Namnteckning binder. För 4:a år sedan hade uppstått fråga om anläggande af en brunn i guldsmeden A. M. Elgstrands gård vid Adelsgatan och för ändamålet utfärdats en lista för teckning af frivilliga bidrag till kostnaden för brunnsprängning m.m. Å denna lista hade guldsmeden J. Häggström tecknat för sin del ett bidrag med 50 kr., men, sedan brunnen blifvit anlagd i en annan närbelägen gård, vägrat utbetala de 50 kr. och derför af drätselkammaren blifvit instämd till rådhusrätten, der han igår dömdes betala nämda 50 kr, med ränta från förfallotiden.
Fel mot helsovårdsstadgan. För förseelsen att hafva ett afträdeshus i sin gård, allt för nära gatan och så beläget, att isynnerhet vid regnväder utflöden derifrån strömmade ut öfver gatan, dömdes kopparslagaren K.
Hultman att böta 15 kronor.
Misshandel. Sniekaregesällen Johan Bolander och smeden Fredrik Holm hade å marknaden 15 September kommit i delo med och trumfat på hvaranda så att blodvite uppstått. Efter härom hållen ransakning dömdes de i går. Holm att böta 15 kr. samt att ersätta Bolander för sveda och värk med 10 kr.; Bolander att böta 10 kr. samt ersätta Holm för sveda och värk med 5 kr.
Näsknäpp för 27:50. Handlanden Herman Calissendorff hade här i staden 12 sistl. September med en käpp gifvit hemmansegaren Oskar Cedergren Ingvars i Träkumla ett slag öfver näsan. Härför dömdes Calissendorff i går att böta 10 kr. samt att i rättegångskostnad utgifva 17 kr. 50 öre.
Fråga om olofligt tillgrepp. Bonden K. Björklund Ingvars i Träkumla hade 25 sist. Oktober infunnit sig i jernhandl. Fahlströms salubod för att köpa, en låda 2 tumsspik, som skulle kosta 2 kr. 75 öre. Sedan lådan blifvit framstäld hade Björklund dermed aflägsnat sig på väg hemåt, men i närheten af söderport blifvit upphunnen af polis, som på Fablströms begäran mottagit spiklådan, enär den icke skulle blifvit betald, och medfört densamma till poliskontoret, der den ännu finnes. Björklund infann sig omedelbart derefter åter i Fahlströms salubod och fordrade der att återfå sin låda, hvilken han påstod sig hafva betalt med 2:75 på så sätt att han framlemnat 3 kr. i sedlar på hvilken han fått 25 öre tillbaka. Vid svar i boden att han icke kunde få lådan, emedan den vore i polisens förvar, ville han köpa er annan låda, emedan han behöfde spiken vid ett bygge hemma; men detta vägrades honom. Vid i går företagen rausakning härom påstod Björklund, att han betalt lådan med 2:75. 3:ne vittnen hördes, af hvilkas berättelser det ville synas, dels som B. betalt 2:75, dels 2:25 för lådan. Målet nppsköts.
Värjemålsed. Landtbrukaren Karl Svensson vid Österby hade af sin granne landtbrukaren Jakob Sjöberg blifvit instämd för att hans kreatur betat i en Sjöberg tillhörig näst intill Svenssons belägen åker. Under rättegången har Svensson bestridt, att olofligt betande egt rom, fast han icke kunnat bestämdt påstå, att ju icke hans kreatur kunnat komma in på Sjöbergs åker, enär gärdesgården mellan begge åkrarna, hvilken de begge voro skyldiga att underhålla, vore något bristfälligt. Svensson ålades 6 Oktober värjemålsed till 8 December, men infann sig i går med förklaring, att han icke ville gå eden. Utslag afkunnas änpnan dag.
Södra häradsrätten.
Från Allehandas referent.
Slagsmål på knif. I lördags egde ransakning ram med häktade jarnvägsarbetaren Olof Nilsson från Jemjö socken i Blekinge. Såsom förut nämts, hade Nilsson vid Unghanse gård tilldelat jernvägsarbetaren A.J. Ekman från Småland ett knifhugg af lifsfarlig art, hvarför han af kronolänsman Lindström häktats. N., som förut nekat allt, erkände nu, att han tilldelat E. ett knifhugg för att försvara sig samt att det skett af rädsla. Fyra vittnen hördes och intygade, att de sett N. och E. i vildt handgemäng, båda försedda med knifvar, som de också fliligt använde, hvarjämte det upplystes, att N. gifvit E. knifhugget i sidan, då E. sprungit efter och förföljt honom. Vittnena ansågo, att N. lika gerna hade kunnat få det farliga knifhugget af E. som tvärtom. Af åklagaren upplystes, att E. nu såsom frisk utskrifvits från lasarettet.
Rätten uppsköt målet samt ålade åklagaren att till nästa ransakning inkalla Ekman.
