier, nykterhetsvärdshus och handelsbutiker.
Att han kunnat under en så lång tid ostördt fortgå i en stad med ett så pass utbildadt polisväsende som Stockholm, finner sin förklaring dels deri att Sandberg icke vid något af sina brott haft någon medbrottsling och att han hvarken varit begifven på starka drycker eller skrytsamt prålat med de stulna penningarne samt dels och hufvudsakligen i den oerhörda grad af djerfhet, kallblodighet och lugn, hvilken han visat sig ega vid alla behöfliga tillfällen. Sandberg har under den långa ransakningen i häktet sjelf upptecknat sina intryck af sin barndom och sina stölder i en flera ark diger uppsats, som han benämnt: Utsäde och skörd eller en ynglings lefnadsöden från hans tidigaste barndom till hans nuvarande ställning. Af dei denna uppsats gjorda anteckningar tyckes framgå att han i sin barndom blifvit hårdt behandlad af sina föräldrar samt redan tidigt lärt sig ljuga och snatta. Skriften förråder i öfrigt en låg bildningsgrad och är tämligen oredig.
En hund inför rätta är något ovanligt, men förekommer likväl en och annan gång. Så var här om dagen en stor svart hund vid Göteborgs poliskammare tilltalad för att ha bitit en person i benet.
Då målet påropades, instälde hunden sig personligen, försedd med laglig nosgrimma och vederbörlig munkorg. Han såg mycket nedslagan ut och smög sig utan att yttra ett ord med nästan ljudlösa steg fram till domarebordet. Det syntes tydligt på hans upp trädande, att han var skyldig. Som det dock dröjde något med domens afkunnande, kröp han helt beskedligt under domarebordet och lade sig, hvilket troligen efter hans begrepp skulle beteckna, att han var öfverbevisad och låg under lagen.
Då hundens egare, som vid ransakningen var närvarande, berömde hunden för hans fromhet och menniskovänlighet och försäkrade, att han aldrig rör någon, så vida han får vara i fred, lyfte denne upp sina kloka ögon och gaf sin husbönde en\’blick full af tacksamhet; men då den person, som blifvit biten beskref huru hunden utan ringaste orsak rusat på honom och bitit honom i benet och tillade att det är en mycket stygg hund, ruskade denne på hufvudet och slöt ögonen.
Hvad han tänkte, vet katten,
Och sjelf han det vet,
Men han yttrade aldrig ett ord.
Vittnena intygade, att hunden, hvilken sprungit lös å Skeppsbron, bitit käranden dockförst sedan denne sparkat honom. TI ersiättning för sveda och värk fordrade käranden 10 kronor, men detta fann svaranden vara för högt tilltaget, alldenstund inte ens den bitnes byxor sönderrifvits.
— Jag skall kunna bevisa att jag har elfva hål på benet efter hundens tänder, sade käranden. Det blir, efter hvad jag begärt, icke fullt en krona för hvarje hål, och det kan vil inte vara dyrt. Poliskammaren fann kiärandens begäran billig och dömde svaranden utbetala det fördrade beloppet, hvarjämte denne ålades vid vite af 25 kronor att antingen genast låta döda hunden eller ock ständigt hålla honom bunden & instängd gård.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 7 November 1879
N:r 90