De fleste, som resa till Amerika äro visserligen arbetsfolk utan penningar, som söka arbetsförtjenst; men de, som ha några kontanter, tro att de åer kunna få jord, god jord samt så mycket som hälst för intet, eller så godt som för intet. Å ja, sådant händer verkligen ibland, då jord vanligtvis fås eller köpes af staten ej sällan för mycket lågt pris, men oftast längst bort vid landets yttersta gränsor uti vesterns ödemarker samt omgifna af hedniska vildar eller lika vilda och laglösa inflyttare som kommit dit förut, hvarför alla menniskor der ständigt måste gå med revolvern och knifven i bältet; och den nya besittningen är då belägen fjärran från bebygda orter, utan vägar eller med svåra kommunikationer, långt bort från landsmän, som nybyggaren kan tala med och ha något stöd af, en jordegendom, som han då vunnit ofta blott på mycket osäkra grunder och först efter mycket krångel för den som är enfaldig eller såsom främling ej känner landets seder, lagar och författningar. Klart är att han i en så svår ställning ej alltid får åtnjuta säkerhet till lif och egendom, eller eng husfrid eller lugn under arbetet på fältet; och äfven, om han då lyckats att på sin nyodling hafva fått en vacker skörd och denna inbergad, utan att den blifvit förstörd t. ex. af milliontals gräshoppor, råttor eller andra skadedjur eller af indianerna, är det en ny svårighet att genom de oändliga skogarna och öfver de breda floderna få sina varor transporterade till menniskobygder och att få dem reelt försålda; liksom att mellanåt få sina nödvändighetsbehof förda hem till sitt. Så är det ofta; och häraf ser man att det ej är så lätt att få och bruka jord i guldlandet ! Ja, Amerika, med all sin myckna goda jord och all sin s. k. frihet eller sitt prisade sjelfsvåld, är sannerligen fullt af våld och äfventyr samt ett för nykomlingarne ytterst vådligt land!
Aldrig skola vi glömma det pinsamma intryck Vi erforo då för några år sen en ångbåt från Visby gick till Stockholm medförande en 60, 70 gotländingar från Hafdhem och Storsudret af välbergad allmoge (från 70 års gammalt folk till 3 års barn) som, sedan de sålt bort sina goda hemman samt rubb och stubb, då drogo bort till det oroliga Amerika, hvilket vi med rysning sågo af adresserna på deras resesaker, som visade bort till Chicago, Milvauki, Viscounsin, o.s. v. Bland dessa resenärer träffade vi en af våra mest upplyste bönder (från Hafdhem, vilja vi minnas), som medförde en 73 års gammal moder eller svärmor. Men han var naturligtvis missnöjd med gamla Sverige och det var kantänka ingen uppmuntran för honom på Gotland! Stackars förvillade man och de som följde honom. Emellertid när ångbåten i hamnen började röra på sig för att för all tid aflägsna dessa Gutar från det missaktade fosterlandets välsignade jord och från deras lugna hem under svensk lag, sågo gubbarne i alla fall betänksamma ut, men de unge reslige karlarne lyfte modigt nackarna med blixtar af vikingaeld i det djerfva ögat, när de nu hade säker utsigt att, liksom de gamle vikinga-fädren, ändtligen få komma längre bort än med fiskarbåten vid hemstranden; nej då: nu bort, öfver Östersjön, Sverige, Nordsjön, England och Atlanten till det fjärran lycko-vinkande Amerika; — eja! Men ångbåtens första rörelse verkade helt annorlunda på det öfriga Gotlandsfolket: gummorna grepo under tårar till förklädssnibben, barnen blefvo förskräckta och deunga qvinnorna började häftigt gråta och snart att konvulsiviskt snyfta, isynnerhet sedan en liten tös öfverljudt och med barnslig förtviflan begynt skrika: jag >vill hajm, jag vill hajm, mor, jag vill ga hajm!» då jag vände mig bort och gret vid eländet. Vi undra hur det gått med den oförnöjsamme Hafdhem-bonden; troligen har han ångrat sig hundra gånger, ehuru han kanske, såsom de fleste utflyttade, budit till hålla god min i dåligt spel och skrifvit hem granna bref om sin amerikanska lycka med guld och gröna skogar.