Det halshuggna barnet. Med förut omnämde arbetaren Johan August Åkerman, Asa i Löjsta, som 20 sistl. Oktober med en yxa afhuggit hufvudet på sin 10 månader gamla son, fortsattes i lördags ransakning af södra häradsrätten. Af åklagaren, kronolänsman Dahlbäck, instämda tre vittnen berättade det ena, i hvars tjenst Å. varit 1866—68 samt någon tid 1878, att Å. ej varitsupig men besynnerlig till lynnet och en mycket medelmåttig arbetare. Ofta sade Å. sig vara sjuk, då han hemgick och lade sig, efter att hafva klädt på RS par byxor och en tjock vintermössa. . hade äfven mycket grubblat öfver sin familjs fattigdom samt hade såsom vittnets arbetsfolk berättade engång försökt hänga sig i stallet. (Å. erkände detta och sade sig då hafva varit ledsen vid lifvet). Vidare hade ett af vittnets harn hört Å. säga att han skulle skära halsen af sig. (Äfven detta erkände Å. under tårar med orden: »så vilsen har jag varit, men bara jag ej tagit lifvet af mitt barn»). Andra vittnet, i hvars tjenst Å. äfven varit, hade aldrig ansett Å. vara rätt klok, hvarför vittnet ej vågat lemna houom ensam. Engång hade Å. också yttrat till vittnets folk, att han ämnade taga lifvet af sin yngsteson.
För det tredje vittnet hade Å. engång visat ett snöre, med hvilket han ämnat hänga sig. Åklagaren öfverlemnade målet till rättens bepröfvande och förbehöll sig att få göra sina slutpåstående, då medicinalstyrelsens yttrande om Å:s sinnestillstånd inkommit. Rätten beslöt infordra fängelseläkarens och medicinalstyrelses utlåtanden öfver Å:s sinnesbeskaffenhet.
Mened och bedräglig konkurs. Med häktade f. landtbr. G. Diewenkorn företogs ilördags förnyad ransakning. D. erkände nu, att han i oredlig afsigt undangömt en del effekter, hvaremot han påstod sig hafva handlat i god tro, då han fraktade en del lös egendom till sin moder, som dels fått denna såsom säkerhet för penninglån och dels varit egare af densamma. Emellertid sade han sig nu hafva kommit till insigt af det lagstridiga i sitt handlingssätt, hvarför han också tillskrifvit modren och bedt henne till konknsboet öfverlemna de mottagna sakerna. Vidare sade D., att han dagen före bouppteckningen tillsagt sin hustru, att hon skulle taga undan ett svinkreatur, som också insattes i en rättaren tillhörig stia, hvarjämte D. på af rättens ordförande framstäld fråga anförde att han antog, att hustrun förstått, att det skulle ske i hemlighet. Hustru D. förnekade bestämdt denna utsago. Angående de effekter och kreatur, som fraktats till Visby, påstod D., att de utgjorde betalning för penninglån. De flesta af de till andra ställen i närheten af Snäckarfve förda sakerna erkände D. sig hafva velat undangömma, Till rättaren hade D. gifvit en generell befallning att undandölja en del åkerbruksredskap, hvilket dock af rättaren, hörd såsom vittne, bestreds. D. hade, påstod vittnet, vid flere tillfällen förnyat sin tillsägelse om sakers undandöljande,
Rättens ordförande framstälde derpå till D. fråga, om D. ville erkänna riktigheten af åklagarens antydan, att några af D. till hans slägtingar utfärdade reverser blifvit omskrifna till inteckningsreverser i hans fastigheter derför, att han derigenom, då slägtingarne såsom sista inteckningsinnehafvare möjligen på konkursauktion skulle inropa någon af fastigheterna, finge öfvertaga denna fastighet, till hvars brukande de undangömda åkerbruksredskapen skulle komma väl till pass. Härpå svarade D., att inteckningarne skett derför, att reversinnehafvarne fordat bättre säkerhet för sina lån, och att han vid inteckniugstillfället ej hyst någon dylik plan som den ofvan anförda, men väl sedan tänkt öfver densamma samt i och för denna sak rådfrågat en person derom.
Hustru D. vidhöll sitt nekande om vetskap och delaktighet i mannens brot hvarjämte hon förklarade, att hon under sina senaste lidanden nästan förlorat minnet. Rättens ordförande fäste dock hennes uppmärksamhet på, att hon mycket väl erinrade sig en mängd detaljer, som voro fördelaktiga för hennes sak. Angående de i förvar till pigan lemnade örhängena påsted hon, att hennes man sagt till henne, att hon skulle bortlägga dem, »enär det ju är sagdt, att allt guld tillhör min mor>, En mängd vittnen hördes och intygade hufvudsakligen hvad vid föregående ransakning upplysts.
Allmänna åklagaren yrkade ansvar å D. efter 23 och 13 kapitlen strafflagen för bedräglig konkurs och mened, hvarom han såväl genom egen bekännelse som genom afgifna vittnesmål blifvit öfverbevisad, hvarjämte äfven lika ansvar yrkades & hustrun D. enligt samma grunder. Närvarande ene sysslomannen instämde i åklagarens ansvarsyrkande mot D., men ansåg, att hustru D. handlat hofvudsakligen i god tro och på mannens betallning.
Efter enskild öfverläggning afkunnade rätten det utslag, att hustru D. ej kunde till ansvar fällas utan skulle hon försättas på fri fot, hvaremot D. dömdes att för bedräglig konkurs hållas i straffarbete i 2 år och för men, ed undergå 2 års straffarbete samt vara medborgerligt förtroende för alltid förlustig, och skulle domen, så vidt den rör meneden, underställas hofrättens pröfning.
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 9 December 1879
N:r 99