Fjerdingsmannen Olof Sandbom och drängen Lorens Hägvall från Becks i Hangvar begåfvo sig, skrifves till Gotlands Allehanda, torsdagsafton 16 sistl. September ut på strömmingsfiske på s. k. »drif» från Ihre vik, då de utsattes för en svår storm, hvarur de i sista stund räddades från en ögonskenlig död. Förloppet af händelsen beskrifves af vår meddelare på följande sätt:
En lindrig ost- sydostvind blåste, då de jämte flere andra båtar lade ut. Men längre fram på natten uppstod en så häftig storm, att det var med svår möda, som de med ganska mycket fisk fylda näten kunde dragas upp i båten. Under tiden tilltog blåsten allt mer i styrka och vid fiskarenas bemödande att-styra hemåt, drefs i stället båten längre ut till sjös. På detta sätt stredo de emot vågornas raseri fruktlöst och deras belägenhet blef ömkligare, då ett starkt oväder med hagel bröt löst öfver dem. Etter oerhörda ansträngningar hade det lyckats flere af fiskarena att hinna till land ehuru på olika ställen och somliga först in på lördagen. Sandbom och Hägvall med båt blefvo deremot borta och stor var förskräckelsen och jämmern i deras hem. Att de gått förlorade var allmänna meningen och denna förmodan vann i trovärdighet, då de ej hördes af på söndagen. Likväl hade de genom en underbar försynens ledning blifvit frälste.
Sedan de förlorat eller fått skadade årorna och en del af seglet blåst sönder, gungade deras svaga farkost af och an på hafvet och dref, följande strömmen, slutligen nästan vind för våg. I detta deras tillstånd varsnade de på lördagsmorgon, bittida i daggryningen, ett fartyg och på deras högljudda ropande blef äfven skeppet varse båten och lade till, så fort sig göra lät. Det var ett barkskepp och befann sig nu på 58? N. L. och 17 45 L. O., kommande från Uleåborg i Finland och stadt på resa med full last af timmer till Cardiff; kaptenen hette V. B. Jordan, hemma i S:t John. Strax blefvo de begge männen dragna upp på fartyget och medan ännu den ena af dem, Sandbom, befann sig vid upphalningen mellan båten och skeppet, kantrade den lilla farkosten, hvarvid näten gingoförlorade utom 7 garn, som blefvo bergade jämte båten, tack vare besättningens raska hjelpsamhet. All möjlig omvårdnad egnades nu åt de utmattade männen. Sedan de blifvit uppvärmde och mättade, qvicknade de snart till och ville uttrycka sin tacksamhet, men ingen förstod dem, ty inalles utgjordes besättningen af 7 olika nationers folk, men ingen svensk fans, Emellertid var der en norrman såsom lots eller flaggkapten och denne fick, ehuru svårförstådd, tjena såsom tolk för dem. Barkskeppet sökte att fortsätta sin färd, men blef uppehållet af motvind i flere dagar. Onsdags f. m. derpå klockan 10 fick man en ångare i sigte och genom flaggtecken från barken lade ångaren till. Dennes namn var Vale, kommande från Skellefte och lastad med trävaror; annars hemmahörande i Stockholm och förd af kapten Stahre. Genom aftal mellan båda befälhafvarne öfverenskoms att ångaren skulle föra deskeppsbrutne till deras hem.
Det blef ej så liten omväg för ångareu att göra. Men den förekommande välviljan öfvervann alla hinder. På ett kort afstånd från land blef deras egen båt utsatt och de kommo sålunda roende hemåt, med samma båt, hvilken kantrat, varit sönderslagen, men blifvit lagad och iordningstäld af barkskeppets besättning. Äfven ångaren Vales befälhafvare bevisade dem ytterligare prof på sin välvilja, då han vid afskedet gaf dem hvardera 5 kronor.
På detta sätt blefvo dessa två män räddade ur en svår sjönöd. Deras räddare och hjelpare hafva förtjenat, om ingen större belöning kommer på deras lott, åtminstone ett offentligt erkännande för deras ädla handlingssätt.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 1 Oktober 1880
N:r 79