Detta förut i denna tidning vidlyftigt omnämda mål företogs i tisdags åter till behandling af södra häradsrätten, hvarvid rättens förhandlingar leddes af häradshöfding Lagerberg, hvilken förut ej handledt detsamma. Å kärandesidan uppträdde landsfiskal Dahlbäck, som å justitieombudsmannens vägnar åtalat t. f. länsman Valter Eneman, hvarjämte å samma sida äfven uppträdde arbetaren Anders Petterson, Smålands Pelle kallad, biträdde i rättegången af tingsskrifvaren Viktor Broström, samt postföraren Jakobson, Hallsarfve i Fardhem, Svarandena voro länsman A. M. Eneman, t. f. länsman Valter Eneman, fjerdingsman Vahlberg samt postexpeditör Lagergren och kontorsskrifvare Lagergren, samtlige åtalade af Pettersson och de tre förstnämde äfven af Jakobson.
Länsman A. M. E. omnämde, att P. 1 sistl. Maj kommit hem till hans bostad och sade sig vilja nedlägga åtalet, om han finge sina kostnader i målet betalda och någon ersättning, så skulle de andra få lång näsa; att E. då hänvisat honom till stationsinspektor Lokrantz, som hade att uppgöra förlikningen med P.; att P. någon tid derefter, sedan han af Lokrantz erhållit 150 kronor och skriftligen förbundit sig att nedlägga all sin talan mot länsman E., ankommit till B:s bostad samt anmält, att han blifvit frånstulen de 150 kronorna, hvarjämte han beklagade sig, att han saknade arbete och föda; att HR. då ytterligare lemnat hopom en summa af 25 kronor.
Rättens ordförande framböll eftertryckligt, att P. och J. blifvit mycket illa behandlade samt att den eller de, som föröfvat denna bebehandling, ej komme att undgå straff, men framhöll äfven med ännu större skärpa P:s dåliga beteende att först tillocka sig penuingar och lofva nedlägga målet för att strax derefter bryta löftet men icke dess mindre behålla pengarne; vidare fäste ordföranden uppmärksamheten på det egendomliga förbållande, art P, ej tilltalat Jakobson, hvilken genom sin bestämda uppgift till länsman E. och posttjenstemännen, att P. hade stulit väskan, just” i främsta rummet föranledt P:s häktande; en annan egendomlighet vore, att endast P. åtalat posttjenstemännen Lagergren, & hvilka postföraren J. deremot ej yrkat ansvar; vidare omnämdes de stridiga uppgifter P. och J. haft mot hvarandra, och att J. haft olika uppgifter om väskans placerande i postvagnen vid alla de med honom anstälda förhören (härtill genmälde J., att alla protokollen voro oriktiga, isynuerhet det af t. f. kronofogden uppsatta).
Pettersson erkände, att han erhållit 150 kronor för förliknivgs ivgående wen påstod, att han vid tilltället ej varit nykter, emedan han nyss förut druckit ett qvarier polityrsprit; att han sjelfmant tvänne gånger infunnit sig hos länsman RB; och sista gången erhållit 25 kronor; att han ej hade lång fröjd af de af Lokrantz mottagna 150 kronorna, som blifvit honom frånstulna; påstod först, att Ennemännen, Lagergrenarne och Vahlberg hindrat honom att sitta, då han var häktad, men ändrade om en stund sitt påstående derhän, att det endast var Vahlberg, som hindrat honom; erkände att han frigafs vid 8/412 tiden på dagen och mälde, att han under häktandet öfverhopats af A. M. Eneman, kontorsskrifvarne Lagergren och Vahlberg med en mängd skymford samt att Valter E. hårdare tillskrutvat handbojan och att Vahlberg genom att rycka i den bojan vidhängande jerukedjan velat tvinga honom ”till bekännelse; LR och yxtjuf hade man under häktandet kallat honom; kontorsskrifvare L. hade, då P. nämt, att han skulle begifva sig till staden för att köpa dynamit, sagt »du borde ha en dynamit i ändan, så du flöge tillbaka till ditt eget land och ej ginge här längre och skojade» (härvid förmådde ej P:s ombud tingsskrifvaren Broström återhålla sin munterhet, hvarför rättens ordförande skarpt tillrättavisade honom och nämde, att domstolen ej skulle tillåta honom att uppträda som rättegångsbiträde, om han uppförde sig på ett dylikt sätt; för öfrigt hade ombudet ej bort biträda en sådan klient).