Säkert är, att de fleste utflyttare ofta känna-sig bedragne isina förhoppningar och mången faller i fattigdom och elände samt får gråta sina näfvar fulla då de, sedan de förspilt sin förmögenhet, äro utan arbete, bröd och vänners bistånd. Men då kommer ångern för sent, de måste sälja kläderna af kroppen och slutligen sig sjelfva till hårdaste slafarbete för att ej svälta ihjäl; och att bland dessa vildfrämmande och kallt beräknande dollars-menniskor vänta någon hjelp är ej värdt att hoppas: vägen är lång hem och de ha inga pengar till ångbåtsbiljetten! — Vi läste nyligen dessa hemlängtans ord af en nordbo, som af obetänksamhet öfvergifvit sina fäders jord och rest till Amerika: ja, jag har verkligen haft mer framgång här än jag förtjent, ty med mycket arbete och största försigtighet har jag hit till dags haft min tarfliga bergning jämt och nätt, men ej vunnit ett öre till öfvers. Men ack, jag är i Amerika, en främling utan rot och fäste i detta stora land; och det är ej mitt land der jag är född, hvarest mina fäder lefvat och hvarest min barndoms hjertevänner lefva lyckliga, fjärran, fjärran! Ack, der hemma blommar nu aspen på »storgården», staren qvittrar på stugutaket och göken gal så innerligt vackert i lundarna der rundtomkring, omgifna af de mörka tallskogarna uppåt bergsbackarna, utför hvilka id-bäcken dansar ned under muntert sorl ; den samma bicken, som för mig i min barndom dref min lilla qvarn, jag bygt vid stranden. Nog finnas här också både foglar och bäckar, men de tala ej mitt hjertas språk, utan amerikanska! Ack, det är så långt, så omöjligt långt hem för mig stackare: jag ville ge mitt bjerteblod om jag dermed kunde lösa en ångbåtsbiljett till hemmets strand, men hvad frågar man här efter en främlings blod? Nej, dollars, dollars, och det har jag arme ej I — Derför, landsmän, öfvergifven aldrig våra fäders land.
Visserligen vore det ganska nyttigt om de svenskar, söm varit eller äro i Amerika, behagade införa i ortens tidningar sannfärdiga berättelser om deras egna och andra landsmäns öden, framgångar och pröfningar i det främmande landet samt om hvarjehanda ställningar och förhållanden derstädes, hvilket skulle bli de bästa och tillförlitligaste upplysningar om Amerika, som allmänheten verkligen ej vet mycket om; men alltid skulle sådana meddelanden då vara undertecknade af berättarens namn. Och underligt, tycker man, är det att icke någon officiel framställning om N. Amerika (af kommers-kollegium eller Landtbruksakademien) utkommit som kunde faktiskt, för och mot, upplysa den enfaldiga allmänheten i denna riksvigtiga och ytterst allvarsamma fråga.
