härjade i lördagsnatt vid Rone prestgård, hvarvid, efter hvad man skrifver till Gotlands Allehanda, manbygnaden helt och hållet nedbrann. Vid midnatt väcktes ihuset inneboende v. pastor S.G. Petterson och prestgårdens arrendator Larsson af eldens sprakande å vinden samt hunno med Knapp nöd rädda sig sjelfva och några få sina tillhörigheter. Kyrkans kalkar och värdepapper till närmare 5,000 kronors belopp räddades. Vid 1 tiden på morgonen, då manskap först. anlände till brandstället, bröt en eldpelare med starkt dan ut genom taket, hvarvid lågor äfven frambröto genom åtta fönster. Genom klämtning i kyrkklockan hade nu mycket folk samlats. Någon tanke på släckning af den i hufvudbygnaden rasande elden kom ej i fråga utan anlitades alla krafter till eldens begränsning. Stor fara var för handen för den i närheten af hufvyudbygnaden belägna, i fjor uppförda flygelbygnaden (brandförsäkrad till 2,500 kronor), som genom stora ansträngningar och flitig sprutning å dess tak räddades. Vid 3 tiden var hela den stora bygnaden omvärfd af de hungriga lågorna, som slogo fram genom husets alla tjugu fönster. Af bygnaden qvarstod endast de tre alnartjocka, nakna stenmurarne, hvilka företedle en hemsk anblick.
Angående eldens uppkonst har ännu ingenting med visshet kunnatutrönas. Antagligt är, att den orsakats genom någon bristfällighet i brandmnurarne och skorstenen samt genom försummad sotning. Genom i skorstenen inlagdt trävirke och åloftet förvarad ull fick elden god näring och spred sig med så stor hastighet, att en gosse, som hade sin sofplats i öfre våningen, med knapp nöd kunde \’ räddas.
Af denna eldsvåda kan man, fortsätter brefskrifvaren vidare, hämta åtskilliga lärdomar såsom att
1) en brandspruta ovilkorligen borde finnas vid hvarje prestgård och kyrka,
2) att stora, starka brandstegar borde, om de \’skola till något gagna, vara uppresla mot byggnaderna,
3) att inom hvarje socken borde utses en brandschef, som alla vore skyldige att vid eldsvådor lyda, samt att
4) brandstodsstyrelsen borde utfärda särskilda föreskrifter för skorstens- och kakelugnsmurare.
En lycka i olyckan var, att vinden var vordlig och ej synnerligen stark. Hade den blåst sydvest eller sydlig, torde de stora ladugårdssträckorna ej hafva kunnat räddas, hvarjämte det vackra kyrktornet då starkt hotats af förödelsen.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 12 Januari 1881
N:r 3