Jakobson sade sig äfven hafva bindrats att vid häktandet sitta af Euemännen, Lagergrenarne och Vahlberg, men sade slutligen, scdan han lugnat sig, att det endast var Vahlberg, som hindrat det.
Svarandena genmälde, att ingen hindrat P. och J. att sätta sig; Valter E. bestred, att han ånyo tillskrufvat handbojorna, Vahlberg att han kallat P. och J. tjutvar och att han ryckt i jernkedjan, kontorsskrifvare Lagergren att han kallat P. tjnf, hvarjämte postexpeditör Lagergren, som genast vid Euemänneas ankomst till postkontoret aflägsnat sig derifrån och således ej deltagit i häktandet, anhöll att blifva från målet skild.
Såsom vittnen voro inkallade garfvaren J. H. Lundberg från Kappelsbamn, handlanden Vittberg i Hemse, apotekare Svenson i Hemse, bemmansegarne P. Jakobson och Mattias Cedergren, Hulte i Hemse, stationskarlen Sjöberg, värdshusvärden Mihrer och dennes biträde Niklasson, jernvägstjenstemaunen Lönnis, bandlanden Bokström, fjerdingsmannen Berggren och och bokhållaren Lysholm, alla i Hemse, Bokström blef på yrkande af länsman A. M. Eneman förklirad jäfvig, hvarjämte Berggren och Lysholm ej tillätos vittna, enär de omständigheter, om hvilka de skulle höras, ej hade någon inverkan på målet, mot hvilket beslut P:s ombud anmälde missnöje.
Postexpeditör Lagergren anförde jaf mot Lundberg, enär han uttagit stämning mot L., emedan denne i sin till justitieombudsmannen ingifna vittnesberättelse påstått, att Lagergren kallat P. för tjuf; nämda jäftsanmärkning ogillades af rätten. Vittnena afgåfvo följande berättelser:
Lundberg: Kunde ej komma ihåg, att Lagergrenarne och Valter E. kallat de häktade för tjufvar; återkallade äfven sitt påstående, att Vale E. tillskrufvat handbojorna hår-dare; hade ej iakttagit att något som helst pinande egt rum eller att de häktade hindrats att sätta sig; hade ej sett Vahlberg rycka i jernkedjan, men hade hört, att Vahlberg sagt till de häktade: »Ni borde skämmas, stig nu fram och visa er, får ni se, hur vackra ni är.» (Detta vittnesmål är nästan fullständigt stridande mot den berättelse L. under edförplikteise ingitvit till justitieombudsmannen. På domarens fråga hvem som skrifvit sistnämda berättelse, svarade L. efter ett par minuters tystnad, att han ej visste det och att han endast skrifvit sitt namn under den).
Vittberg: Inkom vid 1/2 11 f. m. på postkontoret, då J. redan var lös; hade ej hört att någon af de häktade skymfats.
Svenson: Hade af stationsinspektor Lokrantz, som berättade, att Petterson flere gånger sökt L. för att få ingå förlikning med Eneman, anmodats att närvara, då den skrift föredrogs, hvari Petterson återkallade sin talan mot Eneman; vid detta tillfälle var P. fullt nykter och talade redigt; skriften upplästes punkt för punkt och gillades af P., som underskref densamma och erhöll 150 kronor.
Jakobson och Cedergren: Hade inkommit vid 9-tiden på f.m. på postkontoret, ditkallade för att erhålla befallning att efter landsvägen söka efter väskan; hörde ej att någon skymfade de häktade, som ej klagade öfver uågon smärta; iakttogo ej, att någon ryckte i jernkedjan eller hindrade de häktade att sätta sig.
