Från v. pastor i Närs församling har kommit oss tillhanda följande svaromål:
Under rubriken Den kyrkliga ofördragsamheten lästes i nr 5 af denna tidning åtskilliga mot skolrådet i När riktade förunderliga och föga sanningsenliga tillmälen, hvilka fordra ett svar. Och att nu afgifva ett hof: samt sådant är syftet med dessa rader.
Der påpekas huru en lärare från Visby skulle af nämda skolråd hafva blifvit förvägrad att såsom lokal för ett tillämnadt föredrag begagna skolans lärosal, men i vanlig mensklig ordning plägar så vara att intet kan nekas förr än det blitvit begärdt. Ville denne lärare begagna sig af någon bland härvarande salar, borde väl af honom skäligen kunnat fordras, att han till vederbörande uttalat sin önskan — detta destomer som han icke kan vara okunnig om att våra skolor ingalunda äro bygnader för allmänheten. Emellertid har en sådan hans begäran aldrig blifvit framstäld.
Det enda stöd som gifves för beskyllningarne torde vara att söka uti den omständigheten, att ordföranden, genom ryktet underrättad om det beramade föredraget, tillfrågade skolrådets ledamöter, hvilka i och för annat ävdamål voro samlade, om deras tankar med afseende på lokals upplåtande. Dessa förenade sig med denne sin ordförande om den meningen att rum ingalunda skulle förvägras blott följande billiga fordringar fyldes: 1:0 Lokalen skulle begäras — 2:o Ämnet uppgitvas — och 3:o Tiden lämpas efter som för handen varande förhållanden påkallade.
Hvad åter dessa bestämmelser angår, voro de motiverade af den omständigheten, att mera nämde lärare sjelfsvåldigt nog, utan skolrådsordförandens vetskap, omedelbart förut bemäktigat sig skolsalen i Lau, hvaröfver klagomål redan hunnit anlända. Ett hans åtgörande, som naturligtvis måste väcka farhågor för ett liknande tilltåg äfven i När.
Så förhåller sig nu med denna sak — och må nu samtiden pröfvande döma huru som helst, så är dock min fulla öfvertygelse att skolrådet i När icke öfverskridit sin befogenhet. Och jag slutar nu med den försäkran att pastor i När ingalunda misströstar om den honom anförtrodda sanningen, utan är fullt förvisssad om att den skall blifva beståndande, äfven om han på grund af densamma måste älska ordning och skick.*) M. A. Lindfors.
Hvad först angår hr past. L:s tal om bristande sanningsenlighet i den klandrade tidningsartikeln, så må detta stå för hans egen räkning, tills han visat, att de af oss lemnade uppgifter icke varit med verkliga förhållandet öfverensstämmande.
Ty vi hafva sagt, att då man vände sig med en förfrågan »till en af skålrådets ledamöter erfor man till sin förvåning af honom att pastor förbjudit skolsalens upplåtande för det tillämnade föredraget». Och så lär, efter hvad vi sedan genom bref från När inhämtat, också hafva varit fallet. Hvad i svaromålet nämnes om vissa vid upplåtandet fästa vilkor äro allt saker, som före ämnets behandling i tidningen voro okända till och med för 1edamöter inom skolrådet sjelft.
Föredraget var afsedt att hållas söndagen 2 Januari på e m Då en person i När, som skulle underrätta församlingens medlemmar, tillfälligtvis erfarit, att pastor skulle hafva något mot saken, inhämtade han en skolrådsledamots tanke derom, hvarvid denne svarade, att han ansåg det icke vara möjligt att skolrådet nekat salen, under det åter en annan ledamot af samma skolråd bestämdt förklarade, att pastor I. icke ville tillåta att skolsalen fick begagnas.
Då hr L. påstår, att »intet kan nekas förr än det blifvit begärdt», så framställer han icke saken i dess rätta sammanhang, ty här var verkligen, såsom ock af fortsättningen på hans svaromål framgär, förhållandet, att pastor redan på förhand afgifvit sitt svar. Att det i så fall icke kan falla någon in att begära hvad han förut vet vara nekadt, ligger i sakens natur. Meningen hade likväl varit att på dagen för föredraget uttala en önskan till pastor om saken, hvilken afsigt dock förföll vid underrättelsen om hans förut ut.
talade åsigt.
Vidkommande för öfrigt de vilkor, hr L. uppstält förlokalens upplåtande, så finna vi dem minst sagt egendomliga. Här gälde icke en kringresande föreläsare, som mot betalning ämnade uppträda, utan en person, som är hvarken främmande för församlingen eller undervisningen i allmänhet, som sjelf börjat sin skolgång i samma skolhus och sedermera opåtaldt fått använda lokalen till öfningar med en sångförening inom församligngen och som slutligen ämnade föreläsa i När endast på grund af särskild derom gjord framställning. Och den dag, som man hade ansett lämpligast, var för öfrigt med hänsyn till föreläsarens afresa den enda möjliga, rubbade icke skolgången, enär ferier pägingo, samt var för öfrigt såsom varande icke-arbetsdag deu för sockenborna. lämpligaste.
Då emellertid sådana stränga yrkanden uppstäldes i När, fordrar den enklaste logik, att pastor L. skulle hafva visat, att förläsaren i Lau vare sig genom sitt sätt i allmänhet att gå till väga, sitt ämne eller tiden för sitt föredrag dertill gifvit minsta anledning. Att han icke från Lan, der skolhuset stod öppet och tillgängligt, sände bud till pastor i När kan antagligen skrifvas på hans bristande kännedom om dennes prelatensiska maktlystnad.
Hr pastor L. ordar i början af sitt svaromål något om hofsamhet. För att hjelpa honom tillrätta härutinnan ha vi ur hans uppsats mäst utesluta en punkt, som svär alltför mycket mot den antydda vackra afsigten och tvärtom andas ett odium theologicum at prima qvalité. Hvad pastor i När och föreläsaren enskildt kunna hafva sinsemellan otaldt kommer oss icke vid.
Om vi tillsist icke kunna annat än med tillfredsställelse instämma med hr L. deruti, att sanningen, om än icke alltid sädan han fattar henne, skall blifva beståndande, så kunna vi icke underlåta att med anledning af nu föreliggande ämne påminna honom om en yttring af denna sanning, som återfidnes i det bekauta ordet: bokstafven dödar, men anden gör lefvande.
Väderleken håller i sig fullt vinterlik med ända till 11 graders köld natten till gårdagen. Både igår och idag har dessutom fallit icke obetydligt med snö.
*) Att detta svaromåls mförande i tidningen icke blifvit br L. vägradt, känner han bäst sjelf. Tvärtom förklarade vi oss brefledes villige att med nöje intaga hvad han till sitt svar hade att andraga. Men han må å andra sidan ursäkta, att detta införande fått boro, tills vi skaffat oss de upplysningar, sakens utredning på grund af svarvmålet krätde. Särskildt önskade vi protokollsatdrag från det ifrågavarande skolrådssammanträdet, men sådant, har man tillskrifvit oss, vore svårt att skaffa enär »någon särskild sammankomst med protokollstöring icke hållits utan lär, då skolrådet var ullsammans en af dagarne före nyår, pastor L. ha sagt till ett par af ledamöterna att han icke ville, att skolsalen skulle upplåtas tor det itrågsavta ändumälet, och hvarull dessa jakat; de öfriga hade icke hört något om saken.»
Gotlands Allehanda
Lördagen den 12 Mars 1881
N:r 20