Men, då våre Amerika-lystne svenskar, män och qvinnor, som äro vårt arbetsdugligaste folk, nu i hvar vecka till tusental draga bort till Amerika för att der söka arbetsförtjenst eller jord, månntro de ej skulle kunna få det på mycket närmare håll? Vi tro det och det här hemma i vårt goda Sverige och på Gotland, hvarest visserligen ännu är rätt mycket god ouppodlad mark. Vi hafva ju här på Ön stora myrfält, såsom Martebo-myr på omkring 10,000, Mäster-myr på måhända 7,000 tunnland, m. fl., alla med jord af mer eller mindre god beskaffenhet och jämförelsevis lätta att utdika och odla enär de ofta ligga högt och nära hafvet, samt derjämte de vidlyftiga sida >myr-laggarna> och många aflägsna skogsmarker, som alla kunna odlas och genast ge arbetsförtjenst, snart lemna ypperlig torf samt omsider frambringa foderväxter och slutligen säd. Derför vill den bekymrade fosterlandsvännen så gerna tro att dessa armar, som äro vårt lands dyrbaraste kraft möjligen skulle kunna sysselsättas här hemma och väl också på Gotland. — Att vid ordnandet och ledandet af så stora odlingsföretag skola uppkomma många betänkligheter, mycken omtanke behöfvas, samt djupa beräkningar och största tålamod för att besegra alla svårigheter dervid, är gifvet. Men, om blott något ditåt dermed kunde åstadkommas, tänk hvilken välgerning för land och folk om man sålunda kunde något hämmaden folkvandring af svenska arbetare, som nu dagligen går bort, förlorad för fäderneslandet; tänk hvilken medborgerlig förtjenst och ära för den man, som stälde sig i spetsen för ett sådant företag och om han i någon mån dermed lyckades! — Härvid tänka vi naturligtvis på vårt fäderneslands största män eller de som alra kraftigast mäktat befordra vårt lands odling, hushållning och rörelse, såsom frih. S. G. Hermelin, hvilken gjorde så mycket för Norrland (samt, 1805, bland annat, var upphofvet till en karta öfver Gotland) och landshöfdingen der sammastädes P. A. Örnsköld, som der hade en så storartad verksamhet; äfvensom Gutarnas landsfader frih. C. O. von Segebaden och i våra dagar frih. R. von Kremer uti Upsala län, m. fl. utmärkte embetsmän, eller enskilda hushållare och magnater på landsbygden, såsom frih. Rutg. Maklean på Svaneholm i Skåne, som der först införde det splitternya men välsignade enskiftet, m. wm. Dock tro vi, att äfven måttligare egenskaper skulle kunna i detta afseende räcka till och uträtta mycket godt. Men då måste vederb., som vill tänka sig med någon framgång träda i spetsen för ett så stort företag, ovilkorligen i grund känna sin ort och förmå samla dess bäste och förståndigaste män omkring sig eller några våra mest erfarne jordbrukare, räknekarlar, ingeniörer, o. 8. v. Genom samarbete med sådana män, som känna orten och dess befolkning samt anse ett sådan arbetsföretag icke omöjligt, hoppas man att något, kanske mycket skall kunna uttänkas och åstadkommas för att kunna för landet bevara många af våra nu syslolösa arbetare, som derför tro sig tvungne att öfverge vårt land. — Ack, Sveriges folkmängd och styrka hotas med att bli uttömd eller vådligen förminskad, då så mycket af bästa arbetskraft, så mycken ungdom går (ifrån oss, utom det att det ej är småsummor i kontant, som med detsamma gå för Landet förlorade!
I vår tid bildar man ju bolag för mindre vigtiga ändamål än detta; man upprättar ju banker, skapar penningetillgångar och uppväcker rörelse der förr ingen funnits samt sysselsätter sålunda en mängd folk, som då ej nödgas rymma landet. Mäånne ej ett sådant arbetsbolag för detta stora ändamål skulle här kunna åstadkommas och omsidor lyckas i sitt syfte, om i sådant ändamål ortens mest erfarne män sammanträdde, samlade sina bästa tankar och rådslogo om saken? Må de göra det och lyckas!
Emellertid kunde det ej skada om man, med anledning af dessa framkastade ord, härom behagade yttra sig, ickepför att blott bevisa omogenheten i dessa tankar — ty det veta vi väl förut och medgifva det på förhand —, utan för att meddela något mycket bättre och klokare i denna landets lifsfråga, eller hälst att framkomma med ett helt förslag, som för ändamålet kunde antagas såsom godt och utförbart. Att bara »låta gå» är visserligen det lättaste, men också det sämsta när stora samhällsvådor äro för handen, som hota allmänt väl.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 23 April 1880
N:r 33