Sjöberg: Hörde att kontorsskrifvare L. kallade P. för en riktig tjuf och såg, att Vahlberg handterade de häktade illa och hindrade P. att sätta sig; hörde ej någon beklaga sig; vitsordade P:s uppgift angående kontorsskrifvare L:s yttrande om P. och dynamiten.
Mührer: Berättade att Petterson och smörjaren vid jernvägen Svenson kommit till värdshuset vid Högby och sagt, att P., som ej ville Eneman något ondt, nu skulle uppgöra saken; att P. på kredit erhållit en smörgås och ett glas öl samt att P. sagt att han ej ville förtära några starkvaror, emedan han ville vara nykter för aftonen; att P. senare på qvällen återkommit, varit ytterst glad och viftat \”med händerna, i hvilka han hade de erhållna 150 kronorna, samt sagt att han nu vore riktigt belåten; hade äfven vid återkomsten till vittnet varit fullt nykter. — I nämda vittnesmål instämde Niklasson.
Riktigheten af de två vittnesmålen erkände Pettersson med undantag deraf, att han påstod sig ej vid omnämda tillfället hafva varit riktigt nykter.
Lönnis: Intygade att P. flere gånger sökt Lokrantz för uppgörelses skull; såg P.ingå till Lokrantz på aftonen, då P. erhöll penningarne; att P. var fullt nykter och uttalade sin synnerliga belåtenhet öfver att förlikning skett; att P. vid sin afresa från Hemse hafc minst 50 kronor på sig, hvilket vittnet iakttagit, då P. köpt biljett till jernvägen.
Åklagaren, landsfiskal Dahlbäck anhöll om uppskof för slutpåståendens afgifvande. Pettersons ombud inlemnade flere skriftligt affattade anmärkningar mot rättens protokoll, hvilka anmärkningars riktighet nämden dock ej kunde vitsorda. Nämde ombud öfverlemnada målet och yrkade ansvar enligt 15 kapitlets 9 och 11 paragrafer i strafflagen å länsman A. M. fasan som borde förklaras ovärdig att nyvijas i rikets tjeust; ansvar yrkades dessutom & Vahlberg såsom delaktig i bäktningen samt å Lagergrenarne, emedan de qvarhållit P. å kontoret, innan de undersökt
ostvagnen, och särskildt å kontorsskrifvare fagergra: emedan han kallat P. tjuf; & Valter Eneman framstäldes endast ersättningsyrkande, nämligen att han jämte A. M. Eneman skulle bekosta blifvande utslags införande i allmänna tidningar och ersätta P. med 800 kronor för det vanrykte han för deras skull erhållit; slutligen fordrades af samtlige svarandena betalning för rättegångskostnader med 811 kronor, Postföraren Jakobson öfverlemnade iäfven målet samt yrkade ansvar å A. M. Eneman för olaga häktning och begagnandet af handbojor, skymfande tillmälen och emedan E. gripit polismakten i embetet, hvarjämte Jakobson fordrade 500 kronor såsom ersättning, euär han blifvit uppsagd ur postverkets tjenst; å Valter Eneman yrkades ansvar, emedan han ej hindrat häktningen, hvarjämte han skulle åläggas att betala utslagets införaude i ortens och allmänna tidningar; för skymfliga tillmälen och delaktighet i häktniugen yrkades straff & Vahlberg, hvarjämte af samtlige svarandena yrkades ersättving för rättegångskostnader med 134 kr, — Pettersons ombud hemstätde slutligen till g\’n hofvudman, om han ej ville å ersättningsanspråken, 800 kronor, afdraga de 175 kronor han erhållit af länsman A. M. Enueman, hvarvid rättens ordförande framhöll, att, innan ersättningssumman vore bestämd af rätten, man ej kuude tala om något afdrag, enär det kuude hända, att ersättningen ej ens komme att uppgå till den samma P. erhållit.
Hrr Lagergren och Vahlberg anhöllo att blifva från målet skilda.
För yttrandes afgifvande uppsköts målet.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 9 September 1881
N:r 72